Påven ett prima projektionsobjekt!

 I en stor intervju i Dagen ger Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen Ulla Gudmundson sin bild av påven Benedikt XVI´s fyra-åriga pontifikat och den sista tidens stormar kring honom. På ett föredömligt sätt ger hon en saklig och initierad bild. Heder åt kungariket Sverige och diplomatisk saklighet och stringens som inte väljer att falla efter för temporära negativa opinioner utan behåller en långsiktig saklig analys.

Här några smakprov ur intervjun:

- Varje påve genom historien har haft sin karisma, sin profil och sin mission. Benedikts karisma och mission är att hela, ena och konsolidera sin kyrka. Det är hans prioritet nummer ett, det har han sagt, och det präglar hela hans pontifikat. Hans prioritet nummer två är att förbättra relationerna till östkyrkorna.

- Teologiskt sett är det inte så stor skillnad mot Johannes Paulus II. Joseph Ratzinger var under många år chef för Troskongregationen - det var Johannes Paulus som utnämnde honom - och de två jobbade väldigt mycket ihop. Han är konservativ, men Johannes Paulus II var det också.

- Jag kallar honom för en dialektisk påve: Han gör något men effekten blir den motsatta. Det blev så i affären med SSPX. När påven upphävde bannlysningen av Förintelseförnekaren Williamson höll det på att bli en allvarlig konflikt med judarna. Men i stället har vi fått ett närmande och ett varmare klimat mellan påven och de judiska företrädarna.

- Påven är ett prima projektionsobjekt. Alla har åsikter om honom - negativa och positiva, alla hyser starka känslor. Även media. Det finns mycket man kan kritisera påven och kyrkan för. Men det finns också en förförståelse. Man är inställd på att kritisera och tonen är ofta negativ. Men det är ofta en vrångbild man kritiserar; media bryr sig inte om att ta reda på vad kyrkan och påven egentligen menar.

-  talet i vilket han svarade på mitt ackrediteringsbrev talade han om att Västerlandet har gått för långt i synen på preventivmedel, abort och samkönade äktenskap. De frågorna är också svårast i relationerna till Vatikanen, inte minst i FN. Men det finns många frågor där Sverige och Vatikanen drar åt samma håll: global rättvisa, dödsstraff, klimatfrågan och fattigdomsbekämpning. Det tackade påven Sverige för i sitt tal.

Läs hela intervjun här.

Lidandet det kraftigaste argumentet för Gud

 För en tid sedan gjorde ateister reklam för att inte tro på Gud på Londons bussar. "Det finns förmodligen ingen Gud. Sluta oroa dig och njut av livet." var det budskap som alla Londonbor,  föräldrar med sjuka barn, ensamma, arbetslösa, torterade flyktingar, offer för krig och stora orättvisor, fick sig till livs. Hur reagerar de på buskapet, frågar sig dominikanpatern och katolske prästen Anders Piltz i en krönika i Dagen. Anders är alltid lika träffsäker och tankeväckande i sina återkommande krönikor om tro och liv.

Budskapets underförstådda mening är att det blir  större lycka i världen utan tron på Gud. Detta är för det första inte sant, skriver Anders Piltz:

"Det är allas erfarenhet att njutning och smärta följer på varandra som havets vågor. Den ena vågen spolar upp den skeppsbrutna, baksuget drar henne tillbaka igen... Droger, sexmissbruk, till och med mord kan upplevas lustfyllt för ögonblicket men leder till upplösning av personligheten. Med sitt lidande och sin uppståndelse har Kristus fastställt förhållandet mellan njutning och smärta: "För att vinna den glädje som väntade honom, uthärdade han korset utan att bry sig om skammen" (Heb 2:12). Med sitt lidande gav han ny mening åt lidandet. Det blev en väg till uppståndelsen. Inte längre njutning som slutar i smärta. I stället lidande som leder till liv och glädje."

Anders reflekterar över det intressanta ordet "förmodligen" som finns med i annonsen:

"Man kan inte helt utesluta att Gud finns. Då kan man säga som Blaise Pascal på 1600-talet: käre icke-troende, om Gud inte finns har jag som troende inte gått miste om något. Men om Gud finns har du som icke-troende gått miste om allt.
Man får vara tacksam mot annonsmakarna i London. De har stärkt de troendes sak. De har visat svagheten i resonemanget och väckt medvetande och samvete hos många. Alla, också ateister, måste lida här i världen. Om lidandet bärs i förening med Kristus, som har tagit det på sig, blir det en nåd, en kanal genom vilken den frälsande energin från korset leds in i världen. Det finns ett kraftigt argument för Gud: lidandet. Lidandet är en gåta för alla, också för de troende, i synnerhet när fullkomligt oskyldiga får lida. Men utan tro på Gud blir det oändligt mycket mer absurt. Då försvinner också det sista hoppet om rättvisa, om kompensation på något annat sätt i Guds hemlighetsfulla plan."

---

Posted 2009-4-28 9:17 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: kristendom, ateism, apologetik, gud, anders piltz [

Jesusmanifestationen 2 maj

 Denna vecka kommer all ledig tid att gå åt att delta i förberedelsearbetetet för Jesusmanifestationen som jag är engagerad i. Jag gläder mig åt denna händelse den 2 maj som jag verkligen hoppas skall vara ett positivt tecken för Sverige. Som kristna oberoende av vilka samfund vi kommer från vill vi vittna om det som är kärnan i vår tro, Jesus Kristus, och bidra till en positiv utveckling för vårt land genom att bygga kärlekens civilisation.

   

På förmiddagen är det samlingar på 9 olika torg i Stockholm, och kl 15.00 är det en stor gemensam avslutningsgudstjänst i Kungsträdgården. På Mynttorget är det Katolska kyrkan som ansvarar för programmet, och både biskop Anders Arborelius och det påvliga hushållets predikant p Raniero Cantalamessa medverkar. P Cantalamessa medverkar också i OAS-konferensen i Katarina kyrka 30 april - 1 maj.  En särskild apell för de kristna i Irak kommer det också att bli enligt biskop Anders önskan. Programmet pågår mellan 11.00 och 14.00, därefter tågar vi iväg till Kungsträdgården. Välkomna alla!

