Helge Fossmo till Åsa Waldau: "Om Kristi brud är en människa måste det vara du!"

 Det är 5 år sedan en människa mördades och en annan skadades svårt i samband med ett mordförsök i de spektakulära händelserna i Knutby filadelfia. En Knutby-berättelse har utkristaliserats som handlar om den dödsföraktande pastorn som fick sitt straff och sitter bakom lås och bom och den sköra barnflickan som manipulerades av pastorn till att utföra dåden och som dömdes till rättspsykiatrisk vård. Historien berättades på nytt i den dramadokumentär-serie av Karin Swärd som nyligen avslutats i TV4. Filmen är egentligen ganska ointressant eftersom den bara återberättar en historia som vi redan vet men tillför inte så mycket nytt. Man fokuserar nu på livet efter Knutby-dramat, man vill återgå till normaliteten, ett visst medialt intresse finns för personerna kring Knutby. Vi får veta att ett nytt församlingshus skall byggas, och det är konflikter i byn kring detta, Åsa Waldau driver ett spa, och hon har gett ut en CD med Bert Karlsson, hon intervjuas i en veckotidning om sina barn.

Den lilla gruppen i Knutbyförsamlingen är hjärtligt trötta på all negativ uppmärksamhet som de tycker pekar ut dem. Knutbyborna är trötta på att få sin ort sammanknippad med mord och sekterism, och för svenska folket har nog också sensationsvärdet i detta bizarra drama gått förlorat, det är med visst obehag man på nytt blir påmind om det. Därför var intresset för filmen ganska lågt.  Också debatten om Knutby i Janne Josefssons program i TV1 12 februari blev ganska intetsägande, positionerna var låsta. Den lilla Knutbygruppen känner sig påhoppade och sluter sig i försvarsställning, och någon konstruktiv debatt som ökade förståelsen blev det knappast.

Skall det bli intressant måste man nog tränga djupare, och någon som gjort det är professor Eva Lundgren som under tre års tid intervjuat Knutbypastorn i Kumla-fängelset och som nu kommit ut med en bok, Knutbykoden. Detta är ett enastående material med inträngande intervjuer med en av de närmast inblandade, en genomgång av hela händelseförloppet genom den dokumentation i form av rättegångsprotokoll, intervjuer, predikningar etc som finns att tillgå med utförliga referenser. En bilaga till boken innehåller utdrag ur barnflickans dagbok, sms-meddelanden, hela den s.k. Tirsa-profetian som återfunnits på Åsa Waldaus dator m.m.  Utifrån Materialet drar Eva Lundgren en del slutsatser och formulerar hypoteser, men oberoende om man håller med om hennes teorier eller inte, så är boken ett måste för alla som vill sätta sig in i Knutbydramat och förstå bakgrunden.

 Sten Gunnar Hedin, tidigare ´ledare för FSS, pingstförsamlingar i samverkan, hade på ett tidigt stadium, långt innan mordet, förstått att det var något som höll på att gå snett i Knutby. I en artikel i SvD 2004 skriver han:

Ingen i en församlings ledning, hur övertygad han eller hon än är om att vara inspirerad av Guds Ande, har rätt att hävda sin egen upphöjelse över dessa grundvärderingar. Man har betonat vikten av ett apostoliskt ledarskap, där all makt utgår från pastorn eller en liten styrelse och där det är pastorns vision, inte församlingens, som ska genomföras. Det är enligt min mening olyckligt. Då kan det också ske, att en gammal församling upplevs bli ”annekterad” genom att en stor grupp människor kommer utifrån och tar makten över den. Det är så det har skett i Knutby. Jag har personligen kontaktats av före detta medlemmar, föräldrar och andra anhöriga till medlemmar i församlingen i Knutby. De berättar om slutenhet, om föräldrar som inte kan få kontakt med sina barn och om syskon som inte får tala med sina syskon. Medlemmar som lämnat församlingen och elever i församlingens bibelkurser säger sig ha mötts av krav på total underkastelse. Den mystiska läran om ”Kristi brud” som en fysisk person – i stället för som i klassisk kristen teologi som en poetisk beskrivning på Guds församling som helhet – kan i ett sådant sammanhang bli ytterst farlig. För det första är den en villolära. För det andra får naturligtvis en sådan person som beskrivs som Kristi brud en unik auktoritet. Vem vågar framföra en avvikande mening i tros- eller verksamhetsfrågor om den personen ingår i församlingsledningen? Om Filadelfiaförsamlingen i Knutby omfattar en så avvikande lära är den inte längre en pingstförsamling mer än till namnet, inte heller i egentlig mening en kristen församling.

Den oficiella Knutby-berättelsen handlar om ett par vilseförda själar som gett sig in i kriminella handlingar, och att deras handlingar skedde i ett vacuum, oberoende av miljön i Knutbyförsamlingen. Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby hävdar med bestämdhet att Helge Fossmo var en sjuk och ond person som man nu har tagit avstånd från, och att församlingen nu mår bättre än någonsin. 

Men den tes Eva Lundgren för fram i sin bok är en helt annan: Det fanns ett osunt sekt-klimat i Knutby, ett auktoritärt ledarskap med Åsa Waldau i spetsen, man gjorde sina egna tolkningar av Bibeln och den kristna tron och upphöjde sig själva till auktoritära uttolkare av Guds vilja, profetior utsattes inte för prövning, utan så som församlingsledningen avgjorde var det. Man isolerar sig mot den övriga kristenheten, och om församlingsmedlemmar inte var med på tåget var det bara att lämna eller också fick de veta att de var trotsiga och olydiga. Av de pingstfamiljer som bodde i Knutby när Åsa Waldau kom dit fanns endast två kvar den dag Sara Svensson ("barnflickan") kramade avtryckaren på revolvern.  Istället satsade Åsa Waldau på att rekrytera unga personer som kunde ställa upp på hennes koncept.

Församlingen organiserades som en plog. I spetsen var Åsa Waldau, under sig hade hon Patrik Waldau, Helge Fossmo och Urban Fält. I tredje raden följde resten av pastorerna och en ädstebroder. 1998 antogs nya stadgar i församlingen, enligt vilken församlingen skulle styras teokratiskt, Guds regler skulle gälla för församlings- och vardagslivet, och det var ledarna som avgjorde vad som var Guds regler. Man tycks ha gjort sina egna tolkningar av vilka moraliska regler som gäller, och det kunde se olika ut för vanliga församlingsmedlemmar och för ledningen. Trohet inom äktenskapet var ingen moralisk regel som församlingsledningen såg sig bunden av. Sådana regler kunde gälla för "vanliga" församlingsmedlemmar, men om man var tillräckligt "ren" så behövde inte en sexuell akt utanför äktenskapet heller bli oren, och på liknande sätt med döden och dödandet:  Sara Svenssons tankar att finna nåd inför Gud och Åsa Waldau (som kallades Tirsa) genom att som en lydnadshandlig döda två människor för att "hjälpa Gud på traven" med det  som var hans plan, att "kalla hem" dem, var på något sätt typiskt för det sätt som man tänkte i Knutby, visar Eva Lundgren i sin bok.

Under Eva Lundgrens djupintervjuer med Helge Fossmo under tre års tid får vi också följa hans avprogrammeringsprocess från sekt-mentaliteten. Eva Lundgren ser en sådan tillnyktringsprocess hos Helge Fossmo, under fängelsevistelsen har han börjat sälla sig till avhopparnas skara, medan den Knutby-berättelse som konsoliderats ser det på annat sätt: Enligt den är och förblir Knutbypastorn den onda mördaren som man inte får befatta sig med, och om han säger något kan man inte lita till det. Det är den bilden som Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby underhåller, och det tycks också vara den bild som den allmänna opinionen omhuldar.

Profetior hade mottagits på 1990-talet att från Knutby skulle eldar utgå, och att församlingen skulle betyda något speciellt för Uppland och Sverige. Från början hade man en utåtriktad verkssamhet med träningsskola, och man var aktiva och omtyckta i byn, men sedan isolerar man sig alltmera, en dödskultur utvecklas där fokus istället blir på att genom att inte beblanda sig med världen utanför förbereda sig för att "kallas hem".

