Påven Benedikt XVI, tal till rörelserna samlade på Petersplatsen pingstaftonen 2006-06-03

 Påven Benedikt XVI, tal till rörelserna samlade på Petersplatsen pingstaftonen 2006 översättning från engelskan Bengt Malmgren

Originaltext engelska:

http://www.vatican.va/holy_father/benedict_xvi/homilies/2006/documents/hf_ben-xvi_hom_20060603_veglia-pentecoste_en.html

 

 

Inledning, hälsning

Ni har i stora skaror kommit till Petersplatsen denna kväll för att delta i pingstvigilian. Jag tackar er varmt. Ni tillhör olika folk och kulturer och representerar alla medlemmarna i kyrkliga rörelser och nya kommuniteter som andligen är samlade kring Petri efterföljare för att förkunna glädjen i tron på Jesus Kristus och förnya löftet att vara trogna lärjungar i vår tid.

Tack för ert deltagande, jag vill ge er alla mina hjärtligaste hälsningar. Mina varma tankar går först till kardinalerna, till mina ärade bröder i episkopatet och prästerskapet och till alla ordensmän och ordenskvinnor. Jag hälsar er som är involverade i en mångfald kyrkliga organisationer vilka är tecken på den helige Andes aktiva verkan idag bland Guds folk. Jag hälsar dem som organiserat detta extraordinära evenemang, särskilt det Påvliga rådet för lekmännen med biskop Josef Clemens, sekretare och ärkebiskop Stanislaw Rylko, ordförande, vars hjärtliga ord i början av denna vesper jag är djupt tacksam för.

 

 

Referens till mötet sammankallat av Johannes Paulus II pingsten 1998

Ett liknande möte med påven Johannes Paulus II ägde rum här den 30 maj 1998. Han var en stor evangelist för vår tid, och han följde er och gav er vägledning under hela sitt pontifikat. Vid många tillfällen beskrev han era sammanslutningar och kommuniteter såsom förutseende, speciellt på grund av de blir redskap för den heliggörande Anden som återuppväcker tron i så många kristtrognas hjärtan och låter dem växa i insikten om den kallelse de mottagit genom dopet. Han hjälper dem också att vara vittnen för hoppet fyllda av den kärlekens eld som just den helige Ande tänder i oss.

 

 

Den helige Ande

 

Låt oss nu på denna pingst-vigilia fråga oss: Vem eller vad är den helige Ande? Hur känner vi igen honom? Hur kommer vi i kontakt med honom och hur kommer han till oss? Vad gör han?

 

Skapar-anden

Kyrkans stora pingst-hymn som inledde vespern: "Veni Creator Spiritus...  Kom helige Ande" ger oss ett första svar. Hymnen refererar till första verserna i Bibeln där universums skapelse beskrivs i målande bilder. Bibeln säger först att Guds Ande svävade över kaos, över avgrundens hav.

 

Världen vi lever i är resultatet av Skapar-anden. Pingsten är inte bara kyrkans ursprung och därmed på ett speciellt sätt hennes fest; Pingsten är också en skapelsens fest. Världen existerar inte av sig själv; den har kommit till genom Guds skapande Ande, genom Guds skapande Ord. Därför återspeglar Pingsten också Guds visdom. I sin vidsyn och i sina lagars allomfattande logik tillåter Guds visdom oss att uppfatta något av hans skapande Ande. En vördnadsfull bävan väcks hos oss.

 

De människor, vilka som kristna tror på Skaparanden blir varse det faktum att vi inte kan nyttja och missbruka världen och det materiella efter eget gottfinnande, utan att vi måste betrakta skapelsen som en gåva som inte har getts till oss för att förbrukas, utan för att vara Guds trädgård, en trädgård för människorna att vistas i.

 

Med blicken på alla de former av rovdrift vi ser på jorden idag, låt oss lyssna, som vore det till den skapelsens suckan som Paulus talar om (Rom 8:22); låt oss först förstå apostelns ord, att skapelsen väntar otåligt på att befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

 

Kära vänner, vi vill vara dessa Guds barn på vilka skapelsen väntar, och vi kan bli dessa därför att Gud har åstadkommit detta i dopet. Ja, skapelsen och historien väntar på oss, på män och kvinnor som är Guds sanna barn och handlar som sådana.

 

Ser vi på historien, finner vi att skapelsen ofta blomstrade runt klostren, precis som om vid utgjutandet av Guds Ande i människornas hjärtan, så återupprättas också skapelsens Ande på jorden - en glans som har mattats av och stundom även utsläckts genom det mänskliga barbariet i jakten efter makt. Samma sak hände omkring Franciskus av Assisi - det har hänt överallt där Guds Ande genomströmmar själarna, denna Ande som vår hymn beskriver som ljus, kärlek och styrka. Så har vi upptäckt ett första svar på frågan vad den helige Ande är, vad han gör och hur vi kan känna igen honom. Han kommer emot oss genom skapelsen och dess skönhet.

 

Anden är kärlek

Men under historiens gång har ett tjockt lager av smuts lagt sig över Guds skapelse, vilket gör det svårt om inte omöjligt att uppfatta den som en återspegling av Skaparen, om än övertygelsen om Skaparens existens spontant kan väckas i oss på nytt och på nytt vid betraktandet av en solnedgång över havet, vid en utflykt i bergen eller inför en blomma som just slagit ut.

 

Men Skaparen kommer till vår hjälp. Han har kommit in i historien och talar till oss på ett nytt sätt. I Jesus Kristus blev Gud själv människa, och det är som om vi genom Jesus får komma i intim närkontakt med honom. Och då upptäcker vi något helt oväntat: i Gud finns ett "Jag" och ett "Du". Guds mysterium är inte total ensamhet, han är kärlek. Om vi genom att betrakta skapelsen får en glimt av Guds skapande Ande, så tänker vi oss honom kanske som en kreativ konstruktör, en makt som grundlägger universums lagar, men sedan, liksom vi upptäcker skönheten, så inser vi nu: Skaparen har ett hjärta. Han är kärlek.

 

Sonen som talar till Fadern finns båda, och de är förenade till ett genom den helige Ande som utgör så att säga atmosfären av givande och älskande vilket gör dem till en Gud. Denna kärlekens enhet som är Gud utgör en enhet som är långt mer sublim än vad som är fallet med den minsta odelbara elementarpartikeln. Den treenige Guden är själv den ende Guden.

 

Genom Jesus får vi en inblick i Guds inre liv. Evangelisten Johannes uttrycker det så här: "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18).  Jesus lät oss inte bara få inblick i Guds inre liv; i honom tog Gud också steget ut från sin avskildhet för att möta oss människor. Detta skedde speciellt genom hans liv, lidande, död och uppståndelse; i hans ord.

 

Än mera: Jesus nöjer sig inte med att möta oss. Han vill vara ett med oss. Detta är innebörden i liknelsen om bröllopsgästerna. Jesus vill inte bara att vi skall lära känna honom, utan också att genom honom dras in i Gud. Därför måste han dö och uppstå, eftersom han då inte längre är bunden till en särskild plats, men hans Ande, den helige Ande som utgår från honom kan komma in i våra hjärtan, och på så sätt blir vi blir förenade med Jesus själv och med Fadern, den treenige Guden.

