Jag har ingen aning (2): Jesper Svartvik

 En som inte hade någon aning om innehållet i reservationerna mot Svenska kyrkans läronämnds slutsats att det är i linje med kristen tro  att acceptera samkönade äktenskap var Jesper Svartvik, präst, ledamot av Svenska kyrkans läronämnd och professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. Han är en av dem som skrivit läronämndens förslag.  " Jag har inte läst de reservationer som kommit in, så jag kan inte uttala mig om dem", säger han till Dagen.  Samtidigt säger han att man haft bra samtal i läronämnden, att det i förväg stod klart att några skulle komma med med reservationer. Man får nog förhålla sig skeptisk till denna påstådda okunskap, kanske handlar det mera om ett diplomatiskt sätt att slippa uttala sig för att undvika en offentlig diskussion. Har man haft bra diskussioner torde det inte finnas någon tvekan om det huvudsakliga innehållet i reservationerna. Svartvik säger dessutom i Dagen-intervjun att han tycker  det är viktigt är att det förs ett bra samtal och att olika uppfattningar får plats. Det skorrar falskt när de som inte samtycker till den officiella linjen så tydligt marginaliseras. Anders Wejryd säger sig inte se något problem i att biskoparna har skilda åsikter: "Det tycker jag visar ett tecken på mognad och att det är ett högt i tak, det är så jag vill ha det", säger han till Dagen. Men han tycker uppenbarligen inte att deras åsikter skall ha någon betydelse för beslutets utformning. Skickligt använder man olika tekniker att lotsa opinionen dit man vill:

1. Osynliggörande och ignorans: Reservationerna framställs som betydelselösa. "På mötet var det några som sa att de skulle komma med reservationer" (Svartvik),  historiskt sett inte är så ovanligt att någon reserverar sig,  Bertil Gärtner reserverade sig, och även andra, så det är inget helt unikt." (Svartvik). Sanningen i detta fall är ju att kritiken mot beslutet är omfattande, 8 av 20 ledamöter varav 6 biskopar har avvikande mening och har framfört tungt vägande reservationer.

2. Anfall är bästa försvar: Anklagelser mot dem som har avvikande mening för bakåtsträveri, att hindra en nödvändig utveckling, homofobi etc. "Att frågan skall utredas mer har man hävdat från motståndarhåll tidigare. Dessutom har motståndarna till reformen anfört att det skett alltför bristfällig ekumenisk överläggning.  Detta påminner alltför väl om tidigare skeden i Svenska kyrkans liv" (Martin Lind om de sex avvikande biskoparna) "vi behöver fatta beslut för människornas skull" (Martin Lind).

3 Förespegla att allt är välutrett. Visserligen har ägnats många timmar åt frågan. Inför införandet av välsignelseakt för homosexuella par anordnade teologiska kommittén 6-9 september 2004 en hearing med många inbjudna talare. Den teologiska bedömningen av hearingen blev klar den 12 april 2005, och Carl Reinhold Bråkenhielm, ordförande i kommittén, meddelade att man kommit fram till att homosexuella partnerskap bör välsignas i kyrkan och att det ligger helt i linje med den kristna etiken. Som skäl angavs också att det redan på många håll etablerats en kyrklig praxis med förbönsakt för dem som ingått partnerskap och att den på många håll alltmer kommit att få karaktären av en välsignelsegudstjänst. Hur man kunde komma fram till detta är inte helt lätt att förstå, eftersom många av de som deltog i hearingen framförde argument som pekade i helt annan riktning. Sedan har säkert frågan stötts och blötts i många diskussioner, men någon konsensus föreligger inte, och det synes mig anmärkningsvärt, vilket flera av reservanterna också är inne på, att ett beslut om viktiga teologiska frågor som innebär en radikalt ny kurs beslutas av en teologisk kommitté med knapp majoritet och där sex biskopar reserverar sig. Att många timmar ägnats åt en fråga är inte samma sak som att den är välutredd.

Talet om att det är välutrett motsägs även av texten där beslutet presenteras. Där sägs: "Tidspressen har ställt exceptionella krav på kyrkans beslutsprocess. Läronämnden konstaterar att detta avspeglas i Kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 med bilagor. Dock kommer såväl förankringsarbetet som arbetet med kyrkoordningen och Kyrkohandboken att fortsätta. " Texten resonerar kring skapelseteologin och den väsentliga frågan om på vilket sätt tron att människan är skapad till man och kvinna relaterar till äktenskapets innebörd. Därefter för läronämnden ett resonemang om att inte ensidigt framhålla könskomplementaritetens värde för äktenskapet, utan att man istället vill betona personkomplementariteten. Slutligen konstaterar man att Svenska kyrkan även fortsättningsvis rymmer olika uppfattningar i frågan om huruvida samkönade äktenskap är förenliga med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Texten skulle kunna fungera som ett PM eller diskussionsunderlag för ett fortsatt samtal om dessa frågor, det som framförs är på inga sätt ett material som är ett fullödigt beslutsunderlag. Då är argumentationen i reservationerna mycket mera gedigen och övertygande till förmån för att inte fatta beslut nu. Det är svårt att förstå hur Wejryd och Lind kan säga att detta är ett fullgott beslutsunderlag och att frågan är tillräckligt utredd. De motsägs t.o.m. av Läronämndens egen text.

I samband med att beslutet om välsignelseakt togs sades tydligt att detta på inget sätt är ett steg mot att Svenska kyrkan skulle acceptera könsneutrala äktenskap.  Nu åberopas tvärtom denna praxis att välsigna homosexuella par som ett argument för att det inte går att hävda att äktenskapet inte kan gälla också för två personer av samma kön.

4. Tala maktspråk. Linköpingsbiskopen Martin Lind  säger att inga krav på ytterligare utredningar nu får hindra ett beslut. Beslutet skall genomföras nu.

5. Stryka de kritiska medhårs eller vara så vag i sin framtoning att det inte går att kritisera:  "Bra att det är högt i tak", "bra samtal i läronämnden...",  "läronämndens beslut bekräftar att det finns starka teologiska skäl för att viga par av samma kön och att det är förenligt med Svenska kyrkans bibelsyn och tolkningssätt" (Wejryd).  "här gör nu de flesta bedömningen att underlaget är tillräckligt" (Wejryd),   vi är inga "parlamentarister" så varje sammanträde kan innebära oväntade utgångar, det är det som är tjusningen" (Wejryd).