"Simul justus et peccator" - på en gång rättfärdig och syndare

 På senaste tiden har funnits ett samtal inom frikyrkan angående vilka människor som kan få vara medlemmar i en frikyrkoförsamling eller inte. Om man offentligt lever ett liv som inte är i linje med kristen moral, skall man då ändå kunna få vara medlem? Saronkyrkan i Göteborg har infört nya mindre stränga principer, en debatt om detta har förts i Dagen, och EFK´s ledare Stefan Swärd har kommenterat det på sin blogg. Också inom Pingströrelsen diskuteras förutsättningarna för medlemskap. Diskussionen har föranlett mig att göra följande reflektioner.

Ibland talar man om det nordiska kynnet som lite åt det melankoliska hållet, en stark skuldmedvetenhet, ständigt medveten om sina brister och beredskap att kräla i stoftet, okritiskt ge motparten rätt och göra bot för sina egna tillkortakommanden, medan det sydeuropeiska kynnet är mera livsbejakande, man tar sina brister med en klackspark och är ganska stolt över sig själv, ibland till den grad att man kan uppfattas som arrogant och sakna lyhördhet för andras behov. Detta är överdrivet och karikerat, men de flesta känner på något sätt igen beskrivningen. 

Ibland sägs det nordiska kynnet vara präglat av protestantismen, medan det sydeuropeiska är katolskt präglat. Vad som är religionsbundet, och vad som är mera geografiskt och kulturellt betingat låter jag vara osagt, men kanske är det så att Luthers starka fokusering på "jag fattig syndig människa" som inte kan lyfta ett finger för att arbeta på min frälsning, passivt kan vi bara invänta Guds nåd passar som hand i handske i det nordiska kynnet medan katolicismens mera livsbejakande syn, där frälsningen på något vis genom inkarnationen tar sin början redan här så att vi är "Guds medarbetare" och våra gärningar trots allt inte är helt värdelösa och utan betydelse, passar bättre för det sydeuropeiska kynnet.

Vår nordiska skuldmetvetenhet sitter förvånadsvärt djupt präglat också i vårt sekulariserade offentliga liv. Ingen fläck tolereras på en ledande politiker. Varje liten toblerone-affär kan få de mest stabila politiker på fall. Och stackars LO-ordföranden som nu måste fara runt som en skållad råtta för att göra avbön för sina misstag med bonus-beslut i de styrelser hon suttit i och hantera medlemmarnas ilska. Sydeuropeiska ledare verkar kunna hatera  liknande kritiekrstormar genom att låta det rinna av sig som vatten på en gås.

Ett icke eftersträvansvärt extrem-exempel på denna förmåga att isolera det svarta från det vita är ett exempel från filmen Gudfadern som skildrade en italiensk maffia-familj: I en scen deltar en maffia-boss i ett barndop. Barnet är klätt i den vita dopklänningen som beteckar det nya livet i Kristus. Samtidigt talar bossen i mobiltelefon och håller på att planera ett mord.

 Det finns ett latinskt uttryck, "Simul justus et peccator" - Samtidigt rättfärdig och syndare, som beskriver den kristnes status efter att ha upptagits i Kyrkan genom dopet: Människan blir en ny skapelse i Kristus, rättfärdiggjord och helad genom den frälsning vi har i Jesus Kristus. Samtidigt lever hon kvar i denna fallna värld och bevarar inte sin renhet och helhet utan faller ständigt i nya synder, vilket gör att livet blir en pågående omvändelseprocess där vi behöver ångra oss, be om förlåtelse och få upprättelse. Försoningens sakrament, bikten, är det andliga redskap som Jesus genom kyrkan tillhandahåller för denna process.

Som kristna kan vi alltså vara stolta. "Vi kallas Guds barn och vi är det verkligen", skriver Johannes. Vi är en ny skapelse i Kristus. Denna stolthet får dock inte gå över styr utan måste matchas med en medvetenhet om våra egna brister, en ständig beredskap till omvändelse och bot. I denna process kan vi växa och mogna. Katoliker har i allmänhet en viss lätthet att hålla båda dessa dimensioner i medvetandet samtidigt utan att isolera det ena från det andra, medan protestanter (jag är medveten om att jag överdriver och schabloniserar) har lite mindre lätt att vara stolta över sitt status som Guds barn eftersom det blir för mycket slagsida åt att vara nedtyngd över sina synder.  En konsekvens av detta är att katoliker i allmänhet tål att bli ifrågasatta, och det är inte så hyperkänsligt för dem att Kyrkan säger att de lever i synd, medan för det protestantiskt präglade Norden så är det verkligen att trampa på en öm tå att ens eget beteende inte får fullt godkännande av kyrkan. Många katoliker gör abort, lever i föräktenskapliga förbindelser, i homosexuella förbindelser, har sex utanför äktenskapet, det finns också präster som i hemlighet har sexuella relationer trots celibatslöftet. Man är medveten om kyrkans stränga moral på detta område, men kräver samtidigt inte att kyrkan skall ändra sin inställning för att ge deras beteende godkännande fullt ut. Kyrkans herdar är också medvetna om detta, och skulle man vara väldigt nitisk i att utesluta alla människor som inte lever upp till den stränga moralkodexen, så skulle det snart inte finnas några människor kvar inom kyrkan.

Bristen fanns redan inom den första apostlakretsen: Petrus förnekade Jesus tre gånger. En i den inre kretsen förrådde honom.  Kyrkan har en sträng lära, men man överlämnar åt den enskildes samvete att förhålla sig till detta och är restriktiv med att tillämpa uteslutningar. Detta är ting som avhandlas i förtroliga samtal inom den enskilda själavården. Att det sedan finns de präster och nitiska lekmän som vill driva en mycket tuff exkommunicerings-policy mot olika människor, att det sker olycksfall i arbetet och att det ibland kan tyckas som att man silar mygg och sväljer kameler är en annan sak. Det behöver finnas ett pågående samtal om detta som engagerar både präster och lekmän. Diskussion inom frikyrkligheten är allmänkristen och relevant också för Katolska kyrkan. Att se på våra olika kyrkliga traditioners  styrkor och svagheter kan leda till att vi alla får ett bättre perspektiv på dessa frågor.