 

Detta är pingst: Jesus, och genom honom Gud själv, kommer till oss och drar oss till honom. "Han sänder ut den helige Ande" - så säger Skriften. Vilken effekt får detta?

 

Jag vill först ta fram två aspekter: Den helige Ande, genom vilken Gud kommer till oss ger oss liv och frihet. Låt oss titta på båda dessa lite närmare.

 

Anden - livgivaren

"Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd", säger Jesus i Johannesevangeliet (Joh 10:10). Liv och frihet eftersträvar vi alla. Men vad är det - var och hur finner vi "livet"?

 

Jag tror att majoriteten av människor spontant har samma begrepp om livet som den förlorade sonen i evangeliet. Han fick sin del av arvet, och sedan kände han sig fri. Han ville till sist leva utan tyngden av hemmets plikter. Han ville ha allt som livet kan ge. Han ville njuta av livet fullt ut - leva, bara leva, uppfylld av livets överflöd, utan att missa någon enda sak som livet kan erbjuda.

 

I slutändan fann han sig själv vakta svin, och han till och med avundades svinen - hans liv hade blivit så tomt och värdelöst. Och hans frihet visade sig inte kunna användas till någonting. När allt människor önskar av livet är att äga det, så blir det allt tommare och fattigare; då är det lätt att det slutar med att man söker tröst i droger, genom vilka man kan upprätthålla en livslögn. Till slut dyker tvivel upp på huruvida livet verkligen är gott.

 

Nej, vi finner inte livet den vägen. Jesu ord om liv i överflöd återfinns i samband med texten om den gode herden. Hans ord skall förstås i en dubbel kontext. Jesus säger att den gode herden ger sitt liv. "Ingen tar livet ifrån mig, men jag ger det av egen fri vilja." (jfr Joh 10:18). Det är bara genom att ge sitt liv man kan finna det: Livet finner man inte genom att försöka äga det. Detta måste vi lära av Kristus; och den helige ande lär oss att det är en ren gåva, att det är Gud som ger sig själv. Ju mer någon ger ut sitt liv för andra, av ren godhet, ju mer överflödande blir livet.

 

För det andra säger oss Herren att livet utvecklas då vi är tillsammans med herden som känner betesängarna - platserna där livet källor flödar. Vi finner livet i gemenskap med den person som är livet själv - i gemenskap med den levande Guden, en gemenskap vi introduceras i genom den helige Ande, som i hymnen kallas "fons vivus", livets källa.

Betesängarna där livets källa flödar är Guds ord som vi finner i Skriften, i Kyrkans tro. 

Betesmarken är Gud själv som vi lär känna genom trons gemenskap i den helige Ande.

 

 

 

Kära vänner, rörelserna kom till utifrån en törst efter sant liv; de är på alla sätt rörelser för livet. Där livets sanna källa inte längre flödar, där människor vill äga livet istället för att ge det vidare, varhelst där människor är beredda att offra det ofödda livet därför att det tar upp plats i deras eget liv, där är också andras liv som mest utsatta.

 

Om vi vill skydda livet, så måste vi först och främst återupptäcka livets källa; då kan livet i sig själv åter flöda fram i sin fulla skönhet och storhet; vi måste låta den helige Ande, livets kreativa källa, ingjuta sitt liv i oss.

 

Anden ger frihet

Vi har nämnt temat frihet. Den förlorade sonens avresa från fadershuset handlar just om liv och frihet. Han ville ha livet, och därför eftersträvade han full frigörelse. Att vara fri i denna mening betyder att göra precis vad jag vill, utan tvång att acceptera några som helst kriterier utanför mig själv. Det innebär att helt och hållet följa mina egna önskningar och min egen vilja. De som lever på detta sätt hamnar mycket snart i konflikt med andra som också vill leva på samma sätt. Den oundvikliga konsekvensen av detta själviska sätt att uppfatta friheten är våld och ömsesidig förstörelse av friheten och livet.

 

Bibeln å andra sidan sätter friheten i samband med att vara son. Paulus skriver: "Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader!? (Rom 8:15). Vad betyder detta?

 

Paulus text utgår från det samhällssystem som fanns på den tiden, där slaveri existerade. Slavarna ägde ingenting, och hade därför inget ansvar för samhällets utveckling. Söner däremot var arvingar till sina fäder, och de var därför involverade i samhällets fortbestånd och administreringen av ett gott liv. Eftersom de var fria hade de också ansvar.

 

Även om vi bortser från den sociala bakgrunden på den tiden, så är själva principen fortfarande hållbar: Frihet och ansvar går hand i hand. Sann frihet tar sig uttryck i ansvar, ett förhållningssätt där man själv tar på sig sin del av ansvar för världen, för sig själv och för andra. Sonen, som äger allting och i konsekvensens namn också förvaltar och bevarar det, är fri. Men alla de inomvärldsliga ansvarsområden vi nämnt är partiella, innefattande ett speciellt område, en stat etc.

 

Den helige Ande, å andra sidan, gör oss till Guds söner och döttrar. Anden drar oss in i samma ansvar som Gud själv har för världen och för hela mänskligheten. Anden lär oss att betrakta världen, andra människor och oss själva ur Guds perspektiv. Vi gör inte goda gärningar som slavar, vilka inte är fria att handla på annat sätt, men vi gör det utifrån att vi har ett personligt ansvar för världen; därför att vi älskar sanning och godhet, därför att vi älskar Gud, och därigenom också hans skapelse. Detta är den sanna frihet som den helige Ande vill leda oss in i.

 

De kyrkliga rörelserna vill och måste vara skolor för frihet, för denna sanna frihet. Låt oss genom dem lära oss denna sanna frihet, inte en frihet som en slav som skär sig själv en bit av den gemensamma kakan även om det innebär att andra blir utan.

 

Vi vill ha den sanna, stora friheten, arvingarnas frihet, Guds barns frihet. I denna värld så full av bedrägliga former av frihet som bryter ner miljön och den mänskliga personen, låt oss tillägna oss denna sanna frihet som ges genom den helige Ande; låt oss bygga frihetens skola; att genom våra liv visa för andra att vi är fria och hur vackert det är att vara fria på det sätt som tillhör Guds barn.

 

Anden ger enhet

Den helige Ande som ger liv och frihet ger också enhet. Dessa tre gåvor är oskiljaktiga från varandra. Jag har redan talat för länge, men låt mig kort beröra enheten. Vi kan förstå detta genom att närma oss en tes där vår första reaktion är att förkasta den. Jesus sade till Nikodemus, som på kvällen kom till honom med sina frågor: "Vinden blåser vart den vill" (Joh 3:8). Men Andens vilja är inte godtycklig. Det är sanningens och godhetens vilja. Andens vind blåser därför inte varifrån som helst, än härifrån och än därifrån; den blåser inte förgäves utan den för oss samman därför att sanningen enar och kärleken enar.