Men ett parlamentaristiskt spel är väl just vad det verkar handlar om. Man har bestämt sig för att beslutet skall genomföras, strunt samma hur många biskopar man kör över, och strunt samma hur andra kyrkor ser på det hela. Samtidigt är man säkert rädd för att inte kunna ro processen i hamn, och att människor skall börja ta intryck av kritikernas synpunkter.

Läronämndens yttrande + alla reservationer finner du här.

Dagen: Vrid klockan tillbaka.

 _______________________________________________

Sammanfattning av reservationerna:

Reservation 1: (Carl Axel Aurelius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Karin Johannesson, Ragnar Persenius, Hans Stiglund) Man tar fasta på tankegången att istället för det sedvanliga man – kvinna tala om ”persongemenskap”. Tankegången är intressant, menar man,  men den skulle behöva utvecklas vidare för att övertyga. Persongemenskaper kan vara av olika slag och variera med avseende på antal, kön, ålder och släktskap, påpekar man.

Man framhåller också att det tidigare beslutet i Kyrkomötet om välsignelse av ingånget partnerskap fattades mot bakgrund av att lagstiftningen då räknade med två olika institut, äktenskap och partnerskap. Den breda uppslutningen kring beslutet motiverades av viljan att stödja trofasta relationer i en tid av utbredd ansvarslös sexualitet bland såväl heterosexuella som homosexuella, inte av en förändrad äktenskapssyn.  Därför kan man inte ta detta till intäkt för att en utvidgning av äktenskapsbegreppet ändå är möjlig. 

Ett annat, avstressat, ekumeniskt och inomkyrkligt ansvarsfullt arbetssätt är fortfarande möjligt, säger reservanterna. Det infinner sig, om Svenska kyrkan avstår från den juridiska delen av äktenskapets ingående och överlåter den på staten. Vi skulle då få en situation som liknar andra länder med könsneutral äktenskapslagstiftning.

_________________________

Reservation 2: (Ragnar Persenius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Hans Stiglund) Reservanterna framhåller en klassisk äktenskapssyn: "Vi har framhållit i denna reservation att föreningen av man och kvinna är det grundläggande i äktenskapet. Ansvaret för barn är en konsekvens men inte en nödvändig förutsättning för ett äktenskap. Det är samtidigt viktigt att barnperspektivet, som Svenska kyrkan förbundit sig till i flera sammanhang, inte tappas bort. När detta perspektiv aktualiseras i Läronämndens yttrande framstår det som ytterst anmärkningsvärt att Läronämnden helt väljer att bortse ifrån, att det finns ett särskilt värde i barnets relation till sitt biologiska ursprung och möjligheten att växa upp i de relationer som hör till detta ursprung."

_________________________

Reservation 3: (Sven Thidevall, Carl Axel Aurelius, Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg, Hans-Erik Nordin Hans Stiglund). Denna reservation innehåller den längsta texten och utreder och sammanfattar både ekuemniska aspekter och förhållandet mellan kyrka och samhälle. Slutsats; "Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen."

(Läs mera på signaturen Stillsams blogg som ytterligare lyfter fram den tunga reservation 3.)

_________________________

Reservation 4: (Karin Johannesson). Reservanten tar upp det problematiska i själva beslutsproceduren och hur en lärobildningsprocess konstitueras. 
Kan Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära förändras utifrån det underlag som Kyrkostyrelsen presenterar för Kyrkomötet, frågar reservanten sig.  Först om den frågan kan besvaras jakande är det möjligt att gå vidare till enskilda innehållsfrågor.
"En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften, bekännelsen, det samhälle som vi är en del av och högst konkreta, nu levande människor med olika erfarenheter och åsikter."

Reservantens slutsats: "Jag finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Läro-bildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt."

 

---

Posted 2009-8-29 7:21 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Svenska kyrkan, äktenskapet, könsneutrala äktenskap, anders wejryd

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg: Jag hade ingen aning...

 Historien med Aftonbladets publicering av obekräftade rykten om israeliska organstölder blir alltmer pinsam, obehaglig och allvarlig. I slutändan kan det visa sig att tidiningens aningslösa spridande av obekräftade rykten som knyter an till inrotade vandringssägner om judar späder på antisemitiskt hat och bidrar till att underminera fredsarbetet.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin uppvisar bevis på en häpnadsväckande okunnighet och aningslöshet när han i en intervju med med SVT säger: ?Min roll är att gå igenom material när det är kontroversiellt och fråga mig om det finns skäl att stoppa artikeln av en eller annan anledning, det fanns det inte?. Det borde gå att förstå att en sådan artikel rör upp känslor då den typen av anklagelser som illa underbyggt framförs ligger nära vandringssägner om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. Kulturchefen Åsa Lindeborg, med doktorsexamen i historia, är lika okunnig och aningslös: I en intervju med Expressen säger hon att hon hade ingen aning om att det fanns sådana myter.

Felicia Sværen, ledarskribent på Världen idag skräder inte orden:

"För det är inte när flertalet ministrar i Israels regering höjer rösten mer än nödvändigt och försöker överträffa varandra i fördömanden som det blir pinsamt. Det är inte när israeliska tidningar gör stora rubriker av nyheten som det blir pinsamt. Det är när Jan Helin och Åsa Linderborg med tomma ögon rycker på axlarna och säger ?Vi hade ingen aning?. Det är då det blir riktigt pinsamt."

Än mer pinsam och skandalös blir denna historia när det visar sig att den palestinska familjen, anhöriga till  Bilal Ahmed Ghanem, som Donald Boström haft kontakt med  till Jerusalem Post förnekar att man sagt något om att man misstänkte att organ blivit stulna. Boström skrev ju att de anhöriga inte hyser några tvivel om att organ tagits ut ur Bilals kropp. Anhöriga bekräftar att det spridits rykten om att att Israeler dödar palestinier för att stjäla deras organ, men att man inte vet om de är sanna.  Eftersom det nu uppmärksammats i Aftonbladet bör det tas på allvar och utredas, säger Bilals bror till Jerusalem Post.