---

Posted 2009-4-23 8:04 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Jesus, Katolska kyrkan, kristendom, pingströrelsen, stefan swärd, rättfärdiggörelsen, synden, efk, saronkyrkan

Hur vet vi vad vi tror II: Att bevara tron förutsätter tilltro

 Signaturen Gud bevare oss för de vetande har skrivit några mycket intressanta kommentarer och frågeställningar som utgångspunkt för en filosofisk reflektion kring trons innehåll och förutsättningarna för kunskap om vad vi skall tro på.  Jag citerar de punkter signaturen har listat och kommenterar var och en:

"1) Det finns en enda sanning om Gud. Denna sanning kan ha många dimensioner och troligen ligger mycket utanför vår fattningsförmåga." 

- Om Gud förutsätts vara en verklighet, om än transcendent, så är det väl rätt i någon slags mening att det finns en sanning om honom. Postmodernismen säger att allt är tolkningar, att man egentligen inte kan utsäga något säkert om någonting. Är det då meningsfullt att över huvud taget prata om att det finns en sanning om någonting om den inte är tillgänglig för oss? Jämför med Kants begrepp "Tinget i sig" och Pilatus berömda fråga "Vad är sanning? Postmodernismen verka ha besvarat frågan med att det är inte meningsfullt att ställa den över huvud taget. Allt är tolkningar utifrån det sammanhang som det sägs. Kyrkan är på så sätt omodern genom att den envisas att utsäga vissa saker om Gud, t.ex. att han är treenig. För oss kan Gud uppenaras i olika gestalter, men samtidigt är Gud onåbar för vår fattningsförmåga.  Kyrkan är å andra sidan återhållsam med vad hon säger, hon spekulerar inte vitt och brett, hon håller sig till det vi fått ta emot genom uppenbarelsen. Det Kyrkan med säkerhet kan säga är nedkondenserat till det som sägs i trosbekännelsen, det är en formel för hennes tro. Kyrkan är intresserad av "tinget i sig", genom mottagandet av uppenbarelsen tror hon sig förvalta vissa aspekter av detta som är av största vikt för vår frälsning, men hon är också medveten om att vår kunskap är ett styckverk. Vi skådar hela tiden sanningen genom våra erfarenheters filter, därför är det viktigt att i varje ny tidsepok och varje kultur på nytt erövra förståelsen av evangeliet.

"2) Intryck av Gud kan tänkas uppstå genom
2a) direkt eller indirekt social interaktion."

- Ja, det är väl det viktigaste sättet att få intryck av Gud. Genom vad andra människor förmedlat får vi våra intryck som vi godtar och litar på. Utan en sådan tillit till andra skulle det vara ogörligt att vara kristen, det vore omöjligt att kolla upp allt själv.  Det gäller för övrigt inte bara tron, utan all kunskap, naturvetenskap, historia, vi godtar vad andra säger, vi kan inte göra alla experiment själv för att dubbelkolla, vi utgår från att historiska urkunder inte ljuger etc.

"2b) Interaktion med Gud genom Helige Ande & vissa nådegåvor."

- Ja, vi kristna tror ju på den helige Ande. Samma erfarenheter som beskrivs i Apostlagärningarna gör vi kristna i vår egen tid. Vi finner erfarenhetsmässigt att det fungerar, tron på Jesus Kristus som vår Herre fungerar helt enkelt i levande livet, det är en erfarenhet som många kristna gör. Det stämmer med Paulus utsaga ingen kan säga att Jesus är Herre annat än i den helige Ande. Det stämmer. Vi skulle inte kunna vara så övertygande bara genom ett teoretiskt resonemang och logiska slutsatser. Intuitivt anar vi att tron är något mer, i en annan dimension. Inte så att tron motsäger förnuftet, men den adderar en dimension.

"2c) Tron på påvens ofelbara förmåga att förmedla den sanna läran. Bl.a. den heliga stolens många misstag och kursändringar gör denna punkt svår att acceptera."

- Påvens och kyrkans, läroämbetes, ofelbarhet misstolkas ofta. Varken påven eller biskoparna har någon magisk förmåga att se och urskilja sanningen på ett annat sätt än varje enskild kristen. Det är inte så att allt påven skriver är ofelbart. Men han kan i kritiska lägen vara den som tillsammans med de övriga biskopar fastlägger olika punkter i Kyrkans lära. Det handlar då inte om att han är fri att hitta på vad som helst och ändra i den tro som Kyrkan förvaltar.  Han tjänar evangeliet och det handlar om att då det finns behov att i dogmatisk form uttrycka något som redan är förankrat.

Vad ofelbarhetsdogmen säger är att Kyrkan inte är utlämnad åt den totala subjektiviteten och den enbart mänskliga förmågan. Den tro som Kyrkan fått ta emot har hon också fått förmågan att ofelbart föra vidare genom tiderna. Grunden för detta är det som vi talade om under punkt 2 b, den helige Ande. Anden verkar dels direkt i varje troendes hjärta, dels genom strukturella nådegåvor knutet till läroämbetet. Men egentligen är det Kyrkan som helhet som är ofelbar.

Andra Vatikankonciliet säger:  "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (Lumen Gentium mr 12).

"2d) Acceptans för Bibelns kanon. Innehållet i Bibeln ändrades så sent som i Bibel 2000 och varierar mellan kyrkorna. Gud kanske hade en avsikt med att ge oss en motsägelsefull text, men mänsklighetens gudsbild blir inte mer entydig av detta."

- Vilket bekräftar nödvändigheten av ett läroämbete i Kyrkan. Katolska kyrkan är på goda grunder kritisk till den blåögda tilltro vissa protestantiska bibelfundamentalister har till att uppnå säker kunskap om tron enbart genom den enskildes läsning. Alla texter måste alltid tolkas, det gäller även Bibeln. Som du mycket riktigt säger kommer människor fram till mycket olika tolkningar. Katolska kyrkan har i alla tider umgåtts med Guds ord och utvecklat vissa principer för bibeltolkning.