 

Den helige Ande är Jesu Kristi Ande, Anden som i kärlek enar Fadern och Sonen, den ende Guden från vilken han utgår. Han enar oss till en sådan grad att Paulus kan säga: "Ni är alla ett i Jesus Kristus" (Gal 3:28).

 

Genom sin vind får oss Anden att närma oss Kristus. Anden verkar fysiskt, inte bara subjektivt eller "andligt". Den uppståndne Kristus sade till lärjungarna, som trodde sig se endast ett andeväsen: "Det är jag; rör vid mig och se; en ande har inte kött och ben som ni ser att jag har" (jfr Luk 24:39). Detta gäller för den uppståndne Kristus genom alla historiska epoker.

 

Den uppståndne Kristus är inget spöke, han är inte främst ett andeväsen eller någon som låter sig reduceras till en abstrakt idé. Han förblir inkarnerad - det är den Uppståndne som tagit mänsklig gestalt - och som fortsätter att bygga upp sin Kropp, och göra oss till hans Kropp.

Andens vind blåser vart den vill, och hans vilja är förkroppsligad enhet, en enhet som möter världen och förvandlar den.

 

I Efesierbrevet skriver Paulus att denna Kristi Kropp som är Kyrkan har leder (jfr Ef 4:16), och han ger dem namn: de är apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare (jfr Ef 4:12). Detta illustrerar att Anden genom sina gåvor är mångfacetterad. Om vi ser till historien, om vi betraktar denna samling här på Petersplatsen, så inser vi att han hela tiden inspirerar genom nya gåvor; vi ser hur många olika kroppsliga manifestationer han ger upphov till och hur han hela tiden konkret förnyar.

 

Men i Anden går mångfald och enhet hand i hand. Han blåser vart han vill. Han gör det oväntat, på oväntade platser, och på sätt som man inte tidigare sett. Och med vilken mångfald och med vilken fysisk konkretion han verkar! Det är precis här som mångfald och enhet oskiljaktigt hör samman. Han vill ha er mångfald, och han vill också att ni skall ingå i den enda kroppen, inlemmade i kroppen - Kyrkan, med apostlarnas efterträdare och med Petri efterträdare.

 

Han underskattar inte våra egna ansträngningar att lära oss umgås med varandra; men han visar oss också att han arbetar utifrån ett perspektiv som utgår från en kropp och enheten i en enda kropp. Det är på detta sätt som enheten får sin styrka och skönhet. Må ni alla medverka till uppbyggnaden av den enda kroppen. Herdarna måste visa omsorg och vara försiktiga så att de inte släcker ut Anden (jfr 1 Thess 5:19), och ni skall inte upphöra att förmedla era gåvor till hela samhället.

 

Återigen: Andens vind blåser vart den vill. Men hans vilja är enhet. Han leder oss till Kristus genom sin kropp. "Från Kristus", säger Paulus, "fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek". (Ef 4:16)

 

Den helige Ande inspirerar till evangelisation

Den helige Ande vill enhet, helhet. Därför är slutligen hans närvaro synlig i entusiasmen att missionera. Var och en som har upptäckt något som är sant, vackert och gott - den sanna skatten, den dyrbara pärlan - skyndar sig att berätta om detta, i familjen, på arbetet, i alla de sammanhang han befinner sig. 

 

Han gör detta utan rädsla, för han vet att han är Guds adopterade son; utan förutfattade meningar, för allt är en gåva; utan att tappa modet, för Guds Ande förbereder marken i människornas hjärtan och genom frön som såtts i de mest skilda kulturer och religioner.

Han gör det utan hämmande återhållsamhet, för han vet att han bär på goda nyheter till alla människor och alla folk.

 

Slutord, önskan om samarbete, välsignelse och förbön.

Kära vänner, jag ber er att samarbeta ännu mera, mycket mera, i påvens universella apostoliska tjänst att öppna dörrarna för Kristus. Detta är Kyrkans bästa hjälp till alla människor, särskilt de fattiga, så att Kristus kan bli hörnstenen i den enskilda personens liv, i en rättvisare samhällsordning, i en fredlig samexistens bland världens nationer, på vilken en genuin civilisation, kärlekens civilisation kan byggas.

 

Den helige Ande ger de troende en skarpare blick för världen, livet, historien, och gör dem till främjare av det hopp som aldrig kommer på skam. Låt oss därför be till Gud vår Fader genom vår Herre Jesus Kristus i den helige Andes nåd, så att firandet av Pingsten blir till en flammande eld, en vinande storm för det kristna livet och för hela Kyrkans mission.

 

Jag anförtror era rörelsers och kommuniteters böneintentioner åt den högst välsignade jungfru Maria, närvarande i den övre salen tillsammans med apostlarna; må hon vädja om bönhörelse inför Gud. Över er alla ber jag om ett utgjutande av Andens gåvor, så att vi också idag kan uppleva en förnyad Pingst. Amen!

 

 (översättning från engelskan: Bengt Malmgren)

Unik händelse i den interreligiösa dialogen: 38 muslimska intellektuella skriver brev till påven

 Det är en unik händelse i den interreligiösa dialogens historia att 38 muslimska intellektuella representerande alla olika riktningar inom Islam skriver ett öppet brev till påven som ett svar på det tal han höll i Regensburg. Brevet uttrycker respekt för påven, och man fortsätter dialogen om tro och förnuft som han inledde. De kritiserar också de muslimer som vill använda våld och som menar att ändamålet helgar medlet.

Alla krafter som vill uppvigla till strid och motsättningar verkar nu komma på skam, och det som från början verkade vara ett tragiskt missförstånd som några ville utnyttja för att blåsa upp konflikter kring visar sig nu mynna ut i en intensifierad fredlig dialog istället.

Vår granne på Internet, Katolsk Observatör har en sida med länkar där material från efterdyningarna till påvens Regensburg-föreläsning finns samlade. Där finns även länk till de trettioåttas brev och kommentarer till brevet.

Till länksida på Katolsk Observatör

Tro och förnuft hör ihop. Samarbete mellan religionerna befrämjar freden

 Efter påvens föreläsning i Regensburg från vilken ett löstryckt citat väckte så mycket uppmärksamhet i den muslimska världen, så var det många västerländska debattörer som ville påstå att påven mycket väl visste att det skulle bli dessa reaktioner och att han i själva verket gav uttryck för ärkekonservativa islamofoba idéer.

Att så inte var fallet har den fortsatta utvecklingen klart visat. En del militanta islamister försökte dra växlar på det hela och blåsa upp hatiska stämningar, men det lyckades inte. Påven har träffat de muslimska ländernas ambassadörer, och det blev ett mycket positivt möte. I sitt hälsningsanförande framhöll påven den stora uppskattning och den djupa respekt som han hyser för muslimerna och deras tro. Han betonade också att det är viktigt för ledarna för de stora världsreligionerna att ta avstånd från alla försök att missbruka religiös tro till att underblåsa våld. Samarbetet mellan kristna och muslimer för att främja fred och mänskliga rättigheter måste fortsätta, sade påven.