Vi ser alltså här hur ett rykte aningslöst fångas upp av Donald Boström, utan något som helst faktaunderlag blir det en stort uppslagen kulturartikel godkänd av Aftonbladets chefsredaktör och kulturchef. På så sätt ger man näring åt den antisemitiska brasan och sprider vandringssägnerna. - Till folket nere i Palestina når ju inte den debatt med kritik av Aftonbladet som förs härhemma, dit sipprar bara nyheten att en seriös svensk tidning har återgett att israeler systematiskt skäl organ från dödade palestinier. Eftersom det skrivs i en tidning, så måste det ju vara sant.

Lena Posner-Körösi: OK för Aftonbladet att kränka judar

Farligt historiskt eko: Henrik Bachner om Aftonbladet och Israel

ab

Läroämbetets roll är att bekräfta Guds folks levande tro

 

Anders Gerdmar är teologie doktor och docent i Nya testamentets exegetik. Han har bl.a. forskat i antisemitismen inom kyrkan och är ibland gästbloggare på Teologiskt forum. I ett mycket bra och klargörande inlägg avslutar han debatten om Nya testamentets kanon som sista tiden förts i Världen idag.

Han påpekar helt riktigt (vilket även Per Beskow gjort i en artikel i Signum) att det faktum att NT´s kanon fastslogs av Kyrkans biskopar först vid konciliet i Kartago på 300-talet inte får tas till intäkt för att tro att kanon i praktiken kom till så sent. Redan under apostolisk tid började man betrakta delar av NT som kanoniska skrifter, de fyra evangelierna erkändes före år 100 och före år 150 var större delen av kanon etablerad, med undantag av några skrifter som var omdiskuterade.

Så vad biskoparna gjorde var att stadfästa en praxis som växt fram som en följd av den levande tros-gemenskapen. Beslutet i Kartago handlade formellt om vilka skrifter som skulle användas i gudstjänsten, och då utgick man från den tradition som redan utvecklats. Jag vill gärna citera ett stycke ur det som Anders Gerdmar skriver, för  jag tycker det är så klargörande och tydligt:

"...hela Kristi kropp, biskopar och hela det kristna folket tillsammans, visade, genom att använda Nya testamentet som helig Skrift, vad som var kanoniskt och vad som bara var uppbygglig text. Biskoparna i Kartago skrev sedan bara ner det, och det hade Athanasius av Alexandria gjort dessförinnan... Man kan inte spela ut kanon mot kyrkan. Att säga att kyrkan fanns innan Nya testamentets texter är bara en halv sanning - evangeliet enligt Nya testamentet ger också upphov till kyrkan. Inget samfund har heller monopol på att vara Kyrkan. Det är den enade kyrkans gemensamma tro som normerar, det som lärs av alla, alltid och överallt och sund teologi är alltid i samklang med Skriften. Då vi respekterar Skriften som Guds levande Ord har vi också en fast grund för den enhet mellan kristna som Jesus ber om."

Bra, tydligt och pedagogiskt sagt om hur det är. Läroämbetet i kyrkan har inte till uppgift att hitta på och bestämma nya saker, utan uppgiften är att vaka över den sanna och levande "katolska (allmänna) och apostoliska tron". Det är en vulgäruppfattning att det skall vara så i Kyrkan att läroämbetet på egen hand bestämmer, och lekfolket skall bara följa efter. Det finns också ett allmänt prästadöme, och det finns en karismatisk dimension i Kyrkan som alla döpta har del i. Att de sista påvarna sett på sitt ämbete på det sättet är allderles tydligt om man lyssnar till vad de sagt. Böcker som Evangelium enligt Rom uttrycker därför en vulgäruppfattning om vad konstituerar katolsk tro. Visst kan makt missbrukas, och det har skett men uttalad katolsk teologi alltifrån Andra Vatikankonciliet och vad olika påvar skrivit efter det har just denna tjänande syn på ämbetet, precis som Gerdmar beskriver biskoparna vid konciliet i Kartago. Detta är en god grund för ekumeniken, och allt fler icke-katoliker har börjat upptäcka detta. Ulf Ekman tar upp läroämbetets roll i sista delen av sin artikelserie om den moderna kristenhetens kris (Världen idag 27 juli).

En annan person som upptäckt detta är prästen i Herrljunga Peter Artman (Svenska kyrkan) som kommit ut med en bok, Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag). Jag träffade Peter Artman för några månader i S:ta Clara kyrka, och nu stötte vi på varandra igen i vimlet på Oas-mötet i Borås. Han gav mig då denna bok som är ett resultat av de erfarenheter och reflektioner han gjort efter att han sista decenniet haft ekumeniska kontakter i många olika samfund. Visionen om Kyrkan som Guds folk, som Andra Vatikankonciliet gav uttryck för, som Gerdmar försöker uttrycka i citatet ovan är en vision som allt tydligare tar form hos många kristna från olika samfund. Detta är kärnan i den nya ekumeniken. Peter Artmans bok är en utmärkt, jag skulle säga oumbärlig, ciceron vid en resa genom detta nya ekumeniska landskap. Anders Arborelius och Stanley Sjöberg har skrivit var sitt förord till boken.

Dagen

---

Posted 2009-7-27 10:04 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Bibeltolkning, Bibeln, ulf ekman, Kyrkan, ecklesiologi, den nya ekumeniken, exegetik, läroämbetet, peter artman, nya testamentet

Katolska avhoppare desinformerar om katolsk tro

 

