SKR: Gemensam bön är inte synkretism

 Sveriges Kristna Råd har gett ut ett studiematerial om interreligiös bön. "Kan vi be tillsammans?". Detta att olika religioners företrädare ber sida vid sida i olika för det mänskliga samhället kritiska situationer är inte okänt inom Katolska kyrkan. För ett antal år sedan inbjöd påven Johannes Paulus II ledare för världsreligionerna till ett bön för freden i Assisi.  I Sverige har det förekommit t.ex. i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm i samband med mordet på Anna Lindh. Det handlar då inte vare sig om att man försöker påtvinga de andra religionerna kristen rit eller någon slags reducering av den kristna bönen till en minsta gemensam interreligiös nämnare. Som katoliker är vi kristna fullt ut i dessa situationer, och vi möter de andra religionerna i full respekt för dem.

SKR´s studiematerial har blivit kritiserat av Roger Gustavsson i en artikel i Dagen, men två representanter för SKR bemöter kritiken och argumenterar för hur man har tänkt:

Den bibliska utgångspunkten (som noggrant beskrivs i boken) är att alla människor är skapade till Guds avbild och till gemenskap med Gud. Därför är längtan efter Gud nedlagd i allas hjärtan. Gud söker, enligt Bibeln, alla människor för att upprätta sin gemenskap med dem. Det finns en kontinuitet genom de olika förbund Gud upprättar med den mänsklighet han skapat: Noaförbundet med hela människosläktet, Abrahamsförbundet, förbundet med Mose, det nya förbundet i Kristus. För den kristna förståelsen finns självfallet bara en Gud att rikta bönen till och även den människa som inte känner Gud är känd av Gud... Ett grundbudskap och en utgångspunkt i vårt arbete är att alla människor är skapade till att vara bedjare, att ett kristet liv inte kan levas utan bön, och att vi som Paulus på Areopagen kan känna igen att alla människors religiösa längtan har samma ursprung och samma mål. Medan vi tillsammans bekänner oss till Kristus som vägen, sanningen och livet. Utifrån den insikten behöver samtalet föras - ödmjukt och respektfullt - med trosfränder och människor av annan tro. Detta är inte synkretism - det är kristendom.

Detta är välgrundade slutsatser. Roger Gustavsson har dragit förhastade slutsatser av materialet och argumenterar utifrån lösryckta meningar som inte ger rättvisa åt sammanhanget. Antingen har han inte läst studiematerialet grundligt, eller också återger han en vrångbild som han argumenterar mot.

Treenigheten och Kristi båda naturer fundament för ekumeniken

 Diakon Erik Kennet Pålsson fortsätter att med kunnighet och skärpa försvara den gemensamma kristna tron mot okunniga ifrågasättanden inte minst av Katolska kyrkan. Från att det har funnits en ganska stabil gemensam grund i kristenheten i Sverige över hela fältet från katolska och ortodoxa till Svenska kyrkan och frikyrkorna, så börjar det nu på vissa håll inom frikyrkligheten att svaja betänkligt när det gäller den teologiska grunden. Erling Medefjord tillhör dem som högröstat men med liten insikt i kyrkohistoria och teologi kritiserar Katolska kyrkan.

Erik Kennet Pålsson ger Erling svar på tal i en insändare i Dagen:

"Visst har det funnits kristna grupper som inte delade Kyrkans trosuppfattning. Jag känner väl till de flesta av dem och mest utmärkande (möjligen med ett litet undantag för valdenser) är att de är döda. Liksom de av många omfattade villfarelserna arianism och montanism under Kyrkans första tid.
Wycliffe förnekade de flesta katolska dogmerna, säger Medefjord, och jag anar en viss stolthet. Vi får ju vara tacksamma över att han inte förnekade treenigheten och Kristi båda naturer (helt och fullt Gud, helt och fullt människa). De nämns förvisso inte i "Skriften allena" utan var en följd av katolska kyrkans förståelse av uppenbarelsen. I dag är de fundamentet för all ekumenisk verksamhet, som bland annat innebär att mormoner och Jehovas vittnen inte kan vara med."