Han har gång på gång betonat att Katolska kyrkan önskar goda relationer med Islam och att han eftersträvar fortsatt fredlig dialog och samarbete. Det som sades om Katolska kyrkans relation till andara religioner i dokumentet Nostra Aetate från 1965 har inte förändrats bara för att Katolska kyrkan fått en ny påve. 

Det finns hos vissa ateistiska debattörer en uppfattning att religion är oförnuftig och att religionen dessutom har på sitt samvete många av världens blodigaste krig.. Tidskriften Signum tar upp detta tema och försvarar tron. Där trycks påvens Regensburgs-tal och kommenteras av Ulf Jonsson.

Anders Piltz kommenterar i Signums ledarartikel trons förhållande till förnuftet så här:

 Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar.

Påståendet att religion leder till krig och konflikter kommenterar han såhär:

Nu är det högst tvivelaktigt om terrorism är följden av alltför intensiva koran- eller bibelstudier. De flesta massmördare har aldrig drivits av föreställningen om ett liv efter döden. Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, statsterrorismens främsta företrädare, var och en med miljontals människoliv på sitt samvete, drevs av just motsatsen till religiösa motiv: drömmen om ett paradis på jorden. De resonerade som välfärdsutskottet: om man bara likviderar utvecklingens bromsklossar kommer resten att ordna sig. Lenin uppfann begreppet folkfiender, Hitler skyllde alla kulturens obehag på judarna. Det är ett faktum att 1900-talets värsta helveten konstruerades av religionens svurna fiender. Medeltidens kättarbål och den nya tidens häxprocesser framstår som harmlösa episoder i jämförelse med vår eget tidevarvs skådeprocesser och massutrotningar av ideologiska motståndare och undermänniskor.

Läs hela ledar-artikeln.

Benedikt XVI´s första encyklika på svenska: Ett kärleksbrev från Gud till mänskligheten.

 Påven Benedikt XVI´s första encyklika: Gud är kärleken 78 sidor,  Veritas förlag

Påven Benedikt XVI gav ut sin första encyklika, "Gud är kärleken" i december 2005. Nu har den översatts till svenska. Den 78-sidiga skriften är ett verkligt kärleksbrev från Gud till mänskligheten förmedlat genom påven. Guds kärlek levandegörs på ett språk tillgängligt för en normalt allmänbildad människa. Texten rör sig inte på en hög filosofisk abstraktionsnivå utan avhandlar teman som direkt engagerar människan i hennes vardag.

Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, "kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken". Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: Kristendomen har givit eros gift att dricka) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

Denna skrift rekommenderar jag till läsning av varje katolik, ja av varje människa av god vilja som vill låta sig påverkas av Guds kärlek och ge en respons till det som påven i inledningen anger som dess syfte: "att väcka en ny livaktighet i människans praktiska svar på den gudomliga kärleken i världen". Köp flera exemplar, det är en lämplig gåva till vänner!

Det finns två andra böcker utgivna på svenska (Catholica förlag), den ena heter "Upptakt - Början av Petrustjänsten" och innehåller predikningar och tal alltifrån begravningen av Johannes Paulus II till Världsungdomsdagen i Köln. Den andra heter "På väg till Jesus Kristus" och innehåller teologiska texter av kardinal Joseph Ratzinger tillkomna åren innan påvevalet.  Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron. Boken är värd en egen recension men nämns här eftersom dessa tre böcker tillsammans utgör en bra introduktion till den nye påven.

Alla böckerna är både jordnära och talar samtidigt verkligen till den troende människan. Med teologisk skärpa och förnuft är Ratzinger en stor försvarare av den kristna tron och adresserar just de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process. Jag är beredd att med lärjungarna på Emmaus-vandringen säga: Brann inte mitt hjärta när jag läste texterna?  Kardinal Joseph Ratzinger/påven Benedikt XVI framstår allt mer för mig som en stor kyrkofader för vår tid.

Åklagaren: Den f.d. Caritas-anställde är inte misstänkt i förundersökningen, men Caritas håller fast vid brottsmisstankarna

 Förundersökningsledare Gunilla Karlsson har i ett brev till den f.d. Caritasanställdes advokat meddelat att hans huvudman inte är misstänkt för brott i den förundersökning som Ekobrottsmyndigheten inlett. Men i den anmälan som Caritas lämnade in pekades den f.d. anställde ut som misstänkt för förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman. Då Gunilla Karlsson granskade det inlämnade materialet  kunde hon inte hitta några omständigheter som styrker att den f.d. anställde skulle ha begått brott. Hon har ändå valt att starta en allmän förundersökning men alltså inte med fokus på den f.d. Caritasanställde. Undersökningen ligger emellertid på is i väntan på internutredningar som Caritas och Sida  gör.

Caritas tycks vilja tona ner betydelsen av uppgifterna i åklagarens brev, och man förefaller stå fast vid sina misstankar mot den f.d. Caritasanställde. I ett telefonsamtal jag hade med Charlotte Byström, t.f. generalsekreterare för Caritas Sverige föredrar hon att uttrycka det så att "misstankarna är nedtonade" men ej avskrivna.

Den f.d. Caritasanställde har i på Katolskt fönster publicerade dokument utförligt framlagt fakta som styrker hans oskuld, han kan också redovisa ytterligare dokumentation som visar att alla transaktioner gått rätt till vad gäller de delar han varit ansvarig för.

I sista numret av tidningen OmVärlden har han intervjuats, och tidningen tillrättalägger också ett par felaktiga påståenden som man publicerat i ett tidigare nummer:

• Dels fanns i en artikel i nr 5 - 2006 en formulering som kunde uppfattas som att åklagare misstänker den f. d. Caritasanställde för brott. Det faktiska förhållande är istället att det är Caritas Sverige som misstänker personen.
• Dels återgavs i artikeln misstankar att pengar som transfererats via S:ta Eugenias konto gått till egeninsatser för Irak-projekten. OmVärlden skriver nu att nya dokument som man tagit del av tyder på att inga pengar från den beskrivna transaktionen genom Sankta Eugenias konto har gått till egeninsats för ett humanitärt projekt i Irak 2003. Istället tycks pengarna ha gått till ett projekt för att utbilda chefer för enskilda organisationer i Mellanöstern.

Det mycket viktiga faktum som kommit fram är att den f.d. Caritasanställde inte är misstänkt i åklagarens förundersökning. Varför Caritas Sverige ändå framhärdar i sina misstankar är svårförståeligt för en utomstående. De tre mest påtagliga tecknen på brott som läckts ut till offentligheten, den senarelagda installationen av vattenreningsanläggningen i Basra, de felaktiga pensionsutbetalningarna och att pengar som transfererats via Eugenias konto skulle ha mot Sidas regler använts som egeninsats,  har ju alla retts ut och redovisats av den f.d. Caritasanställde. Caritas Sverige skriver själv på sin hemsida att Irakprojekten är genomförda med gott resultat och att samtliga utgifter för att genomföra dessa insatser har kunnat verifieras.