Jag ser att Tuve Löfström gett sig i kast med det mödosamma arbetet att ta sig igenom och analysera alla felaktigheter om katolsk tro som finns i boken Evangelium enligt Rom av James McCarthy. Jag har länge haft boken i min ägo och tänkt skriva om den, men inte riktigt orkat ta mig an det eftersom texten är tråkigt testuggande och intellektuellt torftig. Men redan vid en översiktlig genomgång ser man att boken är full av felaktigheter, och ofta dras felaktiga slutsatser utifrån de grunddata som presenteras. Hela syftet med boken verkar vara att försöka konstruera skillnader mellan den "sanna evangeliska läran" och "Roms falska evangelium".  Boken har ju lanserats kraftigt i vissa frikyrkliga kretsar och i reklamen heter det att eftersom författaren är en avhoppad katolik, så är den mycket vederhäftig när det gäller fakta om katolsk tro. Tyvärr är det precis tvärtom!  Det tycks mig som om vissa avhoppare från Katolska kyrkan i själva verket har en mycket felaktig och skev bild av vad katolsk tro innebär, ofta handlar det också om bitterhet och att man blivit sårade, vilket färgar av sig på hur man vill framställa den katolska tron. Särskilt bland katolska avhoppare som gått med i protestantiska rörelser i Sydamerika finner man ofta en oerhört hård och oförsonlig hållning till Katolska kyrkan, jag vet inte vad det beror på. Kanske har dessa personer fostrats i väldigt konservativa förtryckande katolska miljöer med en negativ attityd till karismatiskt präglad kristendom, så finner dessa personer ett nytt liv och en ny öppenhet i frikyrkliga karismatiska miljöer.

Men tillbaka till Evangelium enligt Rom. Tuve har börjat ta sig an kapitlet som handlar om dopet och tycker att författaren missförstått allting. Han skriver:

Faktum är att jag, efter de kapitel jag läst, inte kan förstå hur någon kritiskt tänkande person kan tro att detta är skrivet av en initierad person som förstått vad han kritiserat. Det känns mest som ett försök att översätta vad han lärt sig på sin antikatolska bibelstudiegrupp (nämns i förbigående i förordet) så att katoliker skall förstå det. Jag tror han misslyckas dubbelt upp. Jag tror att han genom att använda sina antikatolska glasögon gör det omöjligt för sig själv att förstå vad katoliker tror och varför och jag tror att han genom sin protestantiska terminologi talar förbi de allra flesta katoliker.

Precis mitt intryck också. En betydligt intressantare bok som också delvis är kritisk till Katolska kyrkan är Enhet under påven av Tomas Dixon. Det är en initierad bok, och det märks att författaren har förstått en hel del av vad katolsk tro handlar om, en del är han positiv till, en del är han negativ till,  och boken är skriven på ett resonerande sätt och tar upp många frågeställningar som är av största relevans i det fortsatta ekumeniska samtalet där Katolska kyrkan nu är en jämbördig part i det tidigare så protestantiska Sverige. Den boken har jag också haft i min ägo ett tag och hoppas jag kan återkomma till den, om nu Tuve tar sig an arbetet att ta sig igenom Evangelium enligt Rom.

---

Posted 2009-8-26 21:25 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan 

Niklas Ekdal förnuftigt om Gud

 Lena Anderssons kolumner i DN där hon i humanisternas anda argumenterar för religionens oförnuftighet har knappast varit några höjdare och dragit ner kvaliteten på de annars skarpa analyser som brukar göras på de signerade ledarkolumnerna (det säger jag även om jag inte alltid delar skribenternas åsikter).  Då uppskattar jag mera P C Jersilds salvelsefulla inlägg mot som han uppfattar bigotta kristna värderingar.  Jersilds texter brukar inte vara så teoretiserande men det uppriktiga engagemanget kan man inte ta fel på. Hans tidigare texter vittnade om att hans kunskapsnivå om föremålet för hans kritik var ganska låg, ofta accepterade han i samhället allmänt förekommande föreställningar utan att kontrollera fakta. Det kunde resultera i sådana fadäser som den när han återgav citat av påven som hade sitt ursprung i falska rykten (och som dessutom tidigare dementerats i DN).  Men jag har en känsla att Jersild har tagit intryck av religionsdebatten och modererat sig.

En som definitivt är påläst och som reflekterat över dessa saker är Niklas Ekdal. I tisdagens DN skriver han en mycket bra och klok artikel om den senaste tidens religionsdebatt och humanisternas kampanj. Jag delar i stort sett allt han säger (förutom att jag är kristen och inte han) och skulle inte kunna uttrycka det bättre själv. Här några citat:

Vad blir kvar av människan om vi börjar tänka fullkomligt logiskt? Detta framstår som upplysningens knepigaste stötesten, eftersom svaret förmodligen är: en freak, ett monster. Det är känslorna som gör oss mänskliga, samtidigt som okontrollerade, egoistiska, irrationella känslor ofta tenderar att förgifta både det lilla och det stora livet. Särskilt när de sätts i system politiskt och religiöst.
Den största slakten i mänsklighetens historia, kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1941–1945, var en kamp mellan den tyska romantiken och den ryska kommunismen, alltså mellan en karikatyr på känslan och en karikatyr på förnuftet. Det mänskliga resultatet av dessa filosofiska motpoler blev slående likartat.

Marxism-leninismen gjorde anspråk på att vara vetenskaplig och alltigenom rationell. Denna lära har tagit livet av fler individer än någon annan, när människan visade sig passa dåligt in i den upplysta mallen. Detta är något att fundera över för dem som menar att gudstro är världens problem nummer ett...

Jag tillhör inte dem som förfasat sig över Humanisternas reklamkampanj mot Gud, men ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad de missionerande ateisterna är ute efter i världens mest sekulariserade land...

Jag tror inte ett ögonblick på någon Gud i den skepnad som människor vill ge honom, men man kan knappast förneka att religion är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten. Den går inte att tänka bort tron från historien, varken dess ljusa eller mörka sidor, och vid närmare eftertanke tror jag inte att vi vill tänka bort den från framtiden heller.

Den rakt igenom förnuftiga människan skulle vara andligt antiseptisk. Det är en utopi att tänka sig en civilisation befolkad av sådana mr Spocks, och knappast önskvärt heller...

Samtidigt måste man ju erkänna att det finns något slags samband mellan den sansade, privata religionsutövningen och dess koleriska avarter, precis som det finns ett samband mellan mitt glas bourgogne till middagen och det utslagna fyllot på trottoaren nedanför. Under lite andra omständigheter kunde det ha varit jag som låg där...

Det är alltså inte Gud som är fienden, utan fanatismen och intoleransen. Dessa fenomen dyker ständigt upp i olika skepnader, såväl sekulära som religiösa.

 Läs Ekdals kolumn här.