Bejakande av Guds treenighet och läran om Kristi båda naturer, på en gång både sann Gud och sann människa, är grundläggande för den kristna ekumeniska gemenskapen. Det är därför Mormonerna och Jehovas vittnen inte tillhör den breda ekumeniska gemenskapen, Messianska föreningen är också en grupp som utdefinierat sig från denna.

Frikyrkligheten i Sverige tycks vara på väg i olika riktningar. Huvuddelen uppfattar jag söker kontakt med den stora ekumeniska gemenskapen och är eniga med grundtankarna i påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint att det är kristenhetens kallelse att sträva mot en enda helig och allmän kyrka på apostolisk grund och att överbrygga splittringen. Sedan finns det mindre grupper och enskilda personer som tror sig ha ett egna apostoliska ledaruppdrag men som sågat av sig själva från den stora kristna gemenskapen. Det är kanske ingen tillfällighet att hos dessa grupper förenas en stark antikatolsk propaganda med en otydlighet kring fasthållandet av den gemensamma ekumeniska grunden med treenighetsläran och läran om Kristi båda naturer som fundament. Vi känner igen samma typer av heresier som Erik Kennet Pålsson refererar till från kyrkans första tid: arianism, montanism etc, vilket Kyrkan en gång för alla tagit ställning till.

Floridaväckelsen: Gå inte över ån efter vatten

 Floridaväckelsen i Lakeland drar till sig mycket uppmärksamhet, och vi kan på TV följa gudstjänsterna varje dag. Det finns alltid anledning att kritiskt granska nya och spektakulära andliga fenomen, samtidigt som det gäller att inte släcka ut Anden och motarbeta det som kommer från Gud. Tidningen Dagen rapporterar på ett föredömligt sätt om det som sker utan förutfattade meningar. I en ledare på tisdagen skriver man:

"...det handlar om att sätta in Floridaväckelsen i ett historiskt sammanhang och att låta även kritiska röster komma till tals. Kanske kan vi exempelvis väcka frågan om det stämmer med Bibelns lära och kristen tradition att smörjelsen bäst hämtas hem från avlägsna platser. Är inte den något som varje kristen kan få här och nu, där han eller hon står?"

Tidningen har en poäng här: Alltförofta vill kristna gå över ån efter vatten och upphöjer det som sker på annat håll, eller idoliserar enskilda förkunnare som anses ha särskilda nådegåvor t.ex. att be för helande, med risken att man undervärderar det man redan har själv. Visst kan vi glädjas och inspireras av det som sker på andra håll, men den helige Ande har vi inom oss. Intensifiera tjänandet i den egna församlingen, be Gud att han öppnar ditt hjärta för Andens gåva här och nu. Inom den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan betonar vi att Gud har i beredskap en personlig pingst i varje döpt kristens liv. Denna kan vi få ta emot här och nu genom att intensifiera vår bön, genom att delta i församlingens liv och gemenskap, genom tjänande och bibelstudium. Det handlar om att fördjupa sitt andliga liv och öppna sitt hjärta för Anden, kanske en något mödosammare väg än att resa någonstans där man tror sig få allt utan ansträngning. Visst, Guds gåva är gratis, men Gud räknar med oss som ansvarstagande medarbetare.

Just nu medverkar jag som föreläsare och gruppledare i Liv i Anden-seminarier i S:ta Clara kyrka och i Katolska kyrkan i Haninge, det är fantastiskt att se det under som sker då människor öppnar sig för Anden och upptäcker Guds gåva inom sig. Man kan gräva där man står, man behöver inte åka till andra kontinenter.