Svårförståeligt är också varför Caritas Sverige i sin utredning inte redan tagit kontakt med den f.d. Caritasanställde som ju har utförlig dokumentation att redovisa samt den tidigare biståndschefen som besökte Irakprojekten och som idag framhärdar i att att han inte hade några anmärkningar på projekten eller rapporten. Båda dessa personer är lätta att nå, och de väntar bara på att Caritas skall ta kontakt. Jag frågade per telefon Charlotte Byström om detta, och hon sade att man nog kommer att ta sådana kontakter.

Det måste ju finnas något skäl till att åklagaren väljer att öppna en allmän förundersökning trots att hon inte bedömde att det fanns tillräckligt underlag för att misstänka den f.d. Caritasanställde för brott. Hon måste ha sett att det fanns förhållanden som gav fog för misstankar om oegentligheter. I så fall vilken typ av oegentligheter, och vilka möjliga misstänkta? Den f.d. Caritasanställde verkar för en utomstående betraktare vara den minst av allt misstänkte efter alla klargörande fakta han lagt fram. Men transaktionen via S:ta Eugenias konto och berörda personers glömska kring detta är onekligen bestickande. Även om inget brott begicks, man "ändrade sig" och lät pengarna användas på andra sätt än till egenavgifter, så antyder själva förfarandet i sig onekligen att det kan finnas en benägenhet till fiffel vilket kan motivera en närmare granskning.

Vi vet hur förhållandena inom Caritas såg ut i början av 2000-talet: Efter en blomstrande utveckling med många projekt finansierade med egeninsatser via de s.k. "holländska fonderna", fonder på stiftet som helt korrekt kunde användas som egeninsatser för att få Sida-bidrag, så stod man nu inför en likviditetskris. Fonderna som man levt gott på var slut, man hade inte byggt upp en bas i församlingarna för att få in tillräckliga givarmedel samtidigt som man stod med en stor personalstat och dyra administrativa kostnader. Man var i desperat behov av att få upp omsättningen genom att starta nya projekt för att få Sida-bidrag så att de administrativa kostnaderna kunde täckas genom de administrativa medel som finns avsatta för varje projekt. Samtidigt vet vi att de Sida-bidrag som betalas ut är omgärdade med mycket stora restriktioner. De medel som är avsedda direkt för bistånd sätts in på särskilda konton och får absolut inte användas till annat än det de är avsedda för. I detta trängda läge kan det givetvis vara en stor frestelse att fuska genom att omfördela pengar mellan konton och hoppas att situationen löser sig på sikt utan att det behöver upptäckas.

Vad sade påven egentligen i Regensburg?

 Påven höll en akademisk föreläsning vid universitetet i Regensburg där han lyfte fram två huvudpunkter:

1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Tvärtom vill Katolska kyrkan ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Det kan inte vara annat än ett stort missförstånd att detta lett till uppståndelse i den muslimska världen. Om de muslimer som protesterar skulle läsa hela texten skulle de förstå att det inte finns något som helst förolämpande mot dem i detta. Ingen av de protesterande har förmodligen läst texten i dess helhet. Texten har skyndsamt översatts till många språk, men ännu inte till arabiska.

Läs påvens föreläsning på svenska.

Deklaration från kardinal Bertone, statssekreterare vid den Heliga Stolen, med påvens budskap till muslimer.

Påvens kommentar till talet och de muslimska reaktionerna på det, från onsdagsaudiensen 20 september

 

Katolska kyrkans relation till andra religioner och Islam finns beskrivet i ett dokument, Nostra aetate från 1965. Där kan man läsa:

Kyrkan betraktar också med stor respekt muslimerna, värdesätter och aktar dem. De tillber den Ende, den levande och evige Guden, den barmhärtige och allsmäktige, skaparen av himmel och jord, som talar till människorna. De anstränger sig att helhjärtat underställa sig även Hans outrannsakliga förordningar, precis som Abraham, som islams tro ofta och gärna hänvisar till, underkastade sig Gud. Även om de inte erkänner Jesus som Gud, ärar de hans jungfruliga moder, Maria, och ibland åkallar de henne till och med i tillgivenhet och aktning. Dessutom väntar de på domens dag när Gud kommer att ge deras öknar till alla dem som har stigit upp från de döda. Slutligen värdesätter de det moraliska livet och vördar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta (Nostra Aetate, nr 3).

Nostra aetate på engelska

Tro och förnuft, Kristendom och Islam och den västerländska sekularismens dövhet för det gudomliga

 Påven Benedikt XVI har hållit en akademisk föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft, föreläsningen var också en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. Han förmedlade då en 700 år gammal kritik mot islam, ett citat från en bysantinsk kejsare att tron inte skall spridas med svärd. Detta väckte upprörda känslor hos många muslimer som vi hört om i nyhetsrapporteringen.

Det var på inget sätt påvens avsikt att förolämpa troende muslimer. Udden i talet var minst lika mycket riktat till väst. I västvärlden dominerar åsikten att bara positivistiskt förnuft och positivistisk filosofi är universella, sade påven. Men världens djupt religiösa kulturer ser denna uteslutning av det gudomliga från det universella förnuftet som ett angrepp mot deras djupaste övertygelser.

Påven är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin ?uppfinner? inte tron som en intellektuell process.

Detta verkar inte Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet uppskatta eller inse. I en TT-kommentar refererad av SvD 16 sept till de muslimska reaktionerna på påvens kritik talar han om Benedikt XVI som en "radikalkonservativ påve hämtad direkt ur Opus-Dei miljön". (Och då antar jag att han åsyftar den nidbild av Opus Dei som förekommit i svenska media underblåst av Da Vinci-koden, inte en bild byggd på objektiv kunskap, i varje fall bör han inse att den associationen sannolikt görs av den genomsnittlige läsaren). Ratzinger har inget med Opus Dei att göra,  det är märkligt att en akademiskt skolad professor i ett religionsämne kan uttrycka sig så.

Påven uppväcker gamla islamofobiska föreställningar, menar Gardell och avfärdar därmed helt kritiken. Men man kan inte komma ifrån att Islam har ett problematiskt förhållande till våld, och att detta 700 år gamla tema ändå är relevant att diskutera. Om man nu skall se de våldsamma protesterna från muslimskt håll som ett uttryck för äkta muslimsk tro, så bekräftar det att Islam är en våldets religion. Muslimer å andra sidan som menar att Islam är en fredlig religion träffas ju inte av kritiken, de kan bejaka påvens tankar att människor inte skall omvändas med svärd och ta avstånd från det religiöst motiverade våldet inom islam, precis som påven i sitt tal tog avstånd från allt våld i kristendomens namn.

I nästa andetag tycks Gardell motsäga sig själv i det han säger att islam och kristendomen i mycket är tvillingreligioner i sin syn på våldet. Han menar då att båda är krigiska.