Åsa Waldau får en extraordinär ställning i församlingen. Det verkar inte bara vara så att hon tar sig denna plats, de andra pastorerna i församlingen och övriga församlingsmedlemmar spelar med i detta spel. Hon har "tärnor" som passar upp henne likt bruden i Höga Visan, hon får träda tillbaka från aktiv tjänst i församlingen och trots de uppbära full pastorslön. Bara en person med starkt narcissistiska personlighetsdrag torde acceptera en sådan position, de flesta människor skulle känna sig besvärade av en så stark fokusering från omgivningen på den egna personen.

Ytterligre förstärks den narcissistiska bilden av Åsa av den s.k. Tirsa-profetian som finns återgiven i bakgrundsdokumentationen till Eva Lundgrens bok. I denna profetia som skall ha mottagits och skrivits ner av Åsa Waldau under perioden mars-april år 2000 prisas Åsa Waldau i poetiskt erotiskt laddade texter som för tanken till Höga Visan som Jesu brud, och hon kallas Tirsa. Två dokument, Tirsa.doc (103 kB) och Dojadids sång.txt (609 kB) har återfunnits på Åsas Dator. I "Egenskaper" för Tirsa.doc står Tirsa som titel, Åsa M. Waldau som författare och "Filadelfia Knutby" som organisation. Word-filen har granskats av flera dataexperter, och metadata visar att filen inte har ändrats sedan profetians senaste budskap 19 april 2000 kl 22:01.  Under "Last edited by" anges Åsa M Waldau. En lingvist, Tanja Joelsson,  har också tittat på filen, och hennes analys ger stöd för att det är Åsa Waldau som är författaren.

Denna profetia har på inga sätt sådana kännetecken som gör att man har skäl att anse den som äkta, den förstärker bilden av människocentrering och narcissism. Eva Lundgren skriver:   "Vilken situation gömmer sig bakom den grandiosa längtan i Tirsa-profetian? En Narcissus som ser Jesus när hon speglar sig i vattenytan? Letar Åsa i Tirsa-profetian efter en slags kosmisk orgasm? Var är Helge? Var är Patrik?..." (Helge= Helge Fossmo, Patrik= Patrik Waldau, Åsas make)

 Helge Fossmo förmedlar en hel del information till Eva Lundgren som är djupt komprometterande för Åsa Waldau och de övriga pastorerna i Knutby Filadelfia. Man förstår att de vill att vidmakthålla bilden av Helge som en psykopat och lögnare, annars skulle de tvingas att ta ställning till allt detta. Förutom att Helge påstår att Tirsa-profetian faktiskt kommer från Åsa, så berättar han t.ex. att han under en period varit hennes sexuella betjänt, att det ganska flitigt förekom utomäktenskapliga sexuella förbindelser inom ledarskiktet i Knutby. En del av det Helge förmedlar skulle egentligen också föranleda att man driver polisutredningen vidare, att det kanske kan finnas fler som har sitt finger med i denna olustiga härva. T.ex avslöjar Helge för Eva Lundgren att sms-meddelandena som styrde Sara Svensson till hennes mord och mordförsök i själva verket härstammade från Åsa Waldau. Helge tog emot den på sin mobiltelefon med instruktion från Åsa att skicka dem vidare till Sara Svensson.

Helge Fossmo berättar också om Åsas utkorelse, hennes upplevelse att vara något allderles speciellt i Guds ögon, och utifrån dessa funderingar och Tirsa-profetian uppstod den fråga som den nya Knutby-teologin kretsade kring: Kan det vara så att Kristi brud inte som Kyrkan tolkat det hittills är en symbolbild för kyrkan och församlingen, utan att det rör sig om en person. Helge säger att Åsa aldrig explicit gjorde anspråk på att hon i så fall skulle vara Kristi brud, men hela stämningen och uppmärksamheten kring frågan pekade i den riktningen. Helge Fossmo fick i uppdrag att studera bibeltexterna för att utreda frågan. Det var i detta sammanhang han fällde det yttrande som Eva Lundgren återger i sin bok och som Helge Fossmo också själv har berättat om i TV-intervjuer, detta som han sade till Åsa Waldau: "Om bruden är en människa, så måste det vara du". Eva Lundgren beskriver en utveckling i brud-mystiken kring Åsa Waldau och hennes speciella utkorelse som tar sin början på 1980-talet då hon vill ta upp sin morfar, pingstpredikanten Willis Säwes mantel till att hon under 1990-talet får en allt större visshet att hon är utvald, blir ledande pastor i Knutby-församlingen från vilken det enligt profetiorna skall utgå eld, till hennes kärleksförbund med Jesus, att hon kallas/kallar sig Jesu brud, Tirsa-profetian och slutligen en profetia om att hon skall "gå hem", d.v.s. dö.

I intervjuerna med professor Eva Lundgren förnekar inte Helge Fossmo sin delaktighet i mordet och mordförsöken, sms-meddelandena hade ju förmedlats via hans mobiltelefon, därför menar han att han rättvist är dömd, han menar dock på fel premisser, och att det var fler personer involverade. Det är givetvis vanskligt att veta när en person som begått allvarliga brott eller varit indragen och medaktör i de grupprocesser som finns i en sluten sekt talar sanning eller inte talar sanning, att personerna i fråga undersöks och behandlas av prefessionella psykoterapeuter bidrar inte alltid till ökad sanning utan till ökad förvirring. Vi har turerna kring den påstådde seriemördaren Thomas Quick i färskt minne. Men detta rättfärdigar inte att man slutar att lyssna till och prata med och att kritiskt utvärdera vad de dömda personerna säger och istället förpassar dem till ett slags ingenmansland där all trovärdighet för all framtid är förverkad. Att rättsapparaten är trubbig i sitt sätt att döma visar de många fall där domar i efterhand blivit ifrågasatta och senare rön gör att man fått en helt annan bild av vad som egentligen skedde. Eva Lundgren har blivit kritiserad för att ge alltför stort utrymme åt Helge Fossmo och godtroget köpa det han säger. Hon säger till försvar på Newsmill att det framgår i boken vad som är Hege Fossmos utsagor och vad som är hennes kommentarer, och att hon inte alltid håller med om det som Helge säger. Jag håller med. Den som läser hennes bok med kritisk och vetenskaplig blick har alla möjligheter att utläsa vad som är vad.

I fallet Helge Fossmo håller jag med Eva Lundgren om att det Helge säger troligtvis inte är taget ur luften, utan del i en "tillnyktringsprocess" där han faktiskt vågar se sanningen tydligare än tidigare då han var innesluten i sekt-mentaliteten och hade "Knutby-glasögonen" på. Helge Fossmo håller på att bli en avhoppare, men inser sin låga  trovärdighet i allmänhetens ögon efter att ha blivit dömd, detta är säkert bakgrunden till att han gått med på att låta sig intervjuas av Eva Lundgren, denna "religionskritiska radikalfeminist" en person som kan tänkas stå så långt borta som möjligt från att misstänkas för partiskhet.

Sista ordet är nog inte sagt i Knutby-affären. Församlingen är lika isolerad som tidigare, som framgick i Uppdrag granskning vill man nu lägga allt bakom sig. Knutby-berättelsen är färdig, de skyldiga är dömda, och Åsa Waldau och de nuvarande pastorerna frisäger sig från allt ansvar, enligt Peter Gembäck kan de inte avkrävas något formellt tjänsteansvar eftersom deras församling är "som en familj".  Man kan ju inte avsätta/ersätta mamma och pappa i en familj. Dels håller jag inte med om att man kan beskriva pastorstjänster i en församling på det sättet, det finns alltid ett tjänsteansvar att utkräva som går utöver familjebetraktelsesättet, dels kan en familj behöva familjeterapi, och föräldrarna kan ibland behöva öka sin självinsikt och få hjälp utifrån för att destruktiva beteendemöster skall kunna brytas. Det finns människor i Knutbyförsamlingen idag, inklusive barn som är beroende av den själavård, omsorg och uppfostran som ges av församlingens ledning. Hur mår man egentligen?