Det finns en dragning till andligt laddade platser och fenomen, vare sig det är av Kyrkan godkänt eller inte, även bland katoliker, se bara på alla pilgrimer till platser som Assisi, Lourdes, Santiago de Compostella, San Giovanni Rotondo (padre Pio) etc, men även till Medjugorje, många latinamerikanska katoliker går till aggressivt missionerande antikatolska pingst-missioner, intresset för Vasula Rydén etc. Denna andliga längtan eller törst tror jag inte är något man skall vara kritisk mot i sig, däremot behöver människorna vägledning och stöd från Kyrkan. Som andligt hungrande och törstande är man utsatt och kan lätt hamna i fel sammanhang och dricka ur förgiftade brunnar.

Samtidigt måste man vara försiktig med att döma ut andliga fenomen i förtid. Tänk på Ignatius av Loyola och de grupper som samlades kring honom. Från början var Rom skeptisk till detta och han förbjöds att predika. Franciskus började också sin andliga bana i revolt mot en etablerad kyrka korrumperad av rikedom. Dessa två tillhör nu skaran av Kyrkans mest älskade helgon, föredömen till uppbyggnad av det andliga livet.

Berit Simonsson, Linda Bergling och Kjell-Axel Johansson som intervjuas i Dagen ger alla uttryck för en balanserad syn på Floridaväckelsen. Det är viktigt att liknande fenomen inte polariserar kyrkan och att nya isolerade väckelse-grupper uppstår på grundval av enskilda fenomen, utan att de öppet diskuteras och värderas i den ekumeniska dialogen.

Låt mig till sist citera Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), artikel 12:

De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov. Men utomordentliga gåvor bör man inte eftersträva på ett obetänksamt sätt eller ovillkorligt av dem förvänta sig framgång för det apostoliska arbetet: att bedöma deras äkthet och rätta användning tillkommer Kyrkans föreståndare, dem åligger det på ett speciellt sätt, inte att utsläcka Anden, utan att pröva allt och behålla vad gott är. (jfr 1 Thess 5:12, 19-21).

Profetia måste alltid prövas

 Just nu refererar många till den s.k Floridaväckelsen, ofta i allmänt positiva okritiska ordalag. Lovsångsmöten som fortsätter dag efter dag och drar till sig stora skaror människor, helande-under, stark profetisk förkunnelse. Ingenting säger att det är från Gud bara för att sådana fenomen förekommer. Profetia måste alltid prövas i den vidare kristna gemenskapen. Viktiga kriterier i prövningen är:

•  Är det i överensstämmelse med Bibeln och Kyrkans lära?
• Vilka är frukterna?

Det är inte ovanligt att andliga väckelseprocesser uppstår som drar till sig människor på detta sätt och där fokuseringen på själva väckelsen eller den person som dragit igång den ofta kan tyckas större än fokuseringen på Jesus och den normala församlingsgemenskapen. Det förekommer såväl inom Katolska kyrkan som utanför den. I Katolska kyrkan har vi t.ex. olika Maria-uppenbarelser såsom den i Medjugorje samt den uppmärksamhet som Vasula Rydén tilldragit sig. (Vasula kommer visserligen från Ortodoxa kyrkan, men har rönt stort intresse i Romersk-katolska kretsar).

I och med att karismatiskt influerad kristendom blir vanligare och andliga nådegåvor kommer i bruk, så är det viktigt att Guds folk lär sig att urskilja andarna och pröva profetia. Katolska kyrkan har en lång och gedigen tradition på detta område som ger stadga åt Kyrkan. Allt sedan det första apostla-konciliet i Jerusalem (Apg 15) har  Kyrkan bemödat sig att noga pröva allt. Man är ett globalt kollegialt nätverk av biskopar med påven som samlande kraft som har till uppgift att vaka över den sanna apostoliska och katolska (="allmännerliga") tron. Man är stringent i sina kriterier, hellre bromsar man initialt något som är nytt innan man är helt övertygad om att det är autentiskt än att man riskerar att ta in något som sedan visar sig inte hålla. När man är övertygad om äktheten å andra sidan, så är man angelägen att ge officiell sanktion åt det hela till gagn för de kristtrognas andliga uppbyggelse. Många personer som betytt mycket för Kyrkans andliga utveckling och efter sin död även helgonförklarats var i början av sin bana motarbetade av den officiella Kyrkan. Jag tänker t.ex. på den helige Franciskus och Ignatius av Loyola.