Lydnad en underskattad kristen dygd

 För några decennier sedan levde vi kristna från olika traditioner i parallella världar och ignorerade varandra. Detta är inte längre möjligt. Vi lever i en tid då kristna ur olika traditioner som aldrig förr angår varandra och kommer samman i samarbete, dialog, ibland också i gräl. Det märks inte minst i bloggvärlden. I en tid då insikten om enhetens nödvändighet växer sig allt starkare är teman som auktoritet/tjänande, enhet/mångfald, utanför/innanför, protest/lydnad ofta återkommande.  En som skrivit mycket om detta är Rolf Ericson, och följande inlägg är ett tänkt brev till honom som utgår både från vad han skrivit på sin blogg och delvis också från vår interna diskussion, dock utlämnande alltför personliga detaljer, texten innehåller reflektioner som jag tror är av allmänt intresse.

---

Käre Rolf!

Jag uppskattar din öppenhet och ärlighet med de frågor du brottas med i denna för kristenheten i Sverige så kritiska tid som kan innebära å ena sidan  risk för stagnation och förvärldsligande, men å andra sidan möjlighet till en ny kraftsamling kring det väsentliga, vår tro på Herren Jesus Kristus och mottagandet av Andens kraft och de andliga nådegåvorna så att Kyrkan med förnyad kraft kan leva ut sin roll som salt och ljus i världen, det som Herren kallar henne att vara.

Du skriver att du har svårt för auktoritetstänkande och undrar hur jag kan sätta min tillit till Kyrkans herdar som också är bräckliga människor. Som skäl för din skepsis mot auktoriteter framför du mycket maktmissbruk, stridigheter och konkurrens mellan olika delar i Kristi kropp, där många, också du själv, blivit sårade. Du är inte bitter och hyser inget agg skriver du, men dina texter andas ändå besvikelse, samtidigt som jag uppfattar att de innehåller en fråga: Du inser att man inte kan leva det kristna livet bara för sig själv, utan gemenskapen är viktig, ja livsnödvändig. Hur skall detta gå till i en söndrad kyrka som är tummelplats för så många mänskliga maktambitioner?

Det brukar sägas att det ligger i katolsk mentalitet att inte vara främmande för vi-perspektivet, medan protestanten fokuserar på individen - jag och min frälsning. I det avseendet är vi båda kanske typiska representanter för våra respektive traditioner. Lever vi som fullständiga individualister blir vi snart isolerade och kraftlösa. Om vi å andra sidan helt hänger oss åt kollektivet riskerar vi att förlora vår identitet och kan bidra till att legitimera grupprocesser och maktspel som inte är så bra. Någonstans i spänningsfältet mellan dessa ytterligheter lever vi vårt liv, och det är vårt val, vårt ansvar hur vi förhåller oss till oss själva som personer och till det kollektiva sammanhang vi är insatta i. Kyrkan är Guds folk som skall återspegla Guds kärlek som är trofast och stadig. Om alla andra överger, så finns Gud alltid där. Han glömmer aldrig sina löften. Men hur skall Kyrkan som består av bräckliga ofullkomliga människor kunna återspegla något sådant?

Klart är att Kyrkan framstår som en gemenskap redan här i tiden, om än en bräcklig sådan. Redan i den första apostlakretsen fanns en förrädare, och den som Jesus utsåg att bli klippan på vilken han skulle bygga sin kyrka förnekade honom tre gånger. Allt ledarskap, både inom kyrkan och i samhället i övrigt bygger på att de som är ledda investerar tilltro i, har förtroende för dem som leder, och stöder dem i deras ledarskap. Det gäller i samhället i stort, såväl som i Kyrkan. Om vi inte tillät våra ledare att utöva sitt ledarskap skulle det snart bli ganska kaotiskt. Men en ledare kan aldrig kräva vår lojalitet, han kan bara utöva sitt ledarskap i tjänst åt dem han är satta att leda och i lojalitet med dem som givit honom hans ledningsuppdrag.

Du påpekar att Kristus är församlingens huvud, inte biskopar, äldste eller några andra. Det är helt rätt. Men inte desto mindre ger Kristus ledningsuppdrag åt kyrkans herdar. Deras ansvar är att i kärlek leda sin hjord på rätt väg. Det är ett tjänande uppdrag, något som kräver stor ödmjukhet och en grundinställning att vilja tjäna, inte att utnyttja sin maktposition för egoistiska syften. Just därför brukar påven kallas Guds tjänares tjänare.

Lydnad är en kristen dygd som ofta blir missförstådd och nedvärderad idag. Det ligger ett ansvar på oss alla att underordna oss och underlätta för dem som leder. Ingenting kan åstadkommas utan lydnad - landet skulle inte bli försvarat, det skulle bli kaos i ekonomin, i trafiken, företag skulle inte fungera. Även om det finns brottslighet, så bygger samhällets välstånd på att tillräckligt många "lyder" och rättar sig efter regler och förordningar. Brottslingar skulle inte ha något att vinna på sin brottslighet om det inte fanns tillräckligt med lojala obrottsliga människor som arbetat upp de värden som brottslingen eftertraktar.

Lydnad och trohet har i alla tider av filosoferna uppfattats som goda dygder, men nutidsmänniskan tycks närmast paniskt förskräckt för detta.  Det är som om man överallt vädrar illegitim auktoritet, och är rädd att bli ianspråktagen, att förlora sin individuella frihet, och därför dispenserar sig själv från plikten att lyda, ja mer än så, vår tid verkar lida av en lydnadsfobi där man helt enkelt blir låst i ett slags tvång att inte lyda. Vi blir superindividualister som inte vågar binda oss. Äktenskapet är inte längre heligt, tillfälliga förbindelser snarast uppmuntras, Pirate Bay-debatten handlar om att individen skall ha rätt att ta för sig av det andra producerat utan att göra rätt för sig o.s.v. Det verkar som om Guds folk också infiltrerats av denna anda. Att stå i relation till någon annan än sig själv verkar för många vara en outhärdlig tanke. Sin församling är inget man menar sig behöva vara trogen, man väljer och vrakar för att försöka hittar den församling som passar mig.