Dödshjälp avhumaniserar vården

 Nyligen skrev jag tillsammans med några läkarkolleger en artikel om dödshjälp som publicerades i Sydsvenska Dagbladet. I artikeln förklarar vi varför vi tror att införande av dödshjälp skulle vara ödesdigert. Tänkvärt är att de sjukvårdsanställda som dagligen arbetar nära döende patienter är klart mer motvilliga till en lagstiftning  som tillåter aktiv dödshjälp än de teoretiker som är långt borta från den kliniska verkligheten. Att läkare inom palliativ vård till stor del är emot aktiv dödshjälp kan bero på att de är medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, och att sådana önskningar ofta försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål.

Det finns många skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande? Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? 

Den avgörande frågan filosofiskt och moralteologiskt sett handlar om avsiktlighet. Det är en avsevärd skillnad på att ge en giftinjektion eller drog vars syfte är att döda och att avstå från alla tänkbara livsuppehållande åtgärder för att in absurdum senarelägga dödsögonblicket. I Sverige är det tillåtet att stänga av respiratorn på en patient som är hjärndöd och som aldrig skulle klara sig utan respirator resten av livet. Likaså kan man avstå från att sätta in olika intensivvårdsåtgärder på en redan dödsjuk människa om man vet att det bara skulle förlänga en plågsam dödsprocess.  I sådana fall handlar det om att låta den naturliga dödsprocessen att ha sin gång, inte att aktivt döda.

Det nyligen i media uppmärksammade fallet med en italienska kvinna, som avled genom att man avslutade sondmatning och vätsketillförsen hör i detta sammanhang faktisk inte hemma under begreppet eutanasi, där handlade det om att låta den naturliga döden ha sin gång.

Enligt European Association of Palliative Care, etikprofessor emeritus p Erwin Bischofberger m.fl. definieras eutanasi som en aktiv handling utfört av läkare på den sjukas enträgna och upprepade begäran, och som syftar till att avsluta den sjukas liv.

Katolska kyrkans syn på eutanasi.  Herdabrev för livets söndag 2008: Biskop Anders Arborelius: Rätten att leva tills man dör.

Stämningarna i Sydsverige för tankarna till judeprogromerna i 1930-talets Tyskland

 Det är oroväckande med den krigshets och antijudiska dödsretorik som sprids av Hamas och andra militanta islamistgrupper, samt även en aggressiv krigspropaganda mot hela västvärlden. Det är också oroväckande hur vänstergrupper aningslöst spelar denna propaganda i händerna genom sin ensidiga Israel-kritik. Detta sagt utan att man för den skull behöver försvara allt som Israel gör.

Antijudaism 1. Hamas dödsföraktande retorik.  Denna video visar hur Hamas i sin retorik inte bara talar om Israels utplånande och att döda judar utan också om krig mot hela västvärlden.  Är detta Hamas riktiga ansikte? Har någon hört Hamas officiellt ta avstånd från de budskap som framkommer på denna video?

Antijudaism 2: Israeliska idrottsmän motarbetas. Med Parollen är “Stoppa matchen! Befria Palestina!”  spelar SSU Hamas i händrna och sväljer helt deras propaganda. Brev till Ilmar Reepalu.  25% av alla dödsoffer i Gaza var civila personer. 300 civila liv gick till spillo pga Hamas medvetna krigstaktik. Omvärlden har fått ett förvrängt intryck av siffrorna på grund av Hamas falska rapportering.

Antijudaism 3: SSPX fortsätter att sprida antijudisk propaganda på sina hemsidor.  Den belgiska tidningen Joods actueel har kartlagt SSPX hemsidor från olika delar av världen. Richard Williamsons skandaluttalande i TV-intervjun nyligen verkar inte vara en isolerad händelse. Joods Actueel harfunnit att grovt antisemitiska budskap sprids på bred front av SSPX till medlemmarna runt om i världen. På den amerikanska hemsidan heter det att judarna är "mänsklighetens fiende". Där formuleras tesen om en judisk världskonspiration och judarna sägs vilja förstöra den katolska ordningen för att lägga världen under judiskt styre. På den irländska sidan skriver man att dagens judar är skyldiga till Gudsmord. Dagen1 Dagen 2. - SSPX har uppenbarligen mycket att förklara ännu!

Oroande propagandakrig mot judarna

 Det är oroväckande med den krigshets och antijudiska dödsretorik som sprids av Hamas och andra militanta islamistgrupper, samt även en aggressiv krigspropaganda mot hela västvärlden. Det är också oroväckande hur vänstergrupper aningslöst spelar denna propaganda i händerna genom sin ensidiga Israel-kritik. Detta sagt utan att man för den skull behöver försvara allt som Israel gör.

Antijudaism 1. Hamas dödsföraktande retorik.  Denna video visar hur Hamas i sin retorik inte bara talar om Israels utplånande och att döda judar utan också om krig mot hela västvärlden.  Är detta Hamas riktiga ansikte? Har någon hört Hamas officiellt ta avstånd från de budskap som framkommer på denna video?

Antijudaism 2: Israeliska idrottsmän motarbetas. Med Parollen är “Stoppa matchen! Befria Palestina!”  spelar SSU Hamas i händrna och sväljer helt deras propaganda. Brev till Ilmar Reepalu.  25% av alla dödsoffer i Gaza var civila personer. 300 civila liv gick till spillo pga Hamas medvetna krigstaktik. Omvärlden har fått ett förvrängt intryck av siffrorna på grund av Hamas falska rapportering.

Antijudaism 3: SSPX fortsätter att sprida antijudisk propaganda på sina hemsidor.  Den belgiska tidningen Joods actueel har kartlagt SSPX hemsidor från olika delar av världen. Richard Williamsons skandaluttalande i TV-intervjun nyligen verkar inte vara en isolerad händelse. Joods Actueel harfunnit att grovt antisemitiska budskap sprids på bred front av SSPX till medlemmarna runt om i världen. På den amerikanska hemsidan heter det att judarna är "mänsklighetens fiende". Där formuleras tesen om en judisk världskonspiration och judarna sägs vilja förstöra den katolska ordningen för att lägga världen under judiskt styre. På den irländska sidan skriver man att dagens judar är skyldiga till Gudsmord. Dagen1 Dagen 2. - SSPX har uppenbarligen mycket att förklara ännu!

Sopa inte pedofiliproblematiken under mattan

I Finland har flera fall av pedofili i pingstförsamlingar uppdagats och det har chockerat allmänheten. Anna-Liisa Mikkonen, terapeut och själavårdare som lyssnat på kvinnor i själavårdssamtal är enligt Dagen inte förvånad. Det är toppen på ett isberg som vi ser, säger hon. Barn utnyttjas sexuellt mer än man tror. Ämnet förtigs av de drabbade, och pastorerna vill inte heller så gärna tala om det hela. De är mer oroade för församlingens rykte än för de som blivit offer för övergrepp. En orsak för att man tiger om sexuella övergrepp är skammen. I en kristen kontext där man har stora krav på renhet och frihet från synd tänker man att sådant inte kan hända. När det sedan ändå sker, så förnekar man det. Det kan gå så långt att man även stöter ut offret, eftersom man inte tror att det är sant, det som hon eller han säger. Ännu svårare kan det vara när det händer inom familjen.

Detta är absolut inget som bara händer inom Pingstkyrkan, för några år sedan uppmärksammades problemet inom Katolska kyrkan i bl.a. USA, Irland och Australien. Enligt John Jay-rapporten var så många som 4% av prästerna i USA på något sätt involverade i pedofili-brott eller anklagelser om övergrepp mot barn. I en liknande rapport från Irland är motsvarande siffra är 3%. Detta är en fruktansvärd verklighet som sätter djupa sår för hela livet i många barns liv.  Det är heller inget som bara händer inom kyrkorna, det är ett problem i samhället i stort. I Irland visar undersökningar att av 127 000 personer som uppgett att de utsatts för sexuella övergrepp som barn, var förövarna i knappt 5 000 av fallen katolska präster. En intressant notis är att i gruppen där förövarna var katolska präster så var andelen pojkar av de som utsatts för övergrepp större än i gruppen som helhet. Polisen har under senare år lagt ner stora resurser på att kartlägga pedofil-nätverk på internet, och i psykiatrisk praksis är det inte sällan man stöter på att det finns traumatiska barndomsupplevelser upplevelser på detta område som bakgrund till psykiska problem i vuxen ålder.