Den s.k. profetrörelsen som Florida-väckelsen verkar vara en utlöpare av har många drag som gör att man kan bli skeptisk. Här har vi ett antal pådrivande förkunnare som verkar ha ganska lösa förbindelser med övriga kristenheten och som gör anspråk på upplysning om andliga förhållanden som går långt utöver vad som är förankrat i Bibeln och Kyrkans lära.
Todd Bentley har enligt en artikel i Dagen sagt att han samarbetar med William Branhams ängel och att änglar gett honom ädelstenar. Dessutom talar han om att han varit i det som en del inom profetrörelsen kallar för den tredje himlen. Där skall han ha träffat Paulus. Bentley säger att den första himlen är livet här på jorden, den andra himlen är platsen där den andliga kampen pågår mellan ont och gott och den tredje himlen är paradiset. Detta låter för mig mera som New Age-influerat än kristen tro. Om detta nu skulle vara från Gud, vilken frukt bär denna kunskap med sig? Vilken nytta har Guds folk att veta detta idag? På vad sätt leder det till ökad helighet och tillväxt i tro, hopp och kärlek? Paul Cain tillhör också dem stödjer Bentleys Florida-kampanj.

Jag skulle vilja säga: Du kristna folk se upp! Låt inte en handfull självutnämnda profeter dra er ifrån Kyrkans gemenskap. Inse att ni genom dopet själva har tillgång till andliga nådegåvor, be särskilt om urskiljningens gåva så att ni kan pröva vad som är från Gud.

Förvalta den karismatiska nåden och bär frukt

 Pastor Stanley Sjöberg, initiativtagaren till Jesusmanifestationen skriver om den karismatiska rörelsen och de andliga nådegåvorna att "den karismatiska teologin är drivkraften i kristendomens utveckling i världen".

"Sociologer och historiker är överens om att de områden som berörs, förändrar samhället och upprättar människovärdet... Europas liberala teologi med akademiskt ifrågasättande kväver däremot trons glädje och resulterar i tomma kyrkor, andlig vilsenhet och kulturell ytlighet, som sedan leder till skada för hela samhället... Karismatisk teologi handlar om att historiens Gud är närvarande i vår tid. Därför kan samma under ske nu, som när Jesus framträdde i mänsklig gestalt. Den helige Ande verkar i vår tid med samma kraft som under den period som Apostlagärningarna skildrar. Karismatisk teologi inbjuder till tro på övernaturliga under inom yrkeslivet, i familjen, för vår hälsa och med andligt bekräftande erfarenheter av Guds närvaro."

Karismatisk kristendom i form av Pingströrelsen och karismatiska strömmar inom de etablerade samfunden har under 1900-talet växt till att omfatta totalt 25% av världens 2 miljarder kristna. Av världens 1 miljard katoliker räknar man med att 12 % (12 miljoner) är berörda av den karismatiska förnyelsen, och många av Kyrkans herdar och de sista påvarna har alla varit mycket positiva till den. Bäde Johannes Paulus II och Benedikt XVI har talat om behovet av en "pingstens kultur".

Sjöberg nämner ett antal gudstjänster i Stockholm under veckorna fram till pingst, t.ex OAS-rörelsens konferens och gudstjänsterna kring Jesusmanifestationen som alla var uttryck för kristendom öppen för de andliga nådegåvorna. Han kunde också ha nämnt gudstjänsterna i S:ta Clara kyrka i samband med pingstkonferensen Charisma 2008 där vår katolske biskop Andrs Arborelius, kanske överraskande för många, på fredagkvällen var inbjuden att hålla en predikan över ämnet tungotal. (På lördagen var temat profetia och då var Roger Larsson från Frälsningsarmén inbjuden talare). Han kunde också ha nämnt Katolska karismatiska förnyelsens pingstfirande i S:ta Clara kyrka på Pingstdagen, en del i den världsvida katolska karismatiska förnyelsens pingstfirande "Pentecost of the Nations".