Men lydnaden innebär inte blint underordnande. Ibland kan det tvärtom vara så att vi är förpliktigade att inte lyda. Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget visade att det inte gick att få ansvarsfrihet för bestialiska handlingar genom att hänvisa till att man "bara lydde order".  Vårt samvete är alltid högsta moraliska instans, så lär också Katolska kyrkans teologi. Om vi menar att våra ledare handlar fel kan det i vissa lägen vara vår plikt att reagera och tillrättavisa. Som t.ex. den ´Heliga Birgitta gjorde, hon tillrättavisade både kungen och påven som på den tiden hade lämnat Rom och bosatt sig i Avignon. Eller som vår syster Annika Spalde, som avtjänat fängelsestraff för att hon brutit sig in och försökt oskadliggöra stridsflygplan. 

Varken Birgitta eller Annika Spalde kan sägas överge lydnadens dygd genom sin konfrontativa hållning gentemot påven resp. flygindustrin. Den heliga Birgitta accepterade påveämbetet som en viktig tjänst i Kyrkan, det var just därför hon var så kritisk till den dåvarande påven som hon menade abdikerade från sitt uppdrag. Den helige Ande lade på hennes hjärta att tillrättavisa påven.  Hon följde Andens ledning och tjänade därmed Kyrkan. Likaså Annika Spalde: Hon följer sitt samvetes röst, och det vore att göra våld på sig själv att inte följa den. På så sätt tjänar hon samhällsgemenskapen och fördjupar dess moraliska kvalitet. Samtidigt respekterar hon, "lyder" den grundläggande samhällsordningen genom att acceptera att ta sitt straff utan att försöka smita undan. Detta är en hörnsten i den civila olydnadens ideologi.

Så ibland är vi förpliktigade att handla konfrontativt, då den helige Ande inger oss det eller vårt samvete bjuder oss det, men ibland är vi också förpliktigade att lyda. Varje situation där vi känner oss kränkta eller motarbetade, även om vi kanske faktiskt objektivt har rätt, ger oss inte rätten att rusa iväg och gå vår egen väg och desavouera våra ledare. Låt mig ta ett exempel på detta också: Ignatius av Loyola är en av de stora förnyarna i Kyrkan. Han fick stora insikter när det gäller att utvärdera den helige Andes ingivelser och urskilja vad som är från Gud och inte. Han samlade kring sig en skara lärjungar som så sedan bildade Jesu sällskap eller Jesuitorden.  Från början var sällskapet inte accepterat av påven och inkvisitorerna i Spanien, så de förbjöds att verka. Istället för att rebelliskt gå sin egen väg fann sig Ignatius i de restriktioner som ålades honom, viss om att det som är från Gud ändå kommer att segra till slut. Samtidigt gav han Kyrkans herdar möjlighet att hinna ifatt och utvärdera det hela, han accepterade Kyrkans ordning och hierarki.

För den grundläggande ordningen i Kyrkan har vi alla ett ansvar, ledare såväl som ledda. Att vara ledare och tjäna Guds folk är en grannlaga uppgift, å ena sidan handlar det om att upprätthålla den ordning som är nödvändig för att garantera stabiliteten och troheten mot evangeliet, å andra sidan handlar det om att låta nådegåvorna hos Guds folk spira, att inte utsläcka Anden. Som ledda har vi ett ansvar att understödja den ordning som är given av Gud, men också att bidra till Kristi kropps tillväxt och liv genom att bejaka vårt samvete och verka genom de Andliga nådegåvor vi som döpta har fått. Varje person är unik och har fått sina speciella nådegåvor. Verkar vi inte i dem undanhåller vi något som tillhör kroppen. 

Men hur kan jag då veta att jag är på rätt väg om Anden bjuder mig att handla, (eller för den delen att vara passiv, att just nu inte rusa åstad i en utåtriktad aktion trots att jag har lust med det)? Svaret är att det kan jag aldrig ha hundraprocentig visshet om. Att handla i enlighet med Anden innebär alltid att ta ett steg i tro ut i det okända. Först genom frukterna av det hela får vi visshet i om det var rätt eller inte. Därför är det viktigt att vi som enskilda personer låter våra nådegåvor underkastas prövning inom den större gemenskapen, bönegruppen, församlingen, våra ledare.  Det är ingen katastrof om vi skulle missta oss, bara vi är beredda att underkasta oss den korrigering som samhörigheten med Kyrkans gemenskap innebär. Men vi måste våga ta risken att ta miste om vi skall kunna växa och utvecklas i de andliga nådegåvorna.  I detaljer kan vi missta oss, enskilda personer kan missta sig, även våra ledare, påvar, biskopar, präster kan missta sig. Men kyrkan som helhet, Guds folk med dess olika lemmar från påven till de sista lekmännen kan som helhet inte missta sig, därför att Jesus har lovat att vara med sin Kyrka alla dagar intill tidens slut och gett henne vägledning genom den Helige Ande.

Detta är grunden till det som kallas "ofelbarhet" och som jag tycker uttrycks mycket vackert i en text från Andra Vatikankonciliet som jag ofta gärna citerar. Det är från konstitutionen om Kyrkan, LUMEN GENTIUM, artikel 12 som handlar om det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:

De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, "alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen"* ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.

* jfr Augustinus, De Praed. Sanct. 14, 27: MPL 44:980

Min slutsats är att vi alla, från påven biskopar, kyrkoledare, äldste, diakoner, till varje enskild döpt människa samfällt har ett ansvar för att Kyrkan framträder i världen i trohet mot det uppdrag Kristus givit henne.  Vare sig vi har ledande uppdrag eller inte, så innebär det att vi tjänar Kristi kropp i lojalitet med helheten, vilket kan innebära att se sitt ledningsuppdrag inte i första hand som en maktposition utan som ett tjänande om vi har ett sådant uppdrag, att vi underlättar för och stödjer våra ledare samt verkar och är lyhörda för och aktivt verkar i nådegåvor vi fått men också är beredda att underkasta dem prövning inom ramen för den större kristna gemenskapen.
I det dynamiska ekumeniska klimat som nu finns i den svenska kristenheten har speciellt våra ledare inom olika samfund och grupper en strategisk roll. Det gäller för oss alla att be för dem, understödja dem, men ibland kanske också kanske tillrättavisa, precis som Birgitta tillrättavisade påven.