Den positiva sidan av att dessa skandaler som uppmärksammats inom Kyrkorna är att man fått upp ögonen för problemet, vilket gör att offren kan få upprättelse och att man kan förebygga att nya övergrepp sker, samtidigt som man kan utveckla handlingsplaner för hur man skall gå till väga om ändå något inträffar. Sådana handlingsplaner har tagits fram i USA och i många andra katolska stift världen över, I Sverige har Sveriges Kristna råd arbetat med problemet, och Stockholms Katolska stift har för några år sedan tagit fram en handlingsplan. Ett utbildningsmaterial har tagits fram av diakonen och psykologen Björn Håkonson. Alla präster, anställda och volontärer som arbetar med barn och ungdomar får utbildning om sexuella övergrepp.  Biskop Anders Arborelius gick för en tid sedan i en annons publicerad i Göterborgs-Posten och Dagen ut med en ursäkt för sexuella övergrepp gjorda av en katolsk präst i Sverige på 50-talet.  Den utsatta personen anmälde det hela till stiftet år 2005, och en utredning, så grundlig som är möjligt efter så många år, gjordes.

I Finland har Anna-Liisa Mikkonen har varit med i en arbetsgrupp inom den finska pingströrelsen och arbetat fram riktlinjer för hur man skall handla när pastorer eller församlingsanställda visar sig vara skyldiga till sexuella övergrepp på barn eller kvinnor. Hon är dock kritisk till processen för hur dessa riktlinjer tagits emot. Det är fortfarande så att dessa frågor lätt tystas ner, många tror att de har koll men har det inte. Det finns fall då man tagit hand om förövaren, men lämnat offren åt sitt öde etc.  

Inget säger att det är bättre i Sverige. Det är säkert i kyrkorna som i samhället i stort När det händer tragedier träder ofta en ansvarig politiker eller tjänsteman fram och säger att det som inte fick hända tyvärr har hänt. En utredning tillsätts för att se hur man skall förebygga att det inte händer igen, men ofta har man en känsla av att inte så mycket förändras. När den massmediala uppmärksamheten falnat är allt som vanligt igen.

Varje övergrepp på ett barn är en tragedi för den som drabbas, det är sannolikt inte vanligare inom kyrkorna än i samhället i övrigt, men när förövaren är en kyrkans man blir den moraliska indignationen ännu större eftersom man förväntar sig att en präst lever som han lär och man kan inte underskatta den skada det gör när det gäller att sprida misstro och förvirring bland dem som satt sin tilltro till kyrkan.

Det är viktigt att fortsätta att hålla fokus på dessa frågor och att både ha ett förebyggande förhållningssätt och en beredskap att ta om hand iblnadade personer då väl något inträffar. Detta är som sagt ingen sällsynt problematik vare sig inom kyrkor och samfund eller i samhället i stort. 

Motarbetar medierna kyrkan?

 På Dantes nyheter reflekterar man över medierna och Kyrkan. Efter en inledande mediastorm i samband med SSPX-biskopen Richard Williamsons skandalösa intervju i TV där Katolska kyrkan anklagades för otydlighet när det gäller var man står i förhållande till judarna och synen på Förintelsen, så har påven gjort flera mycket tydliga markeringar som inte kan missförstås: Det ör oacceptabelt att förneka Förintelsen, särskilt när det kommer från en av kyrkans herdar. Richard Williamson får inte verka som biskop i Katolska kyrkan. Relationen till Israel och det judiska folket är mycket gott, påven har träffat judiska ledare och håller som bäst på att förbereda sin resa till Israel.

Det borde alltså inte vara några otydligheter kvar om var Katolska kyrkan står. Ändå kan Barbro Hedvall i en krönika i DN för några dagar sedan skriva: ."..när påven och Vatikanen inte heller förmår hantera mörkermän som Williamson på ett klart och entydigt sätt fruktar de moderna och utåtriktade krafterna att klyftan inom kyrkan ska bli för djup". För inte så länge sedan hade PC Jersild, en annan DN-medarbetare återupprepat en annan lögn som spridits om påven och som också tydligt dementerats, den om att han uttryckt sig negativt om homosexuella i sitt jultal, vilket alltså visade sig vara en tidningsanka.

Finns det hos media en medveten illvilja mot Kyrkan som gör att man håller fast vid negativa vinklingar och förbiser den korrekta faktabild som Kyrkan faktiskt ger.

Dantes nyheter funderar över frågan om upprördheten över hela vår jord i samband med Williamson-intervjun:  Blev verkligen allmänheten runtom på vår jord, inkl. muslimerna och kineserna, så upprörd över biskop Williamsons ansvarslösa uttalande att medierna som en naturlig följd av sitt nyhetsuppdrag helt enkelt måste rapportera om en spontan, världsvid chockvåg?  "Eller har de västerländska medierna av illvilja mot kyrkan och påven skapat en opinionsstorm ur en välkommen - och f.ö. framletad, framprovocerad, sedan konserverad - förevändning? I en typisk västerländsk eliternas "uppgörelse" med sitt kristna arv?"

Pater Peter Gumpel som i trettio år har han forskat i bl.a. frågan om Pius XII och judarna kan sägas vara vår främsta expert på detta område har erfarenheter av hur svårt det är att få medierna att överge omhuldade fördomar.  Hans slutsatser går tvärtemot den bild som ofta sprids att Pius XII genom sin passivitet visade att han i i lönndom stödde nazisterna.  Trots massiv saklig information om motsatsen är det svårt att få medier att överge denna negativa bild. I vissa militant anti-katolska kristna kretsar uppehålls samma fördom.

Göran Hägg har påpekat att fördomar mot och öppen avsky av fr.a. den katolska kyrkan är de enda tillåtna fördomarna i dagens Sverige. Enligt Hägg är detta sant om såväl medierna som skolböcker. Och man skulle kunna tillägga: om vissa antikatolska frikyrkliga grupper. Att det ofta finns en negativ hållning till kristendom i allmänhet och Katolska kyrkan i synnerhet inte bara i media, utan i tongivande kretsar inom kultur och politik har jag skrivit om vid upprepade tillfällen på denna blogg. (Se under sökordet kyrka i motvind).

Dock vill jag nyansera bilden något, det finns gott om undantag, och vi kristna kommer inte att bli trovärdiga och nå framgång genom att endast stämma upp klagokörer. Istället handlar det om att positivt ta för sig av det ytttrandefrihetsutrymme som vi äger på lika villkor med alla andra. Det är ju också p Gumpels syn på det hela. Trots denna massiva negativa ryktesspridningen om Pius XII så har hans idoga informerande vunnit framgångar.

Bilden kompliceras ytterligare av att det finns kretsar inom Katolska kyrkan som är starkt negativa mot påven och som ofta verkar göra gemensam sak med kyrko-kritiska media.

Fastlåst i Knutby

 Igår var det mycket att välja att titta på på TV. I TV4 började dramadokumentären om Knutby samtidigt som Korrespondenterna Special om SSPX sändes på TV4. På TV1 var det senare debatt om Knutby.

Debatten om Knutby blev ganska låst eftersom både Gembäck och Åsa Waldau, helt förståeligt var försvarsinställda till de tolkningar som de upplever tvingade på sig utifrån.

Psykoterapeut Rigmor Robért och sociologiprofessor Eva Lundgren gör nu i efterhand tolkningar av förkunnelsen i Knutbyförsamlingen i ljuset av mordet och våldsdåden, men risken är att det sker övertolkningar. Visserligen fanns det redan på ett tidigt stadium frågetecken kring teologin som förkunnades i Knutby, men skillnaden mot vad mot som förkunnas i vilken pingstförsamling som helst var ändå inte så stor, som påpekades av några av debattdeltagarna. Risken är att det blir ett häxjakt på Knutbyförsamlingen, och ju mer ledarna i Knutby blir pressade, ju mer kommer de att sluta sig inom sig själv och se på sig själva som förföljda av en oförstående omvärld. Därmed inte sakt att jag inte menar att det finns stora problem i Knutby, men skall man kunna hjälpa dem måste man hitta en inkörsport till dialog.