Enligt katolsk tro får vi den Helige Ande redan i dopet, men den personliga pingsten, det som brukar kallas "dopet i den Helige Ande" handlar om att vi blir medvetna om vad vi fått ta emot, att varje döpt kristen är utrustad med andliga nådegåvor som är till för att användas till församlingens uppbyggande och till tjänst för andra. I samband med en ekumenisk gudstjänst i S:ta Clara kyrka sade jag att erfarenheten av den personliga pingsten är samfundsöverskridande. Den helige Ande känner inga samfundsgränser. Därför är den karismatiska förnyelsen också en ekumenisk rörelse.

Stanley Sjöberg säger att det som händer nu i Sverige påminner om det vi upplevde i början av 1970-talet i vårt land. Jag kan hålla med. Dock är det viktigt att vi nu förvaltar den Andliga kraft vi får ta emot på ett bättre sätt än då: Den karismatiska våg som drog fram över Sverige då ebbade av olika anledningar ut utan att vi fick skörda frukterna. Många från den väckelsen gick in i olika frikyrkor men man lyckades inte nå ut och genomsyra samhället. Jag tror att de frukter som Gud har i beredskap nu är en fortsatt ekumenisk process där detta karismatiska arv förvaltas som en gemensam kristen skatt och att man verkligen når ut till den sekulariserade allmänheten med ett vittnesvbörd som verkligen kan väcka hopp och att det blir uppenbart att den kristna tron är en förvandlande kraft i samhället, som kan råda bot på materialismen och egoismen, som kan ge nytt hopp och nya ideal åt den unga generationen och peka ut vägen mot mot en kärlekens civilisation. Enhet och evangelisation hör ihop, för jag tror att en kristenhet som är splittrad förblir kraftlös, och vittnesbördets trovärdighet naggas i kanten.

Hyckleri att slå ner på Jesusmanifestationen

  Ulf Ekman tillhör dem som likt mig och många andra uppskattar den all-kristna Jesusmanifestationen som hölls i Stockholm den 3 maj och samlade 12.000 personer på olika torg och i Kungsträdgården. En del har varit kritiska till manifestationen och t.o.m. kallat det hyckleri. De får svar på tal av Ulf Ekman. Han skriver på sin blogg:

Självklart är detta inte enda sättet att nå Sverige med evangeliet, de som känner för det får gärna ägna sig åt alternativa aktiviteter, men det har absolut sitt värde att samlas på detta sätt. Det ingjuter nytt mod och glädje i troende som ofta marginaliseras på hemmaplan. Det är verkligen en dragkamp om det offentliga rummet. Och det är inte allt för ofta vi har bönemöten i denna storlek... På tal om hyckleri så kan man väl kalla att sitta och klaga, osa och attackera allt som rör sig för hyckleri. Det är knappast dessa personer som hyr ett helt X 2000 tåg för att hjälpa till att få upp människor till Stockholm för denna manifestationen. Inte heller sitter de i bussar en hel dag för att sedan på tröttta ben vara med i en hel dags möten och marscher under ständig bön. Dessa vanliga kristna som gett av sin tid, sina pengar och krafter för att komma till Stockholm för att be för väckelse i Sverige är värda all heder.

Släck inte Anden genom föreningsekumenik utan fokusera mera på Jesus

 Jag är allderles övertygad om att kristenheten i Sverige just nu är inne i en mycket fruktbar ekumenisk process. Jag tror att Evangeliet går en ny vår till mötes och att vi kommer att få se den sekularistiska likgiltigheten för Jesus brytas. Förutsättningen för detta är att de redan kristna fortsätter att fokusera på Jesus, att Han verkligen blir Herre i varje kristens personliga liv, samt en fortsatt öppenhet för den Helige Ande och Andens gåvor. Fokuseringen på detta leder rimligen till en större enhet så att Jesu översteprästerliga förbön (Joh 14) om enhet förverkligas mer och mer och att människor runtomkring kan se att kristna är enade. Det viktiga är att en kärlek och respekt mellan kristna från olika samfund får växa fram. Detta är den första frukt av centreringen på Jesus och öppenheten för Anden, och jag tycker Jesusmanifestationen är ett tydligt vittnesbörd om detta.