Hälsningar i Kristus

Bengt Malmgren

---

Till sist vill jag inte missa tillfället att lyfta fram en nyligen utkommen bok som jag tror att alla som har ett hjärta för den kristna enheten har nytta av att läsa:  Peter Artman, Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke utgiven på Artos förlag.

Korsvandring och bön för Sverige med S:ta Clara Kyrka (Långfredag 2007)

---

Posted 2009-8-22 11:04 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Kyrkan, ecklesiologi, kristendom, den nya ekumeniken, lydnad 

Eva Brunne: Kyrka utan partipolitik sekt?

 

(Bilden: Kardinal Walter Kasper, chef för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet i samband med katolsk mässa med 4000 ungdomar på Riddarholmstorget, Stockholm sommaren 2009) Stats- och politikerstyrd kyrka eller en kyrka som byggs upp av Kristus och dem som tror på honom? Aldrig som inför årets kyrkoval i Svenska kyrkan har dessa frågor så tydligt ställts på sin spets. Dagen och Elisabeth Sanlund tycker svaret är självklart.  I en ledare med rubriken Säg adjö till partipolitiken skriver hon:

"Precis som alla andra trossamfund måste Svenska kyrkan styras av människor som brinner för kyrkan och dess uppdrag... Nu som alltid är kyrkans främsta uppgift att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus och att i både ord och handling demonstrera Guds kärlek till människorna.Det är en kärna kring vilken biskopar, präster, diakoner, kyrkomusiker, församlingspedagoger, kyrkvaktmästare och alla andra anställda kan förenas tillsammans med alla hundratusentals engagerade lekmän som vill arbeta för Svenska kyrkans framtid och för en fortsatt och förstärkt ekumenisk process i Sverige...
Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarka samfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige."

En av de allra tydligaste motståndarna till detta synsätt är stiftsprosten Eva Brunne, nyvald (ännu ej tillträdd) biskop i Stockholms stift. Hon talar starkt för fortsatt partipolitisering och är inte bekymrad över att personer som inte behöver vara troende eller sätta sin fot i kyrkan är de som skall styra över kyrkans angelägenheter. Hon tycks mena att kyrkan skall hämta sin kraft ur det sekulära samhällets demokratiska process och inte ur tron på Kristus, och att kyrkan skulle förvandlas till en  förening eller en sekt om bara de aktiva i kyrkan skulle bestämma.

Vad är det hon menar? Inom många andra kyrkor är det så som Elisabeth Sandlund beskriver: Anglikanska kyrkan, Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkorna, alla frikyrkor i Sverige... Räknar Eva Brunne in alla dessa i kategorin sekter? Brunne är en god representant för den långa tradition av tjänstekvinnor och män inom Svenka kyrkan som lydigt går i statens och politikernas ledband och som hellre tycks vilja förvandla kyrkan till en demokratistyrd institution än att vara det salt och ljus i samhället som kyrkans Herre önskar att hon skall vara. (Se artikelserie av Maziej Zaremba som jag tidigare kommenterat). Detta känns fullständigt absurt, som om man inte har förtroende för att den kristna tron på egen hand kan vara den förvandlande och livgivande kraft som den skulle vara, utan att den behöver hjälp på traven av det politiska etablissemanget.  Med det låga förtroendet, hur motiverar man över huvud taget att kyrkan behövs som ett religiöst samfund, varför inte lika gärna förvandla det till ett medlemsförbund vilket som helst, som en fackförening, en ideell förening, kanske som en frimurarorganisation med vissa exotiska ritualer som påminner om dess historia.

Jag tror snarare att det är Eva Brunne och den falang hon tillhör som riskerar att förvandla Svenska kyrkan till en liten tynande intresseförening avknoppad från resten av kristenheten som byggs upp av människor som brinner för tron och kyrkans uppdrag. Det vore tråkigt om Svenska kyrkan gick den vägen. Istället skulle man önska att Svenska kyrkan i dess helhet, understödd av dess ledning, tillsammans med alla dem inom Svenska kyrkan som "brinner för kyrkan och dess uppdrag"  fortsätter att betona sin samhörighet med kristenheten i stort och deltar i den spännande ekumeniska process som nu pågår i Sverige.

Biskop Anders i samband med Jesusmanifestationen 2009

Men den väg kristenheten har att gå är inte lätt, det finns mycket maktspel och kotterier och olika särintressen som drar åt olika håll. Enbart i mänsklig kraft går det inte att ena kyrkan på ett sådant sätt att hon blir det ljus hon skall vara i världen och samhället. Här behövs en fokusering på Jesus Kristus, mycket bön och en öppenhet för den helige Ande vars kraft och ledning är nödvändig för att åstadkomma det vi människor med vår tillkortakommanden inte förmår. Låt mig citera en bön av vår katolske biskop Anders Arborelius:

 Kom helige Ande och gör oss frimodiga i vår tro,
så att vi mitt i det svenska samhället
vittnar om din kärlek och sanning
 
Kom helige Ande och ge oss kraft
att stå upp för de mest bortglömda och försummade
- de ofödda barnen, de missbrukade barnen,
de misshandlade och utnyttjade kvinnorna ?
så att deras värdighet blir respekterad
 
Kom helige Ande och tänd i oss en eld som brann i Jesu heliga hjärta
för alla kristnas fullkomliga enhet,
så att vi dag och natt ropar till Fadern
att alla må bli ett i Kristus
 
Kom helige Ande och bind oss samman till ett i Kristus,
så att alla våra olikheter
- i språk, samhällsklass, tänkesätt och karaktär ?
bidrar till att Kyrkans skönhet strålar fram ännu mer.
 
Kom helige Ande och väck våra församlingar och missioner
till ett nytt liv, till nytt engagemang och ny iver
för Guds ära och världens frälsning,
så att de blir en eldhärd där frusna människor
kan finna värme, hopp och glädje. 