Gembäcks liknelse att församlingen inte skall ses som en organisation med formellt ansvarig ledning, utan mera som en familj protesterar jag bestämt mot. Församlingsledare har ett formellt herdeansvar som är av annat slag än familjerelationer. Om man inte omprövar detta är risken stor att församlingen blir än mer sluten och isolerad från omvärlden. Givetvis borde ledningen ha avgått och ställa sina platser till förfogande efter det haveri som inträffade i och med våldsdåden. Ett annat oroande tecken är att, som det sägs i en insändare i Dagen, att barnen i en del fall isoleras från sina morföräldrar och farföräldrar.

Jag återkommer till att kommentera SSPX-programmet.

Spelet runt påven

  ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om högerextremism inom SSPX och biskop Williamsons mycket säregna konspirationsteorier  med ingredienser som Protocols of the Elders of Zion, förfalskade dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden som är allmänt omhuldade i ny-nazistiska kretsar,  förhöret med Christian Rakovsky (som sägs vara frimurare och en av världens mäktiga) av en agent till  Stalin i ryskt fängelse januari 1938, märkliga ljusfenomen över himmelen i norra Europa kopplade till Maria-uppenbarelserna i Fatima m.m.

Williamson må vara en obekväm figur också för SSPX, men idag vill jag kommentera ytterligare ett tema från TV-programmet korrespondenterna special om SSPX och deras strävan att påverka Katolska kyrkan. Kardinal Castrillon-Hoyos är en person som de som stödjer SSPX ofta hänvisar till. Han är president för påvliga kommissionen Ecclesia Dei som sköter om dialogen med SSPX. Enligt teologen Gianni Gennari som intervjuades av Kristina Kappelin i Rom har påven blivit förd bakom ljuset genom att han inte informerats om hela bilden. Williamsons konspirationsteorier borde varit väl kända, men det berättades inte får påven. Påven säger själv att han inte kände till detta. Inte heller Kardinal Kasper som sköter om dialogen med judarna konsulterats innan beslutet om att häva exkommuniceringarna fattades.

Jag kan mycket väl tänka mig att det finns olika falanger inom den romerska kurian och att det bedrivs ett lobbyarbete och att man försöker styra beslut i den riktning man vill genom att ge påven tillrättalagd information, betona vissa saker, förtiga andra etc. Kardinal Castrillon-Hoyos verkar höra till dem som står SSPX nära. Vatikanens talesman Lombardi säger artigt att han inte klandrar kardinal Castrillon-Hoyos för den uteblivna informationen om Williamson, men någonstans runt Castrillon-Hoyos måste informationen vara känd, t.o.m. kommentatorer på min blogg har vetat om detta som en allmänt känd kunskap, så någonstans måste man ha valt att undanhålla informationen.

I diskussionen här på bloggen har man kritiserat dem som betonat att SSPX trots de hävda exkommuniceringarna fortfarande inte är en godkänd inom-katolsk organisation och att biskoparna inte får utöva sina ämbeten inom Katolska kyrkan, utan man vill få det att framstå som om allt redan praktiskt taget är ordnat och att det bara återstår vissa formsaker. Man tycks vara angelägen att förmedla den bilden trots att det inte är sant. Det ingår i propagandaspelet.

Katolsk Observatörs blogg fortsätter att ösa galla över TV-reportrarna för deras okunniga och vinklade rapportering  om Katolska kyrkan. Jag kan hålla med om att den delvis är okunnig, Katolska kyrkan är en komplicerad organisation att studera och rapportera ifrån, och inte blir det lättare för att det finns olika falanger som vill ha tolkningsföreträde och beskriva det på sitt vis. Reportrarna är utlämnade till de informatörer de träffar på. Men samtidigt måste jag säga att rapporteringen har blivit betydligt bättre. Det finns både ett intresse att faktiskt rapportera från Kyrkan, och när man väl gör det, så är det inte bara att man målar i negativa kritiska färger, utan man har en  intention att försöka förstå och belysa från olika håll. Erika Bjerströms slutord i programmet reportrarna special kan jag inte låta bli att återge:  "I Vatikanen brukar man inte  låta sig provoceras så lätt. I Kyrkan brukar man säga att vi lever i den här världen men inte av den här världen, så för dom är kanske allt detta (uppståndelsen kring SSPX) bara en krusning på ytan när man har evigheten som sitt perspektiv".

Dags att avskaffa Kungliga salighetsverket

 Göran Skytte uppmärksammar i en ledarkolumn i SvD ,med anledning av att  9 biskopar vågat häva upp sin röst på DN´s ledarsida, att det sedan 20-talet finns en målmedveten politisk strategi att avskaffa Kyrkans inflytande i samhället, inte genom att förbjuda eller motarbeta den, utan genom att infiltrera den inifrån. I början på 1900-ville det socialdemokratiska partiet avskaffa statskyrkan,  men sedan ändrade man linje:  Man skulle behålla kyrkan och göra den till en del av den socialdemokratiska staten. Statskyrkan skulle användas för att ”befria Sverige från kristendom”. På 1930-talet sade kyrkoministern Arthur Engberg (s): ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för Kungliga Salighetsverket.” Denna historia har återberättats i olika sammanhang. Maciej Zaremba skrev en artikelserie i DN 1999, och Göran Skytte berättade om det i sin bok  Omvänd som kom ut sommaren 2008. Många aktiva i Svenska kyrkan liksom alla biskopar och de som är insatta i historien känner säkert också till det. Därför är denna letargiska tystnad kring saken högst märklig. Det är som en helig ko man inte får tala om.

Zarembas artiklar: 1. Biskopen tiger i församlingen. 2. Kyrkan för folklig för sitt eget bästa. 3. Kvinnliga präster en fråga om tro? 4. Evangelium enligt Hedenius.

Men nu är det väl dags att befria Svenska kyrkan ur dess tvångströja och fullborda skiljandet från staten så att allt det liv, all tro och allt engagemang får komma till uttryck på sina egna villkor, inte styras av personer som inte på allvar är engagerade i Kyrkans liv. Att de 9 biskoparna vågade häva upp sin röst på DN´s ledarsida kändes som ett befriande ljus i mörkret. Må det inte bara vara ett tomtebloss som snabbt brinner ut. Alla åsiktstalibaner som upphävde sin röst och kritiserade biskoparna för att de vågade uttala sig bekräftar bara hur otidsenligt systemet med partipolitiskt styrning är. 

Antisemitism och judiska konspirationsteorier

 Det kan vara dags för en liten uppsummering av SSPX-diskussionen och den skandalösa historien med Richard Williamsons förintelseförnekelse precis dagarna innan påveh hävde exkommuniceringarna av de fyra SSPX-biskoparna (som dock fortfarande inte får tjänstgöra som biskopar i Katolska kyrkan). Efter en storm mot Vatikanen och påven där det ifrågasattes om Katolska kyrkan och påven  fortfarande hyser antisemitiska atttityder, trots allt som sagts i motsatt riktning under de sista årtiondena. T.o.m. ifrågasattes om påvens planerade Israel-resa kunde bli av. Efter de senaste veckornas uttalanden från Vatikanen och påven kan knappast någon tvivla på var han och Katolska kyrkan står. Konflikten med juiska ledare har helats, och planering för påvens Israel-resa pågår nu för fullt.

Richard Williamson tycks vara en udda figur också inom SSPX, man har tagit avstånd från hans uttalanden, om än inte lika tydligt som påven och Vatikanen, han har förbjudits att uttala sig om historiska frågor, och nu har han även blivit avsatt från sin tjänst som ledare för SSPX prästutbildning i Sydamerika. I ett uppföljande program till Uppdrag granskning, korrespondenterna special i veckan försökte man ge en bakgrund till hela historien. Det är givetvis svårt att tränga in i bakgrunden, och programmet skrapade nog bara på ytan, men gav ändå en del infallsvinklar att fundera vidare på. Jag tycker att medierna börjar ändra attityd och bemödar sig om en mera objektiv rapportering där man belyser både positivt och negativt och bemödar sig om att förstå sammanhangen.

Frågan hur det förhåller sig med antisemitismen och högerextremismen inom SSPX har inte blivit besvarad. Att SSPX verkar dra till sig vissa personer som har förkärlek för konspirationsteorier och högerextremism verkar klart, men frågan är hur man ser på dem inom SSPX, är det objudna gäster som svärtar ner brödraskapets rykte, eller delar de det som är dess livsluft om än i mera extrem form än de mera moderata anhängarna.