"2e) Erfarenhet av Gud, exempelvis genom bönesvar"

- Visst, det är en del av vår Kristna vardagserfarenhet. Vi ser att evangeliet faktiskt fungerar i vardagen.

"3) Uppfattningar om Gud uppstår när intryck av Gud tolkas. Du skriver att du tror att den kristna tron inte kan vara något helt och hållet subjektivt. Alternativet, som jag förstår dig, skulle vara att det finns objektiv kunskap om Gud och att denna kunskap förvaltas av ett läroämbete."

- Det finns ingen objektiv kunskap om Gud, då skulle vi inte behöva tro. Det finns en objektiv kunskap om uppenbarelsens källor: (Israels folks historia finns, GT finns, Jesus finns, berättelsen om hans liv, lidande, död och uppståndelse finns.) Det finns en objektiv kunskap om kyrkan. (NT, den tidiga kyrkohistorien, kyrkofäderna, koncilierna, den på samfund splittrade kristenheten som den ser ut i dag. Liksom det är ett objektivt faktum att kristenheten är splittrad, så är detett objektivt faktum att många kristna bejakar bedömningen och tron på att splittringen inte är Guds vilja, utan vi måste sträva efter att enas kring den gemensamma tron.

Man brukar säga att viktigare än vad Kyrkan lär är vad hon är: Kyrkan är ett objektivt faktum i världen. Hon finns, människor samlas regelbundet till Gudstjänst och tillbedjan, människor utför hela tiden i världen kärlekens gärningar inspirerade av sin tro. Vad kyrkan gör, hur hon firar gudstjänst, tillber och hur hon uppfattar sig vara Guds kärleks förlängda arm i världen är egentligen det primära. Teologin är sedan en reflektion i efterhand, ett försök att förstå och förklara vad man är och varför.

"4) Människor kan genom att tolka intrycken av Gud bilda sig en uppfattning om denne. Åtminstone huvudfåran inom kunskapsteorin är tämligen entydig på att människor har mer eller mindre unika tolkningsramar som gör att de inte tolkar ”samma” intryck på samma  sätt. Att kristna har olika uppfattningar är ju dessutom ganska uppenbart. Så vem ska man tro på? På Gud, ja visst, men i vems/vilken version? Om påven kan förmedla den objektiva sanningen om Gud, så kommer vi ändå att tolka påven på olika sätt – Gardell på sitt sätt, jag på mitt och du på ditt."

- Vår tidsanda är väldig individualistisk. Inget godtas som vi inte fullt ut själv har kommit på eller har valt. Varje auktoritet som vill tala om för oss vad vi skall göra eller tro blir omedelbart detroniserad. Drivet till sin spets leder den extrema individualismen in i total ensamhet och kaos. Det är allas kamp mot alla, hela världen blir en enda stor Robinson-ö.

Mot detta står det faktum att vi är beroende av varandra, för att vi skall kunna överleva och världen fungera behöver vi också ha tillit och tilltro till varandra. Kyrkan som gemenskap är beroende av tilltro. Det stora undret är att Kyrkan faktiskt finns kvar i världen, att hon bevarar sin tro, fortsätter att sprida evangelium i ord och kärlekens gärningar. Hon är visserligen på det yttre planet sargad av splittringar och strider, men tron lever i världen. Jag återvänder till och avslutar med citatet från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium:  "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor."  Detta trosmedvetande tror jag varje kristen någonstans anar. Vi inser att vi bär på någonting sammanhållet helt som är mer än bara subjektiva irrbloss.

---

Posted 2009-4-17 14:44 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Bibeltolkning, Bibeln, ecklesiologi, Andra Vatikankonciliet, krístendom, liturgi, teologi, filosofi 

Pojke helad vid Johannes Paulus II´s grav

 Vi läser att en pojke kanske har blivit helad i samband med förbön vid Johannes Paulus II´s grav. När man läser en del blogg-kommentarer till detta, så ser man att det i allmänhet finns stor skepsis mot den typen av berättelser, och det är rimligt och naturligt att bemöta berättelser om mirakulösa helanden med skepsis. Det är ofta problematiskt att vitt och brett sprida uppgifter om under, redan Jesus förstod detta och bad folk att vara återhållsamma ("berätta inte för någon") med vad de sett.

Observera, enligt kristen tro är det alltid Jesus som helar, även om det är på förbön av någon annan.

Sedan detta är sagt vill jag konstatera att det faktiskt sker många oförklarliga helanden och under efter det att man bett om helande. T.ex. i pilgrimsorten Lourdes där det under lång tid funnits en oberoende vetenskaplig kommission har man konstaterat ett 60-tal fall där både en oberoende vetenskaplig kommissionen förklarat helandet som oförklarligt, och Kyrkan med sina ännu strängare kriterier förklarat det som ett äkta under. Då krävs objektiv dokumentation, t.e.x i form av röntgenbilder där en tumör försvunnit och att helandet skall ha varit omedelbart och totalt.

Om man åker till olika pilgrimsorter, t.ex. Czestochowa i Polen finner man kapellens väggar fullkomligt tapetserade med kryckor och andra votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Detta är sådant man kan konstatera, det är en verklighet. Eller läs i vilken kristen tidning som helst, så finner man åtskilliga vittnesbörd av människor som blivit helade genom förbön.

Om man skall resonera strikt vetenskapligt, så kan man inte bevisa att helandet har ett direkt samband med förbönen, även om helandet följde direkt på bönen. Kyrkan gör heller inga anspråk på att bevisa sådant, istället tonar man ner och är återhållsam med att skylta vitt och brett med sådant, vilket nog är klokt.

Men att trons makt är stor bevisar redan vetenskapen. Tänk bara på när man undersöker effekten av nya farmakologiska substanser, då gör man alltid s.k. dubbel-blind undersökningar där hälften får placebo (sockerpiller) istället för verksam substans. Varken läkaren eller patienten vet vem som får verksam substans och vem som får placebo. Regelmässigt i sådana studier så har också placebo effekt, och det mer än marginellt!