Amen
 
(Bönen är från 1983 och finns återgiven i boken In Laudem Gloriae. Predikningar och tal av biskop Anders Arborelius. Veritas förlag, 2008)

Tusentals på Mariavallfärd till Marielund

 

Mariavallfärden till Marielund blev i år mycket välbesökt. En okvalificerad gissning är att det var drygt tusen personer. Bl.a. kom en stor grupp orientaliska katoliker från Södertälje. De hade chartrat en egen buss.  Denna vallfärd hålls varje år för Mälardalens katoliker på Marie upptagnings fest. I år var f Mirek Dudek ledare för vallfärden. Han höll en fin predikan om Maria och vår syn på kroppen, han ställde den kristna synen på kroppen som behöver vara i harmoni med själen för att vi skall må bra i kontrast till den moderna tidens kroppsfixering med avgudning av det perfekta. F Dudeks predikan och glimtar från vallfärden finns på en video här. Nedan ser ni ytterligare bilder från dagen.

 

Fler länkar: P Damian: Predikan på Marie upptagnings fest (engelska)  Om Marie upptagning på Catholic encyclopedia.

Den kristne vet vad han tror, ateisten tror att han vet

 När sekulära ateister skall försöka sig på kritik av tron och religionen går det ofta inte särskilt bra. Humanisternas försök att beskriva tron som önsketänkanden som ersätter vetande går det inte särskilt bra. Argumentationen blir ofta väldigt tunn, ibland blir det nästan lite komiskt, som en don Quijotte som slåss mot väderkvarnar. - För att man skall ha några argument att komma med måste man först måla upp en torftig karikatyrbild av religionen som man sedan kritiserar. Vi har egentligen ingen religionsdebatt värd namnet i Sverige, den kampanj som humanisterna dragit igång är i stort sett ett fiasko. Man talar förbi varandra, och man förundras av hur annars kloka och intellektuella personer kan bli så ytliga i sina argument och så styrda av sina känslor som när man skall argumentera för sin ateism och mot tron.

Professor Dan Larhammar vid Institutionen för neurovetenskap i Uppsala (mottagare av Hedeniuspriset år 2000) utgör inget undantag. Med emfas kanstar han sig på pennan sedan han läst Sten-Gunnar Hedins krönika i Dagen den 23 juli där han tar upp filosofiska spörsmål om tro och vetande samt funderar över varför ateisterna är så aggressiva i sin argumentation. I hans svar i Dagen den 7 aug säger han att det inte alls är så, men det blir nästan en komisk effekt eftersom texten år hållen i ett ganska polemisk ton där han inte försöker bemöta Hedins tankar på djupet, utan mera raljerande fortsätter att beskriva tron som "önsketänkande", i motsats till hans egen rationella och neurovetenskapliga logik som kan förklara hur saker är beskaffade och kan avgöra vad som är sant och inte sant.

"Ateister accepterar att det finns företeelser och fenomen om vilka vi i dag har ofullständig kunskap", skriver han, medan för andra (d.v.s. troende) "är ovissheten så otänkbar och förorsakar en sådan otrygghet att de i stället hittar på förklaringar, eller anammar andra människors påhittade förklaringar: sagor om ett övernaturliga väsens verksamhet."

Hedins exempel med apelsinen har han missförstått helt (ni får läsa artiklarna så förstår ni). Enligt Larhammars logik är det endast konstaterbara orsakssammanhang som kan vara sanna, annars avfärdas det som något vi vet är falskt. Men för en troende människa står inte vetenskaplig logik och gudstro i motsatsförhållande till varandra på det sättet. Att Gud skulle kunna verka genom det till synes slumpartade tror jag inte är främmande för någon troende människa. Men man skulle aldrig komma på tanken att ta sådant som ett bevis för Guds existens.

Tro och vetande är två sfärer som båda äger berättigande. Problemet med ateisternas argumentation är att de försöker dra tron in på logikens och vetandets område, för att sedan vederlägga den med logiska bevis. Detta låter sig inte göras.

Hedin påpekar att majoriteten av jordens befolkning tror på en högre gudomlig existens, en övertygelse som torde bygga på någon form av andlig erfarenhet. Ett antal miljarder människors erfarenhet måste väl ur en kognitiv aspekt vara intressant, även för en ateist, menar Hedin, inte bara något som man dum-förklarar.

Tron är ett medvetet sätt att leva ut och sätta ord på det som är den existentiella grund man valt i sitt liv, och de grundantaganden man gjort. För existentiella val och grundantaganden gör varenda människa, det spelar ingen roll om man är sekulariserad ateist eller varmt troende. Om man skulle granska varadagsmänniskors grundantaganden och vad man tar för givet i livet, så skulle man säkert kunna hitta mycket som vore diskutabelt, omedvetna fördomar. Ingen är neutral. Vi är alla påverkade av vår bakgrund och de val vi ursprungligen gjort i livet. Antingen är vi omedvetna om detta och odlar våra fördomar, eller också är vi medvetet reflekterande, beredda att ompröva och utvecklas. Den kristna tron när den är som bäst är ofta en tillgång i processen att utvecklas och bli mera medveten. (Vilket inte är det samma som att säga att det inte finns förstockade fördomsfulla kristna, för det finns det, precis som det finns sekulära och ateistiska sådana).

Hedin utgår från Sokrates och Platons resonemang om tro och vetande. Antingen vet man, eller så visar det sig att vetandet inte var något vetande. Tron däremot är inte falsk för att den visade sig vara fel. Tvärt om är det just förhoppningen, förvissningen, den längtande förväntan som kännetecknar tron. Tron kan visa sig inte stämma, men är lika väl en tro Tron är ett begrepp för det vi inte vet. Tro och vetande är inte synonyma begrepp utan kompletterar varandra. Hedins filosofiska utgångspunkt borde vara en intressant utgångspunkt för ateisterna att ta upp, men man missar detta helt till följd av att man är så inställd på att argumentera mot och har från början bestämt sig för att de troende är inskränkta och fördomsfulla.

I en ledarkolumn i DN anknyter Lena Andersson till samma tema, då handlar det om en andlig verklighet i förhållande till konsten. Hennes försök att förklara bort det andliga blir lika torftigt som Larhammars här. Jag hoppas jag hinner återkomma och diskutera den artikeln, men nu hinner jag inte mer idag.

---

Posted 2009-8-8 9:52 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: humanisterna, kristendom, ateism, Sten-Gunnar Hedin, tro och förnuft, kunskapsteori