På längre sikt leder detta förmodligen också till sammanslagningar av kyrkosamfund, enhet i tro och sakrament, men det gäller att låta denna process ha sin tid. Vi människor vill så lätt rusa i förväg och planera och fixa allting direkt, och då finns risk att vi bygger föreningar och institutioner som är människoverk och släcker ut Anden. Pastor Sam Wohlin, Pingstkyrkan Jönköping tar upp detta i en gästkrönika i tidningen Dagen.

Samtidigt skall sägas att det inom vissa delar av den karismatiska frikyrkligheten finns en väldigt ortodox anti-hållning till allt vad institutioner heter, det skall bara vara Anden och Bibeln tolkad direkt av varje kristen. I sin extrema form leder detta till ett avståndstagande från allt som har med Katolska kyrkan att göra. Jesus Kristus inkarnerades, blev människa, och han samlade kring sig en grupp människor som han undervisade, embryot till Kyrkan, och efter att Anden fallit över dem så utvecklas Kyrkan. Kyrkan är också något konkret, därför kan man inte avfärda traditionen och kyrkans jordiska struktur som ovidkommande. Läroämbete, sakrament och tradition är inga ovidkommande överbyggnader. I 1500 år var det Katolska kyrkan, från 1000-talet också de ortodoxa kyrkorna, som bar den kristna traditionen genom historien, och hela den protestantiska delen av kristenheten och alla frikyrkor står på denna tradition. Att avfärda detta är att såga av den gren man själv sitter på.

Erik-Kennet Pålsson, diakon i Katolska kyrkan från Tyresö skriver om detta i tidningen Dagen och tar upp den okunniga kritiken av Katolska kyrkan och nämner olika fenomen man brukar slå ner på:

Kyrkans synliga struktur:

Katolska kyrkan är på gott och ont den ursprungliga och den största kristna kyrkan. När skulle Jesus ha övergett den organism som är byggd på apostlarnas grund? När upphörde hans löften att gälla? Ty under 1500 år fanns ju ingen annan bekännelse än den katolska kyrkan.

Radbandet (Rosenkransen) ...

"är ett av många tänkbara sätt att meditera över Jesu liv, från bebådelsen till uppståndelsen, och att göra detta tillsammans med Maria, hon "som gömde allt detta i sitt hjärta". Vi hälsar henne på samma sätt som Herrens ängel Gabriel och Johannes döparens mor Elisabet. Är det inte något bra att katolska kristna gjort detta till en daglig övning?"

Celibatet...

 "är verkligen inte någon katolsk dogm. Vad säger alla våra gifta katolska präster i vårt eget land?"

Helgonkulten:

"Heliga gudsmän och gudskvinnor är levande med Kristus och därför medlemmar i samma kropp, Kyrkan, där vi lider med varandra och gläds med varandra, för varandra. De sporrar oss genom sitt exempel i ett liv som liknar vårt eget. Och visar bara hän till Jesus, som uppenbarar sin styrka i deras svaghet."

Kristi kropp och blod i Sakramentet:

"'Detta är min kropp; detta är mitt blod' säger Jesus och katoliker tolkar det bokstavligt. Särskilt som hans lärjungar också gjorde det och en del gick bort från honom på grund av hans tal om "det levande brödet som kommit ner från himmelen" (jfr Joh 6). Det var "ett hårt tal", inte något om att detta symboliserar min kropp, mitt blod. Detta är tanken bakom transsubstantiationen."

Arborelius och Hedin gör det igen!