Även om folk framför sina ögon får se tecken och under, så är det inte det som leder till att man tror. Redan Jesus konstaterar detta. Och precis som på Jesu tid att folk som sett hans tecken och under ändå var skeptiska och tog avstånd, så är det inte heller idag tecknen och undren som överbevisar en människa på ett sådant sätt att hon kommer till tro.

Att komma till tro är en helt annan personlig inre process. Men om man tror, så kan också helande-undret uppfattas som ett djupt personligt berörande av Jesus. Man behöver inga bevis. Jag deltar själv ofta i förbönstjänst och det största undret är när människor öppnar sig och tar emot Jesus i sitt hjärta. Det är ett djupt personligt, ja heligt ögonblick, som inte bör profaniseras genom att läggas ut till allmänt spektakulärt beskådande som man ser i vissa TV-shower från USA, typ Benny Hinn. (Jag säger inte att helanden inte kan ske i sådana sammanhang också, men det är ett djupt ovärdigt sätt att hantera det hela).

[mera om helande av Lillemor Hallin]

[Det helande ordet - uppsats av Maria Ahlén,  från Örebro teologiska högskola 2008]

(Ikonen med Czestochowa-madonnan och påven Johannen Paulus II av Andrzej Majewskij.)

Hur vet vi vad vi tror?

 I olika sammanhag har frågan om tro och vetande kommit upp i kommentarerna till mina blogg-inlägg på sista tiden.  Att tro och vetande är två olika sfärer av verkligheten som båda finns och äger existensberättigande skrev jag nyligen om i en artikel på Newsmill.

Jonas Gardells Jesus-bok har orsakat mycket diskussion. Vad man än tycker om den, så har den i alla fall medfört att temat Jesus förts upp på agendan i den allmänna samhällsdebatten nu till påsk.  Kritiken både från evangelikalt och katolskt håll är att Gardell har sin egen agenda och förkastar delar av kyrkans tro medan han framhäver annat. Han subjektivierar tron. I katolska kyrkan har vi ett läroämbete som "vakar över den sanna katolska och apostoliska tron" (citat ur mässans första eukaristiska bön). Detta är provocerande för många.

Signaturen "Gud bevare oss för de vetande" säger så här:

Det är verkligen en skandal att kyrkan är splittrad på många samfund. I den kyrkby med kanske 1000 själar där jag bor är fyra samfund representerade och vi har tre kyrkobyggnader att underhålla! Fastighetsunderhåll är en ständigt återkommande och mycket synlig handling som ofta tar fokus från kärnverksamheten och som får mig att tänka på avgudadyrkan. Bättre vore om vi han prata med varandra om vår tro....

Så hur ska vi komma tillrätta med splittringen & utslätningen inom kyrkan och får medlemmarna tro vad som helst? Jag själv och en betydande del av mänskligheten är inte så benägna att rakt av acceptera vad de människor säger som påstår sig veta. Som jag ser det, och bortsett från Guds ev. ingripande, så måste vi satsa ännu mer på samtal om vad vi tror på. Den som accepterar ”postulaten” ovan inser att samtalen bör föras utan referens till ”objektiva” källor. Samtidigt kan samfunden förstås inte acceptera vad som helst som kristen tro och det är nog ofrånkomligt att bestämma en minsta gemensamma nämnare för vad medlemmarna förväntas tro. Här måste vi komma till en finstämd och försiktig avvägning som inte utesluter och lägger locket på. Lyckas vi med detta så tror jag att mängden samfund skulle kunna reduceras. Kanske är det en sådan utveckling som faktiskt pågår på central nivå mellan Missionskyrkan, Baptisterna och Svenska Kyrkan? Men på den lokala nivån tror jag att frågan om trons innehåll har blivit så kringgådd och obearbetad att jag är rädd att många meningsskiljaktigheter bara väntar på att flyta upp till ytan. Samtal är nog vägen framåt, men tyvärr kommer vi att tappa vissa medlemmar.  Å andra sidan torde en något tydligare uppfattning attrahera många. Uppfattningen får dock inte bli så tydlig som i Knutby och det är ytterligare ett skäl till varför vi inte ska tro på ”de vetande”.

Tron har å ena sidan ett konkret innehåll som Kyrkan förvaltar. Källor är Bibeln och den kristna erfarenheten och traditionen. Många vill lägga beslag på sanningen, och så bildar man en utbrytargrupp som tror sig veta bättre. Ju mera intensivt och exklusivt man tror sig veta bättre i en sådan grupp, ju sämre brukar det sluta. Så har den kristna kyrkan gång på gång splittrats i sub-fraktioner under historiens gång. 

Ur detta perspektiv är det egentligen ett under att det trots allt efter 2000 år finns så mycket bevarat av en sammanhållen gemensam kristen tro. För det gör det ju. I den ganska intensiva ekumeniska debatt som förs kan man urskilja ett antal samfund som trots splittring har bevarat grunderna i en sammanhållen tro där den Niceanska trosbekännelsen fortfarande är en enande grund.  Dessa samfund är också enade i uppfattningen att kyrkans splittring är en skandal och de beskälas av en strävan efter fortsatt närmande både på det andliga området, att lära känna varandra bättre och på det rent läromässiga området där samtal sker i olika teologiska samtalsgrupper.

En annan pol som man kan urskilja i den ekumeniska debatten är att en del blir oroliga och mycket kritiska till det mera intensiva enhetsklimatet. Det är som om de trodde att varje litet närmande till de andra skulle innebära att man förrådde detta som man själv tror på så starkt. Det finns sådana grupper både inom frikyrkorna och inom Katolska kyrkan.

En tredje pol kanske man skulle kunna urskilja i dem som hävdar vars och ens subjektiva uppfattning som det väsentliga, och som ser varje försök att från institutionellt håll formulera något som är den gemensamma tron som ett våldförande på den individuella friheten. Ett läroämbete blir i ett sådant perspektiv förtryckande. Det som man på sin höjd kan komma fram till är i så fall en minsta gemensamma nämnare för stunden för vad man vill tro.

Utifrån denna exposé inbjuder jag här till ett fortsatt samtal. I inledande kommentarer nedan har jag samlat ihop några synpunkter från tidigare diskussioner. Varsågod och fortsätt samtalet!