I diskussionen på min blogg var det en del kommentatorer som menade att förnekande av Förintelsen inget har med antisemitism att göra. För mig förefaller det dock absurt att säga så. - Att förneka Förintelsen är ett slag i ansiktet på det judiska folket. Men jag har förstått att Richard Williamson inte ser sig själv som antisemit, snarare är han en konspirationsteoretiker. Grundidén är inte att den judiska rasen i sig är underlägsen, men han hyser tanken att det bland mäktiga judiska män finns en konspiration mot västvärlden. Den brittiska katolska tidskriften Catholic Herald hade för ett år sedan en artikel om antisemitism hos Levfebristerna och hänvisar till dokument av Williamson på internet där han hänvisar till de beryktade Protocols of the Elders of Zion, dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men det rör sig i själva verket om förfalskningar. De är dock allmänt kända och hänvisas till i många ny-nazistiska kretsar. Richard Williamson hänvisar till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet så sent som för en vecka sedan på SSPX kanadensiska hemsida, men som nu verkar tagits bort. Där hänvisar han också till förhören med  Christian Rakovsky av en agent till  Stalin i ryskt fängelse natten mellan 25 och 26 januari 1938, samma natt som det var några märkliga ljusfenomen över himmelen i norra Europa vilka satts i samband med profetior från uppenbarelsen av Maria i Fatima.  (Maria säger i en av uppenbarelserna "...när ni får se natten upplyst med ett främmande ljus, ska ni veta att detta är tecknet på att Gud kommer att straffa världen för alla dess brott, genom krig, svält och förföljelser av Kyrkan och den Helige Fadern".  Det är i samma uppenbarelse där hon ber att Ryssland skall vigas till hennes Obefläckade Hjärta, vilket skall leda till Rysslands omvändelse. I Januariuari 1938 visade sig ett väldigt norrsken över Europa, en månad innan Tysklands intåg i Österrike - en del tolkade detta som det ljussken som hänvisats till i Fatima-uppenbarelsen). Rakowsky som av konspirationsteoretiker sägs vara en av de mäktiga i världen och påstås också vara frimurare. Frimureriet verkar figurera flitigt i liknande konspirationsteorier.

Protokollen från förhören med Rakovsky av Stalins agent skall ha smugglats ut ur fängelset och innehåller information om den judiska sammansvärjningen.  I brevet skriver Williamson bl.a. följande:

...Christian Rakovsky (Christian only in name), one of the internationalists who considered Stalin had betrayed Communism by putting the interests of Russia and himself first. Rakovsky, to save his life, promised to tell Stalin secrets of great value to Stalin. Stalin who knew that Rakovsky was one of those few men who are the real rulers of the world, agreed to listen. The resulting interrogation of Rakovsky by one of Stalin's agents inside the prison was recorded by the interpreter present for the interrogation, and by him it was smuggled out of the prison. By remarkable circumstances it reached the West, where it should be far better known than it is, but of course the modern world has a thousand ways of smothering its own dirty secrets. God puts in men's hands the "Protocols of the Sages of Sion" and the "Rakovsky Interview", if men want to know the truth, but few do. What Rakovsky told Stalin's agent was that as far as "they" were concerned (meaning the internationalist plotters for world control by money) he, Stalin, had betrayed their Communist Revolution in Russia. So to bring Stalin down, "they" had brought Hitler to power by giving to his Nazi party crucial financial support in the late 1920's....

Rakovsky's interrogator required confirmation of such secret realities. Rakovsky told him to check out his truthfulness with the USA ambassador in Moscow! This Mr. Davis duly confirmed everything Rakovsky had said. Rakovsky's life was spared. Stalin put out the feelers to Hitler, and the Ribbentrop Pact and World War Two were well on their way. Now when exactly did the Rakovsky interview take place? From midnight to 6 am, Moscow time, in the night of Jan. 2526, 1938, or, from 9 pm to 3 am West European time! In other words, the beginning of that interview overlapped exactly with the end of Our Lady's warning light in the night sky!

Efter att ha tagit del av dessa konspiratoriska teorier av Williamson blir man inte så förvånad över det som sagts att han tror att USA´s regering ligger bakom 11 september-händelserna, -det är liksom samma andas barn.

Gert Gelotte hänvisar på Katolsk Visions blogg till en annan, som han påstår, grovt antisemitisk artikel som stått att läsa på SSPX amerikanska hemsida. Den är borttagen, men går att spåra via Googles cache. Jag har inte hunnit läsa den, men kanske någon kan göra det och kommentera om ni håller med om Gert Gelottes karakterisering av innehållet.

 Fler länkar som jag hittat (jag svarar inte för innehållet).

The Rakovsky Interrogation, the Beginning of World War II, and the ‘Unknown Light’ of Fatima (Från ett forum som kallar sig traditionalistiskt katolskt)

Fisheaters - The Whys and Hows of traditional Catholicism

SSPX ant the Jews

Läs även andra bloggares åsikter om konspirationsteorier Läs även andra bloggares åsikter om sspx Läs även andra bloggares åsikter om andra vatikankonciliet Läs även andra bloggares åsikter om antisemitism Läs även andra bloggares åsikter om judarna

Knutby angår alla

 Det är nu fem år till händelserna i Knutby med mord och mordförsök, där pastorn blev dömd till fängelse trots att han inte utförde handlingarna och "barnflickan" som verkställdeoch, som domstolen ansåg, var styrd av pastorn dömdes till rättspsykiatrisk vård efter en rättspsykiatrisk utredning där hon fått den nyuppfunna och ifrågasatta diagnosen "Religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör".

Mycket har skrivits om dramat, och nu lagom till 5-årsminnet händer en hel del. På Uppsala Stadsteater har en pjäs om dramat haft premiär, i veckan startar i TV en drama-serie om händelserna, och 5 februari anordnade sociologiska institutionen vid Uppsala universitet ett heldagsseminarium. Jag hade själv tänkt gå på det, men fick förhinder, men flera tidningar har rapporterat från seminariet.

Knutby-dramat är fortfarande ett öppet sår, inte bara för församlingen i Knutby, inte bara för kristenheten i Sverige, utan för hela vårt samhälle. Det är en naturlig reaktion att skjuta ifrån sig att reflektera och medvetandegöra egen delaktighet i att sådant kan hända mitt ibland oss. Knutbyförsamlingen skyller på Helge Fossmo som var "den onde". Kristenheten i Sverige, kanske framförallt Pingströrelsen som är närmast berörd, skyller på Knutbyförsamlingen, det var något som gick snett där, det kan inte hända i det övriga "sunda" kristna Sverige, och i det sekulariserade samhället i stort skyller man på religionen. Humanisterna får vatten på sin kvarn: Vad var det vi sa, religion ställer bara till elände. Det är en naturlig reaktion att skjuta det hela ifrån sig, men skall vi lära oss något av det som hänt, och skall såren kunna läkas, så tror jag det är viktigt att vi ser det hela utifrån ett allmänmänskligt perspektiv. Och som jag förstår så tar pjäsen på Uppsala statsteater upp ämnet ur ett sådant perspektiv. "Genomgående är pjäsen ärlig och ospekulativ", skriver Siewert Öholm i Världen Idag. Seminariet vid Uppsala universitet var också ett försök att närma sig ämnet utifrån ett allmänt sociologiskt perspektiv.

Svårast är det kanske för Knutbyförsamlingen själva att bearbeta traumat och komma vidare, och jag tror det är oerhört viktigt att resten av kristenheten inte vänder Knutby ryggen. Vare sig "vi" (alla andra kristna i Sverige) vill det eller inte, så tillhör Knutbyförsamlingen Kristi kropp enligt Paulus definition: Lider en lem lider hela kroppen. Och för att ta ett annat näraliggande exempel: Prästbrödraskapet SSPX tillhör också Kristi kropp vare sig "vi" vill det eller inte. Som kristna måste vi ta ansvar för saker som kan hända bland oss, maligna grupprocesser och bindningar som i Knutby, infiltration av antisemitiskt konspirationstänkande och högerextremism som i SSPX.