 "Pingsten representerar i kristen tro en erfarenhet som får murar att rasa", skriver Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin i Dagen den 9 maj. Ännu en gång uppträder dessa två kyrkliga ledare som representerar Katolska kyrkan respektive Pingströrelsen och visar prov på en föredömlig ekumenisk anda. Det är modigt av dem att på detta sätt gå före och visa vägen för ekumeniken i det kristna Sverige. Vi är inne i en mycket fruktbar ekumenisk process i Sverige just nu, inte minst Jesusmanifestationen är ett tydligt tecken på detta. Förra gången talade dessa herrar gemensamt om Jesus, nu är temat, som sig bör inför pingsten, den Helige Ande. De skriver:

Den moderna pingströrelsen, född på bakgatan Azusa Street i Los Angeles, utmärkte sig inte främst genom sin andliga hänförelse. Det var en andlig väckelse som bröt ner barriärerna mellan raser och klasser. I ett djupt segregerat samhälle tändes hoppet om en gemenskap som inte bygger på likhet. Den färgade predikanten William Seymour, som var väckelsens förgrundsgestalt, skrev i sin tidning: "Pingsten får oss att älska Jesus mer och våra syskon mer. Den gör oss alla till en enda familj." När påven Johannes XXIII 1961 öppnade Andra Vatikankonciliet, gjorde han det med bönen: "Sänd oss en ny Pingst." Hans efterträdare, Johannes Paulus II, skrev i sin första rundskrivelse: "Kyrkan i dag tycks med än större glöd och med helig iver upprepa: Kom helige Ande!" Denna bön om Anden är svaret på vår tids allt djupare söndring och konflikter mellan människor och grupper i vårt samhälle. Den kan visa sig avgörande för kyrkans överlevnad i Europa.

Andliga nådegåvor, däribland även tungotalet som av många betraktats som kontroversiell blir nu genom karismatiska strömningar i de äldre samfunden allt mer allmänt accepterat även utanför den klassiska pingströrelsen. De skriver:

Nya testamentet beskriver vad som sker på pingstdagen: "Alla fylldes av helig Ande och började tala nya tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Pingstvänner har av hävd förknippats med tungotal. Men denna andliga gåva är numera vida spridd även bland katoliker och andra kristna genom den karismatiska förnyelse som sköljt över världens kyrkor under de senaste femtio åren.

Deras beskrivning av Andens funktion i kyrkan borde inte vara kontroversiellt för någon enda kristen. De skriver:

På pingstdagen framträder i världen en kyrka som är profetisk, inte moralisk. Orden går nu i uppfyllelse: "Era söner och döttrar skall profetera."
När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten."Ett andligt liv som inte får radikala följder - etiskt, politiskt, socialt - måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande.
När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak.

Man kan inte annat än säga Ja och Amen till detta! Kom Helige Ande! 

KKS, Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige: www.katolsktfonster.se/kks

Katolska Karismatiska förnyelsen lyfter fram Pingsten

 Den kristna kyrkans födelsedag hamnar lätt i skymundan... skriver Dagen i en ledare idag. Katolska karismatiska förnyelsen hör till dem som på nytt vill lyfta fram den Helige Andes högtid på ett nytt sätt. I år har man gjort det genom att ta initiativ till ett globalt pingstfirande, Pentecost of the Nations, men ett internationellt bönenätverk under pingstnovenan 9 dagar innan pingst samt ett globalt firande, gemensamt men på många orter, under pingstdagen. Det hela kan följas direkt över internet under pingstdagen på KKS hemsida: www.katolsktfonster.se/kks.

Du som är i Stockholmsregionen inbjuds att delta i den svenska delen av detta globala firande som arrangeras av KKS (Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige) i S:ta Clara kyrka: Efter deltagande i församlingarnas pingstdags-mässa på morgonen inbjuder KKS till fortsatt firande i S:ta Clara kyrka den 11 maj:

• Kl 14:00: Undervisning, tillbedjan av det heliga sakramentet, förböner.
• Kl 16:00: Stort ekumeniskt pingstfirande med bön om den Helige Ande och lovsånger. Kom Helige Ande!