---

Posted 2009-4-15 8:43 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, ecklesiologi, läroämbetet 

Romersk-katolska kyrkan och den enda allmänna kyrkan

 Läs min idag på Newsmill publicerade artikel om påvedömet och ekumeniken: Inget kristet samfund kan leva för sig själv.

Jag blev inspirerad till att skriva artikeln bl.a. efter att ha läst ur Peter Seewalds intervjubok med kardinal Ratzinger, (nu påven Benedikt XVI) från år 2000.  Boken utkom i svensk översättning år 2007. Jag rekommenderar den verkligen. Försök att få tag på den på Katolsk bokhandel.  (Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och Världen - ett samtal med Peter Seewald, Veritas förlag 2007) Här ett par smakprov ur intervjuerna som ägde rum på klostret Monte Cassino i Italien:

Seewald: Kan du tänka dig att påven en dag blir erkänd av protestanter, ortodoxa eller den anglikanska kyrkan?

Ratzinger: Det finns en formell teologisk dialog med de ortodoxa, som hittills inte har vågat ta itu med denna heta potatis. Påvens primat är å ena sidan inte alls helt främmande för den ortodoxa traditionen, eftersom Rom alltid erkänts som första stol... Anglikanerna har i sitt svar på den påvliga encyklikan utvecklat en vision där de kan förstå ett påvedöme..... Protestantismen är en extremt komplex storhet. Här finns de traditionella protestantiska kyrkorna - lutherska, reformerta, metodistiska, presbyterianska och så vidare - som till stora delar befinner sig i kris över hela jorden. Här finns en synbar rörelse inom protestantismen från de klassiska historiska kyrkorna till evangelikala, till pingstvänner, till fundamentalistiska rörelser, där vi kan se en vitalisering i den protestantiska tron vilken omgraderar de historiska tyngdpunkterna. Nu har ju evangelikalerna och fundamentalisterna ständigt varit de klassiska huvudmotståndarna till påvedömet. Men det finns förvånansvärda förändringar när de ser att påven egentligen är klippan, som tydligt inför världen företräder det som också de bekänner i motsats till den modernt urvattnade kristendomen. Därför ser de nu i ett visst hänseende påven som en förbunden även om de gamla förbehållen ännu inte är borta. Alltså är panoramat i rörelse. Vad vi kan hoppas på ska vi invänta med tillförsikt, men också med tålamod.

------

Seewald: Kyrkan ber för de kristnas återförening. Men vem ska egentligen ansluta sig till vem?

Ratzinger: Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss.

Kloka medkristna genomskådar den ensidiga kritiken av Katolska kyrkan

 

Det finns kloka medkristna som genomskådar den orättvisa svartmålningen av Katolska kyrkan. Jag vill göra er uppmärksamma på en debattartikel i Göteborgsposten av Joel Halldorf, doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.

Joel menar att den avsky och vrede som västvärldens liberaler förenades i mot USA och George W Bush nu fått katolska kyrkan och påven Benedikt XVI som mål istället.För oss svenskar är marken beredd av 500 års antikatolsk propaganda, påpekar han. Men om vi nöjer oss med mediernas stympade sammanfattningar av den senaste tidens s.k. skandalhistorier kommer vi att grundligt missförstå den katolska kyrkan, menar han.

- För som oftast är fallet finns det mest att lära av det som i förstone verkar mest främmande, om man bara orkar gå under ytan. Joel Halldorf tar historien med SSPX och förintelseförnekaren Williamson som exempel. - Först måste det sägas att Vatikanen efter att dessa omständigheter blev kända tydligt deklarerade att en man med sådana uppfattningar inte kunde bli katolsk biskop. Men många klagade likväl på att kyrkan inte var tydlig nog i sitt avståndstagande från nazismen och fördömandet av förintelsen. Halldorf pekar på en skillnad mellan Vatikanen och den moderna världen. Vi, den moderna världen med dess mediacentrering, minns i mediacykler, medan kyrkan tänker i århundraden. T.ex. Williamson-affären: "Kyrkan tyckte att de sagt sitt angående att fördöma antisemitism: redan år 1937 fördömde man ju mycket tydligt nazismen i det påvliga sändebrevet Mit brennender Sorge. Vad behövde tilläggas? Den som är bekant med dagens mediala tempo kan naturligtvis småle åt Vatikanens fromma förhoppningar, menar Halldorf, "men samtidigt är denna attityd en stark och tankeväckande motbild till vår kultur som rasar över nya skandaler varje vecka, och vars kollektiva minne sträcker sig ungefär en månad."

Halldorf tar också historien om påvens uttalande om kondomer och aids där undersökningar nu visar att satsning på kondomer statistiskt sett inte lett till att smittotalen på nationsnivå sjunkit i Afrika, medan Uganda lyckades vända trenden genom att använda det recept Vatikanen förespråkar - ändrade sexualvanor, trohet inom monogama förhållanden.  Han skriver: "Påven Paulus IV varnade i encyklikan Humanae Vitae år 1968 för att användningen av preventivmedel i längden skulle komma att leda till relationer utan kärlek eller ens omtanke; relationer där man betraktar sin partner enbart som ett objekt för att tillfredsställa sina lustar. En kylig, kapitalistisk konsumtion av sex och relationer. - Oavsett vad man tycker om katolsk sexualmoral i övrigt är det svårt att hävda att en sådan kritik inte har någon relevans för oss i dag. "

Joel Halldorf varnar för de mediala förenklingar som i dag målar en så svart bild av Katolska kyrkan. - "Vi har i väst dåliga erfarenheter av vad fördomsfullhet i kombination med ensidig negativ propaganda gentemot religiösa minoriteter kan leda till."