Det verkar inte som om prof Gardell har läst hela påvens anförande innan han uttalar sig. Talet var en akademisk föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft och en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Det kontroversiella avsnittet är ett citat från en bysantinsk kejsare och inte ens påvens egna ord. Gardell borde ha uppmärksammat detta och inte svepande uttrycka sig om saker han inte ens läst på. På så sätt underblåser han fördomar och konflikter istället för att genom sansad analys av vad som faktiskt sades bidra till ökad förståelse mellan samhälle och religioner, mellan islam och kristendom.

Påvens föreläsning i Regensburg om förhållandet mellan tro och förnuft finns här (engelska).

Påvens föreläsning på svenska

SvD-artikeln i internet-version finns här.

Den f.d. Caritasanställde lägger fram en detaljerad redogörelse

 Den f.d. Caritasanställde har i två års tid försökt få kontakt med Caritas för att undanröja de frågetecken som fanns kring Irak-projekten men har bemötts av tystnad. Han skrev i sitt tidigare publicerade inlägg:

• Om vi som arbetat på fältet fått chansen att berätta vår version, skulle vi snabbt och enkelt kunnat visa att projektet i själva verket var mycket framgångsrikt, och att inga medel försvunnit eller betalats ut felaktigt, inklusive pensionsvederlaget, som betalats ut i enlighet med de lokala lagar och regler som gällde.

Han offentliggör nu yterligare ett dokument med detaljerad information som för en utomstående betraktare verkar undanröja många av de frågetecken som framkommit i nyhetsrapporteringen.

• Läs hela dokumentet här. 

Det är en gåta varför inte Caritas under den utredning man säger sig hålla på med inte har kontaktat den f.d. Caritasanställde som ett led i att försöka räta ut frågetecknen man har.

Också den f.d. biståndschefen Rune Törnkvist som jag intervjuat, se min tidigare blogg, som granskade Irak-projekten innan han slutade vid Caritas verkar sitta inne med mycket matnyttig information. Det är ett tips till dem som driver utredningsarbetet att kontakta honom också.

Caritas: Brist på tydlig ledning och dålig psykosocial arbetsmiljö roten till problemen?

 Det finns mycket att diskutera som ligger utanför förundersökningen. Man verkar använda sekretessen kring förundersökningen som ett svepskäl för att slippa prata. Det finns ett sätt att förhålla sig till information som man ibland möter i Katolska kyrkan som liknar underrättelseorganisationens. Man får veta saker i förtroende om man behöver det, och den som får reda på något känner sig betydelsefull och ifrågasätter inte hemlighetsmakeriet. Jag tror det är livsviktigt att bryta  denna tystnadens och dimridåernas kultur och tala klarspråk. Det verkar många andra tycka också med tanke på de många positiva reaktioner jag fått på mina bloggar om Caritas-affären.

Jag har haft många samtal sista veckorna, och min övertygelse växer att Caritas inte lyckats lösa den kris som släpat med sedan flera år där det funnits stora psykosociala arbetsmiljöproblem och brist på tydlig ledning. Nu står man på nytt utan fast anställd generalsekreterare och skall enl. biskop William inte påbörja rekrytering av ny sådan innan polisutredningen är klar vilket kan ta åratal.

Turerna kring förundersökningen är också mycket märkliga där denna nu ligger på is i avvaktan på Caritas och Sidas egna utredningar. Trots att den f.d. Caritasanställde nu lagt fram mycket detaljerade argument som verkar räta ut många frågetecken och att den förre biståndschefen som granskade Irak-projekten och slutrapporten som den f.d. Caritasanställde skickade till Stockholm 2003 vidhåller att han inte har några anmärkningar på denna, så har ingen av dessa personer kontaktats i samband med utredningarna.

En utomstående betraktare frågar sig om inte de märkliga turerna med förundersökningen hänger samman med lednings- och arbetsmiljöproblemen på Caritaskontoret. Caritas problem behöver en lösning nu med framförallt en fast ledning och en generalsekreterare som kan leda och strukturera förändringsarbetet, återställa en god arbetetsmiljö och återställa förtroendet för organisationen. En organisation måste kunna klara av att ha en förundersökning löpande och samtidigt kunna fungera i vardagen och ta sig an de problem som måste lösas.

Caritas-affären fortsätter: Den f.d. Caritas-anställde träder fram. Ingen polisanmälan föreligger mot honom

 Fakta fortsätter att komma fram i Caritas-affären. Tyvärr inte heller nu från Caritas Sveriges ledning eller styrelse, utan från annat håll. Förut var det den Sida-stödda tidningen OmVärlden som skrivit, och som jag fick kritik från Caritas t.f. generalsekreterare att jag länkade till. Den artikeln visade sig innehålla en hel del felaktigheter, vilket man på OmVärldens redaktion är medveten om, man kommer med uppföljning och tillrättaläggande i nästa nummer, men den bröt i alla fall tystnaden så att man fick igång en offentlig diskussion. Händelserna fick mig att skriva mitt förra blogg-inlägg i ämnet.

Denna gång är det den f.d. Caritas-anställde som bryter tystnaden och träder fram. Han vill inte framträda med sitt namn offentligt, eftersom han är utsatt för en okontrollerad förtalskampanj, och detta är förståeligt: Vi vet hur falska rykten kan vidhäfta personer under lång tid och ruinera deras liv, även om fakta framkommer som helt rentvår personen i fråga.

Förtalet och misstänkliggörandet mot hans person, har lett till att han levt under mycket stor press sista åren och hans utkomstmöjligheter är kraftfullt beskärda till följd av de falska ryktena om polisutredning och han har sett sig tvungen att skaffa advokat. Han menar att det vore bättre om det förelåg en konkret anklagelse mot honom, då kunde han försvara sig och få saken utredd offentligt, men att under lång tid leva med dessa antydda inte bekräftade rykten är en fullständigt orimlig situation för en människa att befinna sig i.

Hur kommenterar han då det hela?

Någon polisanmälan föreligger inte.
Någon polisanmälan gällande hans person verkar inte ha lämnats in. Han har inte fått sig tillställd någon delgivning om brottsmisstanke, och då han via sin advokat frågat berörda åklagarmyndigheter om någon formell anälan är ingiven, så har någon sådan inte kunna spåras. Advokaten har också kontaktat Caritas Sveriges ordförande biskop William Kenney för att få veta vilka konkreta brottsmisstankar som riktas mot hans klient men ej fått något svar. Det är endast via muntliga rykten och nyhetsrapporteringen det sagts att han är under polisutredning.

Angående Irak-projektet:
Alla utbetalningar har skett enligt gällande regler. Några olagliga pensionsutbetalningar som påståtts har inte skett. Projektet har varit mycket framgångsrikt och är nu slutredovisat till Sida, vilket bekräftas på Caritas hemsida. Det omtalade vattenfiltret låg magasinerat i Bagdad eftersom det bedömdes som dumdristigt att installera det i Basra-regionen mitt under brinnande krig. Det verkar som ett klokt beslut. Nu är filtret på plats.