KKS hemsida: www.katolsktfonster.se/kks 

KKS nyhetsbrev maj 2008

ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services): www.iccrs.org  

Anders Arborelius - Sten-Gunnar Hedin: Kyrkans enhet är Andens mirakel (Artikel i Dagen 9 maj)

Människors ansikten strålade av fröjd

 Tre dagar har nu gått sedan den stora Jesusmanifestationen i Stockholm som samlade 12.000 personer i Kungsträdgården från olika kristna samfund. Hemkommen på kvällen var jag bara trött: Två timmar på Medborgarplatsen, sedan marsch till Kungsträdgården, och där ytterligare två timmar stående. Dagen därpå började jag inse att jag varit med om något stort,  och vi börjar nu få perspektiv på vad som hänt och kan reflektera. Det var inte bara en manifestation i enhet mellan kristna över hela det ekumeniska fältet, utan också ett vittnesbörd om enhet mellan folk och nationaliteter i vårt multi-kulturella samhälle. Man såg glädje i människors ansikten, och frid. Några poliser kommenterade det hela: Det här är inte en manifestation, utan en fest.  Tanken går till vad en observatör skrev om de första kristna: "Se hur de älskar varandra".

Alla bidrog med något av det bästa ur sina traditioner, från ortodoxa och katoliker till Frälsningsarmen, baptister och pingstvänner för att nämna några i mångfalden, och utan att den ene behövde se ner på eller skämmas för den andre. När jag i efterhand tittar på video-sekvenser från samlingen i Kungsträdgården ser jag att människors ansikten strålar av fröjd och rörelse. Detta var något man längtat efter, att Guds folk kommer samman på detta sätt och gemensamt proklamerar evangeliet. Så länge kristenheten är splittrad finns en förlamning över förkunnelsen, men när man kommer samman enade på detta sätt, då bryts förlamningen, och proklamationen får kraft och når ut med en självklar lyskraft, budskapet når ut  oberoende av den knapphändiga medie-bevakningen. Jag tror att vi varit med om något historiskt för kristenheten i Sverige, och att ekumeniken tagit ett stort kvalitativt steg framåt genom detta. Ingenting kan längre förbli som förut.

Katolska kyrkan i Sverige och bibelöversättningar

  Från KLN´s ordförande Anders Piltz har vi fått följande svar på frågorna om en egen katolsk bibel:

-------------------------------------------------------------------------------------

"Flera inlägg har gjorts i detta forum om behovet av en egen svensk katolsk bibelöversättning. För närvarande arbetar Katolska liturgiska nämnden (KLN) på uppdrag av den romerska Gudstjänstkongregationen med en revision av Psaltaren, de fyra evangelierna och perikoperna för kyrkoårets sön- och helgdagar, med utgångspunkt i Bibel 2000 och i enlighet med instruktionen Liturgiam authenticam (2001, kan läsas på Internet).

Att utarbeta en egen fullständig katolsk bibelöversättning på svenska är inte en realistisk eller motiverad lösning. Andra Vatikankonciliets konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum, n. 22, rekommenderar den lösning vi valt, och den har godkänts av Rom i oktober 2007.

Bibel 2000 är exegetiskt, litterärt och stilistiskt en bedrift (resultatet av ett mångårigt arbete av landets ledande experter) som vi inte kan eller behöver överträffa. Den kan revideras på de punkter där man gjort ett annat läsartsval än den liturgiska och teologiska traditionen, eller där man kan välja att återge (den hebreiska resp. grekiska) grundtexten på ett annat sätt med hänsyn till liturgins och den kyrkliga traditionens förståelse, dock alltid i orubblig respekt för grundtexten, som enligt katolska kyrkans lära är Guds inspirerade ord till oss (jfr Dei Verbum, n. 12).

Vårt arbete sker i samförstånd med Svenska Bibelsällskapet.

I tjänsten

Anders Piltz, ordf. KLN, biskopsvikarie för gudstjänstlivet"