Ett exempel på hur media styr dramaturgin är en bakgrundsartikel om Katolska kyrkan och Vatikanen i DN i lördags. Det är en stort uppslagen rubrik: "Påven alltmer isolerad", samt en bild över halva sidan där påven ses sitta för sig själv och se bekymrad ut. Som exempel på utspel som lett till negativa reaktioner nämns ovan refererade kondomdebatt samt Williamson-affären (biskopen som kom ut som förintelse-förnekare veckan efter att hans exkommunicering hävts). Samtidigt konstateras inne i artikeln att Williamson-affären var ett olycksfall i arbetet, en rabbin som intervjuas säger: "Kontroversen med katolska kyrkan är helt utredd. Ett tecken på detta är att Benedictus XVI som den andre påven någonsin redan i höst kommer att besöka Roms synagoga" (Och i maj skall han som bekant besöka Israel).

Antag att man som stor rubrik skulle slagit upp att kontroversen med judarna är utredd och visat en bild på påven i sällskap med en rabbin, eller skrivit något som problematiserar frågan om kondomanvändning och ändrat sexuellt beteende i aids-bekämpningen i Afrika, t.ex. redovisat Greens epidemiologiska forskningsresultat, så skulle vi givetvis få en helt annan mediadramaturgi. Media har en väldig makt att styra opinionsvindarna.

I publicerande studn läser jag en annan glädjande artikel i DN om att Stockholms katoliker blir fler.

God fortsättning på Påsken!

---

Posted 2009-4-13 13:48 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Benedikt XVI, Kyrka i motvind, Judarna, Katolska kyrkan, kondomer, påven, richard williamson, joel halldorf

Gardell skriver engagerat och gripande om Guds kärlek

 Efter att ha läst hela Jonas Gardells bok "OM JESUS" måste jag säga att jag är uppriktigt ledsen för de negativa kommentarer jag skrivit tidigare på grundval av andras omdömen + TV-intervju med Gardell.  Boken är ett ärligt och gripande personligt vittnesbörd om en persons brottning med den kristna tron.

Det första man tänker på när man lägger ifrån sig boken är inte att författaren skrivit en bok som kanske inte överensstämmer med Kyrkans katekes till 100%, utan att han mot alla odds bevarat tron i sitt hjärta och skriver denna tankeväckande bok som inbjuder läsaren till fördjupning av tron, att kanske överge några schablon-föreställningar och att formulera argument utifrån större kunskap och eftertanke.

 Jag tycker Gardell är tydlig med svårigheterna att komma åt den historiske Jesus på ett objektivt sätt. Gardell är tydlig med att han har sin agenda, precis som alla som skriver om Jesus, och han gör inte anspråk på den slutgiltiga sanningen, han t.o.m. varnar läsaren för att tro på allt han skriver.

När Gardell skriver om Jesus som förmedlare av Guds kärlek som innesluter alla är han som bäst. Påven skrev i sin första encyklika om Guds kärlek. Båda skriver engagerat och glödande, påven är mera filosofisk och teoretisk, Gardell skriver personligt, ibland självutlämnande, det är ett starkt vittnesbörd som kanske mera går hem hos dagens svenska publik än påvens teoretiska utläggning.

Gardell påpekar mycket riktigt att Jesus i sin förkunnelse är mera angelägen om att framhålla Guds villkorslösa kärlek än kravet på omvändelse och att inte synda. Däremot förnekar han inte  syndens existens eller behovet av omvändelse, men han fokuserar helt enkelt inte på det temat i sin bok. Detta med tandlösheten och den eventuella analfabetismen är så perifera radanmärkningar att det inte ens behöver nämnas. 

Han stannar vid Jesus, när han kommer in på att beskriva den tidiga Kyrkan och hur den utvecklades, så märks att han har känslomässigt svårt att ta till sig Kyrkan som förvaltare av den kristna tron. Här ser han mera problem än resurser. Och beskrivningen av den helige Ande som drivkraften i den unga kyrkan som formade henne till en levande Guds-gemenskap och som utformade kristologin utifrån den förståelse man hade av vad man fått ta emot, har han ingen förståelse för.

Som påven beskriver i sin bok Jesus från Nasaret, så fanns redan omkring 20 år efter Jesu död  en fullt utvecklad kristologi, (se Fil 2:6-8) där det sägs om Jesus att han var jämlik Gud, men avstod från allt, blev en människa, ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset, samt att han nu skall äras och tillbes i hela världsalltet, så som Jesaja profeterar om (se Jes 45:23)  Forskningen ställer med rätta frågan: Vad hände under de 20 åren efter Jesu korsfästelse? Hur kom man fram till denna kristologi?   Men Jonas Gardell verkar inte se Anden som drivkraft i den unga kyrkan. I stället ser han mera den unga kyrkan som ett problem med stridigheter som skymmer fokuseringen på Jesus. Han skriver: "Kanske man kan säga att vår 'urkyrka' helt enkelt är den som gick segrande ur striden och kunde döma ut de andra som irrläror medan den själv kunde påstå sig vara bärare av traditionen direkt från Jesus och hans apostlar." 

Gardell skrev tidigare om Gud, nu om Jesus, för fullständighetens skull kanske nästa bok skall handla om Anden. Anden som vi också tror på enligt trosbekännelsen och som inte bara verkar i kyrkans läroämbete, utan också i varje enskild kristens hjärta. Andra Vatikankonciliet säger:  "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (Lumen Gentium mr 12).

Min tro är att det som för Kyrkan framåt är inte bara slumpvisa stridigheter där någon råkar segra, utan en process ledd av Anden som vi alla döpta deltar i. Också Gardell har del i detta de troendes ämbete, och hans bok vill jag se som ett ärligt försök att lämna ett bidrag till denna process. Det är viktigt att denna dialog med hela Guds folk och dess herdar fortsätter. Om det är som Konciliet säger, så har vi inget att frukta. Om än det kan förefalla vara stora stridigheter temporärt med oförsonliga motsättningar, så kommer det allmänna trosmedvetandet ledd av Anden att föra Kyrkans tro vidare genom seklerna till den yttersta dagen.

SvD GP  DN Dagen

Tro och vetenskap representerar olika sfärer i den mänskliga erfarenheten

 Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt två olika sfärer av den mänskliga erfarenheten. Tron och förnuftet motsäger inte varandra. Man kan inte bevisa eller motbevisa Guds existens med vetenskap eller förnuft, men tron kan bli föremål för reflektion grundad på förnuft och vetenskap"´, skriver Bengt Malmgren i en artikel på Newsmill. Läs hela artikeln som är ett inlägg i en pågående debatt om Jesus och de intellektuella.