För den f.d. anställdes del var allt slutrapporterat och klart, granskat av revisionsbyrån PricewaterhouseCoopers redan under 2003 och rapporten skickades till Stockholm som underlag för slutredovisning till Sida. Den då nyutnämnde biståndschefen Rune Törnkvist besökte Mellanöstern våren 2004 och hade inga anmärkningar angående slutrapporten.
Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Rune Törnkvist slutade hastigt på Caritas Sverige, Irak-projektet och ett antal andra projekt blev inte slutredovisade till Sida, istället uppstod anklagelser att den f.d. Caritasanställde (som då slutat sin anställning) misskött Irakprojektet, och han fick ett formellt kravbrev med uppmaning att personligen återbetala 50.000 USD.

Under 2 års tid gjorde den anställde upprepade ansträngningar att komma i kontakt med styrelsen och ledningen för Caritas men avvisades hela tiden. Han skrev ett ingående brev till Caritas styrelseordförande biskop William Kenney men fick inget svar. I stället dök nya formella kravbrev upp. Först genom ingripande av Caritas Internationalis chef samt biskop Anders Arborelius kunde detta krav så småningom dras tillbaka.

Angående transfereringen via S:ta Eugenias konto och påstådd pengatvätt:

Påståendet om pengatvätt faller på sin egen orimlighet. Irakprojektet var ett sk humanitärt projekt som inte behöver ha insamlade egeninsatser, ej att blanda ihop med sk utvecklingsprojekt, som tidigare finansierades till 80% av Sida och åtminstone 20% av insamlade medel. I samband med första delen av projektet gjorde PricewaterhouseCooopers en revision av hela Irak-insatsen. Ingenting framgår där av att Caritas Sverige på något sätt skulle ha bidragit med någon typ av egeninsats till projektet. Detta framgår också av den slutrapport som Caritas Irak skickade till Caritas Sverige i februari 2004. I avtalet mellan Sida och Caritas Sverige, samt Caritas Sverige och Caritas Irak (implementerande partnern) förekom det inte några budgetposter som gällde krav på egeninsats. 

Det fanns 25.000 USD från Carritas Internationalis-fonder som kunde användas för Caritas Sveriges projekt. Dåvarande generalsekreteraren bad den f.d. anställde att skicka pengarna via S:ta Eugenia katolska församlings konto. (Enl journalisten på tidningen OmVärlden förnekar den f.d. generalsekreteraren detta förhållande). Den f.d. anställde bekräftar att han ringde den vikarierande kyrkoherden i S:ta Eugenia och att pengar överfördes. När pengarna kommit fram till Caritas Sverige konto bestämdes dock (i juni 2003 innan projektet startat) i samråd att dessa medel inte skulle användas som egeninsats utan som ett vanligt bidrag (dvs övriga bidrag, vilket kan omfatta medel insamlade utomlands, egna medel som inte omfattas av egeninsats etc). Pengarna skickades tillbaka till Beirut. Den f.d. anställde försäkrar att det inte finns något projekt eller insats, som han varit inblandat i, som använt dessa 25.000 USD som egeninsats. Han håller med om att misstag begicks i samband med denna handläggning, men att få det till att pengar ?tvättats? och att därmed miljonbelopp kunnat erhållas, saknar all grund.

Angående Sidas krav på återbetalning:
Caritas Sverige hade under 2005 inte klarat av att slutrapportera  projektet.  I samtal med Sida skyllde man ifrån sig på fältet och framhärdar i att den f.d.anställde gjort fel, och låter förstå att ett pensionsvederlag på ca 25.000 USD utbetalats på ett felaktigt sätt. Sida kräver då helt logiskt återbetalning och skickar 1 mars 2006 ut ett pressmeddelande där man informerar om att Caritas Sverige återkrävs på 500.000 kr av Irak-projektet.  I pressmeddelandet sägs också att Sida förutsätter att Caritas Sverige gör en polisanmälan eftersom man påstår att oegentligheter begåtts.

Så långt den f.d. anställdes redogörelse.

Redogörelsen är klar och strukturerad och det finns ingen anledning att inte ta den på allvar.

Frågetecknen är många. Alla frågor runt ekonomiska transaktioner går tyvärr inte att få klarhet i nu, eftersom dokumenten från den tiden är hemligstämplade.

• - Vad hände egentligen på Caritas-kontoret efter det att Rune Törnkvist slutat? Att det funnits personliga motsättningar har antytts mig i flera sammanhang, och fakta som kommit fram hittills motsäger inte detta. Tidningen OmVärldens tidigare artikel verkar bygga på uppgifter från "initierade bedömare" som tillhör den falang som förtalar och anklagar den f.d. Caritas-anställde. Dessa måste ha ingett tidningen OmVärldens journalist ett stort förtroende eftersom han inte brydde sig om att kontrollera fakta mera ingående. Nu verkar det dock stå klart för alla att problemet har fler bottnar än så och rampljuset faller på Caritas ledning och styrelse i Sverige.
• - Varför lyssnade inte Caritasledningen i Sverige och Caritas styrelseordförande biskop William Kenney på sina fältarbetare. Varför misslyckades det för den f.d. anställde att få ge sin version av saken under två års tid?
• - Varför fortfarande denna tystnad från Caritas ledning och styrelse?
  

Om vi inte inom kort får bra svar på några av dessa frågor har nog Caritas styrelse och dess ordförande biskop William Kenney förverkat sitt förtroende.

Bilaga: Den f.d. anställdes version av händelserna *

* Manus ursprungligen avsett för Katolskt Magasin. Km avböjde publicering i numret som kommer ut 1 sept med hänvisning till att texten behövde kortas och replik inkomma från Caritas .

Senaste nytt om Caritas-affären på Katolskt fönster

KM nr 5 2006: Rapport från Caritas årsmöte

Enorma ekonomiska intressen bakom embryonal stamcellsforskning

 Enorma ekonomiska och industriella intressen ligger bakom att få igång forskning på embryonala stamceller och att tysta den etiska debatten. I stället för att fortsätta att satsa på den etiskt okontroversiella forskningen med adulta stamceller där redan stora framsteg gjorts ser man här en genväg till stora vinster. I Sverige tycks forskarna vara helt i händerna på dessa intressen, och man verkar betrakta den etiska frågan som en icke-fråga, man är mest intresserad av att få tillräckliga anslag och att inga hinder sätts upp för utvecklingen.

Det etiska övervägandet rörande forskning på embryonala stamceller gäller frågan om vilket värde som skall ligga till grund och bära upp alla våra övriga värden och prioriteringar. Är det respekten för livet självt eller en viss syn på liv och hälsa? Utan en grundläggande respekt för mänskligt liv står andra ambitioner eller strävanden på lös grund. Människan riskerar att själv bli en förbrukningsvara.

Katolska kyrkans syn på denna fråga är helt klar: Kyrkan säger nej till forskning på embryonala stamceller eftersom det innebär förstörelse av människoliv i dess allra första stadium. Varje nytt människoliv uppstår i konceptionen då en ny genotyp bildas vars utveckling därefter är samordnad och fortlöpande, utan språng, fram till födelsen och vidare till vuxen ålder.