Det är alltid svårt för en person eller grupp att behandlas som ett objekt eller bli föremål för andras tyckande och spekulationer utan att man själv får möjlighet att vara med i dialogen.  Jag jobbar själv inom psykiatrin, och vår verksamhet står ofta i fokus och kritiseras. Kraven och förväntningarna från allmänheten är stora, politikernas löften om vad psykiatrin skall klara av skapar stora förväntningar, samtidigt som anslagen inte alltid matchar detta, klagomålen är många gånger stora, psykiatrin får bära hundhuvud för många våldsdåd som händer ute i samhället trots att det kanske inte varit möjligt att förebygga ens med det bästa psykiatriska omhändertagande. Det är en konst att stå för att vi gör ett bra jobb som vi är stolta över utifrån de grundförutsättningar vi har, samtidigt som vi inte tar kritiken personligt utan använder den konstruktivt i utvecklingsarbetet. Ibland händer det  att man blir utsatt för manipulerande behandling som när en student från konstfack nyligen spelade galen och kom in på psyk-akuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Man kan tycka vad man vill om liknande aktions-konst som samagerar med verkligheten. Konstfackstudenten iscensatte någonting som sätter fokus på skillnaden mellan verkligheten och skenverkligheten, vilket får oss att reflektera över att allt inte alltid är som det verkar vara.

Man kan mycket lätt förstå personalens och verksamhetschefens upprördhet att bli utsatt för något sådant, liksom man kan förstå Knutby-församlingens ifrågasättande av den enorma objektiviserande granskning de blir utsatta för. Men jag tror det gäller för Knutbyförsamlingen, liksom för oss i psykiatrin, liksom för SSPX och Katolska kyrkan då man blir utsatt för massiv kritik och oförstående, att höja sig över det subjektiva och försöka förstå och granska verkligheten på ett djupare plan. Allt är inte alltid såsom det förefaller vara vid en första anblick.

Om vi skall kunna hjälpa Knutbyförsamlingen vidare, så måste vi andra kristna i Sverige reagera så som vi vill att Knutby skall reagera. Vi kan inte svika dem, utan vi måste vara beredda att ta ansvar, också granska oss själva. En del anklagar Knutbyförsamlingen för att fortfarande vara "omogen" och isolera sig, ej ta ansvar för vad som hänt. Det stämmer nog att man har en lång väg att gå ännu. Men samtidigt ser jag öppningar, rop på hjälp. Säger man inte att man vill ha hjälp, att man är öppna för samtal. Under seminariet i Uppsala blev detta tydligt, och Sten-Gunnar Hedin som närvarade svarade direkt att man gärna möts. Jag hoppas detta kan bli verklighet. 

Ulf Ekman har haft en liten dispyt med Dagen där han klagar över deras bildval: Man publicerade en bild där Ulf hjärtligt hälsar på pastor Peter Gembäck från Knutby. Ulfs reaktion var att man spekulativt ville associera Livets ord med Knutby, sedan har följt en diskussion på chefredaktören Elisabeth Sandlunds blogg och på Ulf Ekmans blogg om hur medvetet man egentligen väljer ut sitt bildmaterial. Det må vara hur som helts med det. När jag såg bilden i Dagen var min association åt ett helt annat håll: Här visar en kristen ledare i Sverige att ha inte avvisar och isolerar Knutby utan räcker ut en hjälpande hand. Det kan vara en svår roll att bära, man riskerar att själv associeras med det negativa ryktet hos den man hjälper. Men den risken måste man kanske ta - precis som påven tog en risk när han hävde exkommuniceringarna för de fyra SSPX-biskoparna (utan alla andra jämförelser). 

Evolutionsteorin: deterministiska och slumpmässiga processer samverkar

 Jag fick mothugg på mitt förra inlägg om Darwin av ingen mindre än Erik Svensson professor i Zoologisk Ekologi i  Lund, en person som borde veta vad han talar om. Han hade skrivit om Darwin på sin blogg och länkat till mitt inlägg som exempel på pseudovetenskapliga argument mot evolutionsteorin. Jag svarade och frågade vad han menade med det.

Han säger: Det naturliga urvalet är, till skillnad från de slumpmässiga mutationerna, INTE en slumpmässig process utan tvärtom en deterministisk process. Evolution genom naturligt urval är alltså en teori om hur hur denna deterministiska process interagerar med den stokastiska (slumpmässiga) process som mutationerna är. Påstående att den genetiska koden inte kan påverkas av naturlig selektion är felaktigt, det finns många studier som styrker detta.

Intressant! Men talar vi om samma saker? Jag tror inte jag har hela sammanhanget klart för mig, jag är ingen expert, men som jag förstår är det fortfarande sant att evolutionsteorin inte förklarar hur allting kommit till. Inom ramen för det som redan är till är det en teori som beskriver en deterministisk process, det naturliga urvalet där överlevnaden av de bäst anpassade samverkar med den slumpmässiga genetiska variationen så att det blir en slags utvecklingsprocess inneboende i naturen/skapelsen. Oaktat Darwin, så tvivlar jag på på att allt tillkommit och satts igång bara sådär, antagandet om att någon, Gud, ligger bakom är sannerligen inte tagit ur luften eller orimligt.

Det viktiga är att vetenskap får vara vetenskap och tro får vara tro. Denna återkommande debatt, Gud eller Darwin är egentligen en pseudodebatt. Kristnas ifrågasättande av vetenskapliga upptäckter provocerar fram en motkraft hos vetenskapen som gärna får övertoner av missionerande. Det är egentligen onödigt. Det mänskliga förnuftet och vetenskapen kan aldrig någonsin motsäga Gud, att utforska naturen är ju att tränga allt djupare in i Guds mysterium.

En artikel i New York Times pläderar för att man skall tona ner den ideologiska sidan av Darwinismen. evolutionsteorin idag är lika lite en produkt av Darwin som gravitationsläran är en Newtonism eller astronomin är en kopernicism, eller psykoterapin är en freudianism. Mycket har hänt inom alla dessa vetenskaper sedan dess anfäders dagar. Om man tonar ner -ism-aspekten av det hela som associerar till ideologi i långt större utsträckning än vetenskap, så får man ner det hela på jorden och dessa pseudodebatter mellan tro och vetande kan upphöra.

Påvliga universitetet Gregoriana i Rom anordnar i mars en internationell konferens: Pontifical Gregorian University: III STOQ INTERNATIONAL CONFERENCE "Biological Evolution: Facts and Theories"

Johannes Paulus II´s encyklika Tro och Förnuft från 1998.

Daqrwin förklarar inte hur allt uppstod

 Idag är det 200 år sedan Darwin föddes. Darwin var en stor vetenskapsman som gjorde skarpsinniga iakttagelser och drog vissa slutsatser därav. Man behöver dock inte vara kreationist för att inse att hans utvecklingslära knappast förklarar allt, och att den gängse föreställningen att allt kommit till av en slump är knappast en slutsats man kan dra av Darwins upptäckter. Darwin var självkristen och drog inte den slutsatsen av sin forskning. Det är intressant att se att denna idé omfattas med närmast religiös övertygelse av många moderna människor. Men den moderna genetiska forskningen understödjer knappast en sådan teori, utan ställer fler frågor än den ger svar.  Några fackmän på området har skrivit en artikel på Claphaminstitutets hemsida som belyser problemet.

Den genetiska koden har formen av en lång unik kombination av fyra olika s.k. nukleotider: adenin, guanin, cytosin och thymin. Den mänskliga genetiska koden innehåller sex miljarder kombinationer. Till sin omfattning kan det jämföras med tre miljoner boksidor à 2.000 tecken vardera eller ett bibliotek med 10.000 böcker à 300 sidor. Den grundläggande frågan hur denna information ursprungligen skapats är inte besvarats, och slumpen tycker jag är en ganska osannolik förklaring.

Den standardförklaring, som ges för all evolution, är att den genetiska koden har utvecklas genom gynnsamma slumpvisa mutationer, som bevaras genom naturligt urval är en ganska osannolik förklaring som inte kan bekräftas av modern genetisk forskning. För att använda bokanalogin så påstås instruktionsmanualen ha utvecklats genom successiva, ackumulerade tryckfel.