Läs också Göran Skyttes kolumn i SvD idag. Det finns en motström till avkristningen; påkristningen:

Det är sant att Sverige avkristnas. Men det är också sant att Sverige påkristnas. Det är sant att många kyrkor står tomma. Men det är också sant att andra kyrkor är överfulla. På en del platser bygger man nya och större kyrkor, för de gamla blev för små. Varje vecka samlas stora mängder till någon form av gudstjänst – sannolikt fler än de som besöker någon form av idrotts- eller kulturevenemang.

Under sommaren samlas tiotusentals personer till kristna folkfester runt om i landet. Aldrig hört talas om det? Inte så konstigt. Det brukar inte synas i medierna, i vart fall inte på riksnivå. Senaste nytt i medierna tycks vara att i jättereportage beskriva ”swingers” som den nya trenden i svenskt familjeliv. ”Här har gifta sex med andra gifta.” I sådan mediemiljö väger Jesus lätt.

Men om man läser ledar-, kultur-, debatt- och insändarsidor ser man att det är tryck i frågan om Jesus och kristen tro. Det gäller brottningen mellan troende och ateister, om sökande efter andlig mening i en allt mer materialistisk omvärld...

Själv märker jag det när jag är ute och talar i landets kyrkor. De två senaste åren har publiken uppgått till 44000 personer – alla schatteringar. De lyssnar under 1,5 timme till ett anförande om treenighetens mysterium, synd och nåd, omvändelse och andlig kamp, om ont och gott, Saul som blev Paulus. Dessa möten arrangeras ofta av olika samfund gemensamt. På en ort var det samtliga frikyrkor tillsammans med katolikerna. Det hade varit otänkbart för bara några år sedan.

Intressant debatt mellan ateism och kristen tro

 Just nu pågår en del intressanta debatter. Jonas Gardells bok har aktualiserat en mera allmän debatt om varför så många kända intellektuella blir kristna.

Se artikel på Newsmill av ateisten Lena Andersson. Alf Svensson har svarat henne. Se mina tidigare inlägg om Gardells bok och tillhörande kommentarer/debatt här och här.

Lena Andersson med flera ateistiska debattörer som vill debattera med kristna klagar över liberalteologernas undflyende omtolkningar av Bibeln. De vill hellre ha rejäla fundamentalister att debattera mot. hon skriver bl.a.:

• Applicerar man förnuft, rimlighet och logiskt resonerande på kristendomens idéer kallas man okunnig, och fundamentalistisk ateist av de liberala teologerna. Det vore oerhört hälsosamt om man från akademiskt-teologiskt håll började behandla kristendomen och bibeln enbart som en samling litterära myter...
• De troende teologerna verkar anse att det saknar betydelse att deras forskning vilar på postulat som inte stämmer. För det är trots allt så, att utan tron på Jesus och Gud, inget teologiskt slingrande...
• De bibelord som inte låter alltigenom bra för den moderna människan betyder alltid något annat...
• Den icke-troende förminskar gärna sin egen hållning, trots att det är den kunskapsteoretiskt rimliga, och upphöjer den troendes. Skälet är att man finner det underligt och lite genant att bildade människor två tusen år efter Jesus ägnar sitt liv åt vördnad för honom och hans ord.

Lena Andersson har en poäng, även om hon samtidigt slänger ut barnet med badvattnet. Det finns en anstöt i den kristna tron, så har det varit i alla tider, och så är det idag också. Anstöten idag är att många människor med en positivistisk naturvetenskaplig verklighetstolkning helt enkelt inte godkänner något som man inte kan se, ta på väga eller mäta. Man finner det dumt och genant.  Ingen liberalteologisk tolkning kan genom "teologiskt slingrande" eller omtolkning av de bibelord som "inte låter alltigenom bra för den moderna människan" helt eliminera denna anstöt.

Låt oss stå för att kristen tro innebär en tro på något som är bortom här och nu, en tro på saker vi inte kan se, och en uppenbarelse med ett innehåll. Det finns fundament i tron, en uppenbarelse som Kyrkan fått ta emot och som hon förvaltar. Denna "trons skatt", som vi brukar kalla det i Katolska kyrkan är som en dyrbar gåva, det är något som vi fått ta emot och som vi på inget sätt skulle kunna ha hittat på eller uppfunnit själva.

En del ateistiska rationalister kommer nog alltid att betrakta troende människor som vidskepliga och oförnuftiga, precis som troende människor kommer att betrakta ateistiska rationalister som hopplöst insnöade i sin rationalism och missar en väsetlig dimension i livet. Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt två olika sfärer av den mänskliga erfarenheten. Tron och förnuftet motsäger inte varandra. Man kan inte bevisa eller motbevisa Guds existens med vetenskap eller förnuft, men tron kan bli föremål för en reflektion grundad på förnuft och vetenskap. Detta är teologins område. Därför tycker jag Lena Anderssons förslag att den akademiska teologin skulle mönstra ut tron som något som är föremål för studium inte är bra.

Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelse om detta ämne: Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).  "Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen..." Så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell.  Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.

I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:

"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer..." (nr 33)

Påven Benedikt XVI tog upp samma ämne vid en akademisk föreläsning i Regensburg 2006, en föreläsningen som också var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld, också inom kristendomen. (Därför var det paradoxalt att han fick en reaktion från fundamentalistiskt islamistiska aktivister som många intellektuella i västvärlden också hakade på). Påven är liksom de stora kyrkofäderna en ivrig försvarare av den kristna tron gentemot de strömningar och tankar i vår tid som vill urvattna och relativisera tron. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin "uppfinner" inte tron som en intellektuell process. Påven, tidigare kardinal Ratzinger är en av vår tids stora teologer, och som introduktion till hans teologi kan jag rekommendera en bok som finns översatt till svenska:  "På väg till Jesus Kristus"  (Catholica förlag) och innehåller teologiska texter av kardinal Joseph Ratzinger tillkomna åren innan påvevalet.  Texterna genomsyras av teologisk briljans och är ett glödande försvar för den kristna katolska tron.