 

President Busch´s veto

Nyligen har vi hört att president Busch har framlagt sitt veto mot federalt stöd till forskning på embryonala stamceller, och motivet var etiskt. "Här går en moralisk gräns", sade presidenten och illustrerade sitt ställningstagande genom att omge sig med 18 familjer som alla adopterat nerfrusna embryon och använt dem till att själva få barn. "Vart och ett av dessa barn adopterades när de fortfarande bara var ett embryo, och har välsignats med chansen att få växa upp. Dessa flickor och pojkar är inga reservdelar", fortsatte presidenten.

I Sverige verkar man inte vara intresserade av de etiska implikationerna av embryonal stamcellsforskning. Busch´s veto av etiska skäl kommenterades av några vetenskapsmän på så sätt, att det kanske förhindrar denna forskning i USA, men samtidigt kan det vara bra för Sverige, eftersom man då kan vara mera benägna att ge satsa pengar i Sverige där forskningen är tillåten. Inte ens en ansats till att ta upp den etiska frågan som tydligen av dessa forskare betraktas som en icke-fråga. Forskarnas kommentarer illustrerar dock ytterligare en aspekt: Det finns oerhört stora pengar i embryonal stamcellsforskning och starka ekonomiska intresser driver på för att få fart på denna forskning. Man är då givetvis inte intresserad av en etisk debatt som skulle ifrågasätta det hela.

 

Hycklande beslut i EU´s ministerråd

Lika tydliga har inte EU´s ministerråd varit i sitt ställningstagande. Man tycks visserligen erkänna att embryonal stamcellsforskning är ett etiskt problem, men beslutar ändå om att stödja sådan forskning och överlåter beslutet åt respektive medlemsland. Beslutet i EU:s ministerråd innebär att man säger ja till finansiering av existerande forskningsprojekt på stamceller som andra tagit fram, men samtidigt förbjuder förstörelse av embryon. Detta liknar rent hyckleri  eftersom dessa stamceller som andra tagit fram implicerar att dessa andra förstört levande embryon för att ta fram stamcellerna som de sedan säljer. Den som producerar och säljer stamceller och den som köper dem har intressen som sammanfaller, vilket gör att ur etisk synvinkel är köparen delaktig i ansvaret. Beslutet i EU´s ministerråd innebär också att man får finansiera forskning på nedfrusna embryon som inte implanterats, om man har konstaterat att de är döda. För att konstatera att de är döda måste man tina upp dem, vilket ofta medför att de dör. Det finns ännu ingen teknik för att dödförklara nedfrusna embryon. Detta är alltså inget man kan göra utan att förstöra embryn.

Ministerrådets beslut består alltså av tre regler som inbördes strider mot varandra. Kritiken från Katolska kyrkan har inte varit nådig, och inte bara katolska tidningar utan också annan press sagt att detta beslut är hyckleri.

 

Fakta

Stamceller är omogna celler som genom delning ger upphov till nya celler. Dessa celler utgör en nyckeln till förståelsen av hur människokroppen utvecklas och förnyas.

Man skiljer mellan embryonala stamceller som förekommer hos ett mänskligt embryo i dess allra första utvecklingsfas och adulta stamceller som finns hos vuxna individer. Forskning på ADULTA mänskliga stamceller är etiskt okontroversiell, och viktiga resultat inom detta forskningsområde har redan uppnåtts. Det har visats i experiment med adulta mänskliga stamceller från benmärg att de kan förbättra hjärtfunktionen efter hjärtinfarkt. Engelska forskare har rapporterat att stamceller från hud kan förändras till hjärnceller, vilket ger hopp om att finna botemedel med adulta mänskliga stamceller för Parkinsons sjukdom. Adulta stamceller har använts sedan flera decennier i behandlingen av blodcancer. Detta innebär inget etiskt problem.

Vad som är nytt är upptäckten att man kan isolera stamceller från embryon och få dem att dela sig utan att ändra karaktär. Utvinning av embryonala stamceller är högst kontroversiell eftersom den förutsätter förstörelsen av ett mänskligt embryo, dvs. utsläckandet av mänskligt liv i dess allra tidigaste utveckling. Embryon som används vid forskning kan hämtas bland dem som redan framställts i samband med assisterad befruktning och som bevaras nedfrusna. Med samma teknik kan man också framställa embryon endast i forskningssyfte. Det kan också bli möjligt att framställa nya embryon genom somatisk kärnöverföring, dvs kloning.

 

År 2000 var kartläggningen av människans genetiska utrustning klar.
Två rivaliserande företag var nästan samtidigt klara med arbetet, och nu rivaliserar man om att profitera på arbetet.
Man fann att människan inte består av mer än cirka 30 000 gener, istället för minst 100 000 som man ltidigare trott. Dessa gener, människans arvsanlag, utgör inte mer än tre procent av hela människans DNA. De övriga delarna i arvsmassan är så kallat skräp-DNA. Man fann också att den genetiska variationen mellan olika människor inte är mer än en på 10 000. 99,99 procent av hela genomet är gemensamt för alla människor. Människor med samma etniska bakgrund kan ha större genetisk variation sinsemellan än människor från Afrika, Asien och Europa, ett nog så gott argument mot alla former av rasism.

De nya landvinningarna på genetikens och e molekylärbiologins område har långtgående antropologiska implikationer. Människosynen är en angelägenhet och ett första rangens intresseområde för många av dagens ledande biologer. Många forskare medger att biologin inte kan fånga in hela människan.

Erwin Bischofberger skriver i tidskriften Signum 2:2001:
"Det finns ett från biologisk synpunkt bekräftat och berättigat utrymme för personlig utveckling och individuella val som inte kan motiveras utifrån människans genetiska grundritning. Man har blivit mer misstänksam mot föreställningen om att människan är fastkedjad i sitt biologiska fängelse som både beteendeforskaren Burrhus F Skinner (Beyond Freedom and Dignity, 1971) och hans kollega i Harvard, sociobiologen Edward O Wilson (Sociobiology: The New Synthesis, 1975) menar. Deras deterministiska syn på människan behärskade mycket av den akademiska världen under senare delen av 1900-talet.

I stället får den personalistiska människosynen oanat och oväntat stöd. Den behöver inte längre lita enbart till sin judisk-kristna filosofiska tradition. Det är anmärkningsvärt att världsledande biologer och genetiker inte har några starka invändningar mot att människan inte enbart kan tolkas utifrån biologiska förklaringsmodeller. Man kan med bibehållen intellektuell redlighet tala om människans frihet och värdighet. Utrymmet för dem som förnekar människans fria vilja har blivit något snävare. Biologer har börjat ställa frågor som de utifrån sina egna kunskaper inte kan besvara."

 

Fler referenser:

FIAMC Världsförbundet för katolska läkarföreningar, pressmeddelande 2004 i samband med att England legaliserar kloning av mänskliga embryon.

Respekt, faktabakgrund och fler länkar

Uttalande av Europeiska biskoparna juli 2006

SvD Brännpunkt 8 aug: KD: Mänskligt liv får adrig bli råvara.