Författarna skriver:

Det finns stora och små mutationer. De stora, s k makromutationerna, berör samtidigt mellan ett tusen och en miljon nukleotider , vilket kan jämföras med upptill 500 sidor i vår bokanalogi. De är ovanliga och genom sin omfattning leder de oftast till att individen blir svårt sjuk eller dör omedelbart. Defekterna förs inte vidare till nästa generation och är således på sätt och vis självbegränsande ur ett evolutionärt perspektiv. Sådana förändringar bekräftar riktigheten i evolutionsteorins tes: “survival of the fittest”. I andra ändan av spektrumet har man mutationer som bara berör förändring av en enda nukleotid, s k punktmutationer. De är allra vanligast och 25 gånger vanligare än makromutationer. I motsats till makromutationen är punktmutationen väldigt subtil och leder därför oftast inte till att någon muterad individ dör eller hindras att föra sin mutation vidare till nästa generation. Det kan jämföras med ett enkelt stavfel i en boktext. Ett sådant har ju ingen betydelse för informationsöverföringen, såvida det inte drabbar mycket känsliga delar av informationen.

Man tror idag att gynnsamma mutationer är ett tusen till en miljon gånger sällsyntare än skadliga sådana, om de överhuvudtaget finns. Men om de finns, så anses även dessa ha så subtil effekt, att de inte kan bli föremål för ett urval. Det har t.ex. under de senaste hundra åren inte publicerats ett enda exempel på informationsskapande mutation i den vetenskapliga litteraturen.

Deras slutsats: Hur har den genetiska informationen ursprungligen skapats, när den naturliga processen verkar vara att fortlöpande förstöra den? Livets uppkomst synes alltså fortfarande vara en gåta trots att evolutionsbiologer vill göra gällande att gåtan är löst och att det bara återstår några detaljer att reda ut.

Se också inlägget "Darwin dödade inte Gud" på bloggen Vem tänder stjärnorna.

Pontifical Gregorian University: III STOQ INTERNATIONAL CONFERENCE "Biological Evolution: Facts and Theories"

Läs även andra bloggares åsikter om darwin Läs även andra bloggares åsikter om utvecklingsläran 

Helle Klein: Svenskkyrkliga biskopar är mörkersällskap

Man kan få huvudvärk för mindre, skriver Helle Klein på sin blogg sedan hon läst debattartikeln i DN av 9 svenska biskopar som ansluter sig till den linje om samkönade äktenskap som bl.a. DN´s ledarsida, biskop Anders Arborelius m.fl. kyrkliga ledare, humanisternas Christer Sturmark m.fl anslutit sig till och som är kärnan i det Kristdemokratiska förslaget, dvs att låta allt som har med äktenskapets juridik att göra skötas av staten helt könsneutralt, utan religiös inblandning, de som vill ha det så kompletterar detta med vigsel i kyrkan i enlighet med sin tro, de som vill kan ordna en borgerlig vigselakt under festliga former. De nio biskoparna som undertecknat artikeln är Carl Axel Aurelius,  Göteborg, Esbjörn Hagberg, Karlstad, Antje Jackelén, Lund, Lennart Koskinen, Visby, Caroline Krook, Stockholm, Hans-Erik Nordin, Strängnäs, Ragnar Persenius, Uppsala, Hans Stiglund, Luleå och Sven Thidevall, Växjö.

Biskoparna för det hela ett steg framåt genom att konkret förslag: Låt äktenskapet registreras i samband med hindersprövningen som redan idag görs hos den lokala skattemyndigheten, det behövs inga fler extra moment för brudparet för att få äktenskapet prövat och godkänt av staten. Ett utmärkt och självklart förslag för ett modernt demokratiskt samhälle som 1) klart skiljer det civila från det religiösa 2) garanterar den civilrättsliga majoritetens beslut och önskan att äktenskapet civilt skall vara könsneutralt, 3) garanterar religionsfriheten och att staten håller sig borta från att lägga sig i interna kyrkliga frågor.

Eftersom en förblindad riksdagsmajoritet nu riskerar att rösta igenom ett förslag som är både ogenomtänkt och omodernt, som riskerar att skapa en ny ännu värre konflikt i Svenska kyrkan än den 50-åriga kvinnopräststriden och som i sina konsekvenser inte gagnar homosexuellas jämställdhet och som kränker religionsfriheten är biskoparna inlägg behövligt, ett uppvaknande i elfte timmen. Det tycker inte Helle Klein, hon tycker biskoparnas inlägg är bedrövligt. Inte nog med det, hon kallar biskoparna för "ett mörkersällskap". Dock inte alla, hon skiljer ut tre som är katter bland hermelinerna i mörkersällskapet: "vad biskopar som Caroline Krook, Lennart Koskinen och Antje Jackelén gör i detta mörkersällskap är en gåta", skriver hon. Om nu dessa biskopar är mörkmän, hur mycket skall Helle Klein då inte anse att biskop Anders Arborelius, pastor Ulf Ekman, pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin, Evangeliska Frikyrkans Stefan Swärd m.fl. tillhöra denna skara av mörkmän. Klein förfasar sig över att biskoparna nu gör "gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor, det är milt sagt pinsamt", skriver hon.

För Helle Klein är en dogm glasklar: Håller man fast vid den tidigare rådande teologiska synen på äktenskapet (som Svenska kyrkan till alldeles nyligen omfattat, och som omfattas av majoriteten av världens kristna) så är man per definition homofob och diskriminerare av mänskliga rättigheter. Men Helle Klein och andra med henne som nu snabbt vill driva igenom det aktuella riksdagsbeslutet har fel. Kyrkornas (och även andra religioners) fasthållande vid äktenskapet som en heterosexuell institution är inte diskriminerande. Det är ingen "rättighet" att vigas till äktenskap, och det innebär ingen diskriminering att homosexuella inte får gifta sig lika lite som det innebär en diskriminering att syskon som lever tillsammans inte får gifta sig. Betoningen i äktenskapet ligger inte på kärleken (även om det också är en viktig komponent), utan just på komplementariteten (vilket förutsätter en man och en kvinna) samt förmågan att ge liv.

Helle Klein har en speciell uppfattning om folkkyrkotanken: Enligt henne bygger den på att kyrkan skall vara politiskt styrd och anpassa sig till tidsandan. Hon kallar de 9 biskoparnas debattinlägg "ett elitistiskt försök att runda både riksdagsmajoriteter och kyrkomötesmajoriteter". Kan det sägas tydligare: Klein vill lägga munkavle på biskoparna. De får absolut inte ha egna meningar om något som strider mot riksdagsmajoritetens och kyrkomötets beslut. Med Helle Kleins agenda förvandlas biskoparna till symboliska galjonsfigurer, ungefär på samma sätt som kungen är en symbol för Sverige.

Det ligger något positivt i folkkyrkotanken, det håller jag med om, men jag tror den förfelas om det innebär att Kyrkan skall styras av majoritetsbeslut och ett politiskt kyrkomöte. Trons skatt är något som Kyrkan har fått att förvalta, och det måste den göra utifrån sina egna förutsättningar, annars finns snart inget kvar annat än vissa historiska symbolvärden, och att man servar befolkningen med cermonier i samband med dop, konfirmation, bröllop och begravning, men snart vet ingen vad det bakomliggande innehållet i dessa cermonier egentligen är. Visst är kyrkan och kristendomen en stor folkrörelse i Sverige idag, jag tror det är fler kyrkobesökare på en vecka i vårt land än det är utövare och åskådare på olika idrottsevenemang. Och de flesta kyrkobesökare är inte sådana för vars skull Helle Klein vill bevara folkkyrkan, utan det är aktivt troende medlemmar i olika kyrkor, Katolska kyrkan, olika frikyrkor, aktiva medlemmar i Svenska kyrkan för vilka den kristna tron är något mycket mer mer levande än att några gånger i livet ta del av religiösa stämningar och traditioner.

Jag tror vi får se ett helt nytt ekumeniskt landskap i Sverige med helt nya gränslinjer som inte längre går mellan katoliker och protestanter, mellan frikyrkor och Svenska kyrkan, mellan traditionalister och förnyare, mellan sakramental och karismatisk kristendom, utan mellan dem som vill bevara trons skatt som Kyrkan fått ta emot den och som formulerats i de stora trosbekännelserna, och de som vill relativisera och subjektivifiera tron.

Idag skriver 4 biskopar från Svenska kyrkan en DN-artikel till försvar för att staten skall fortsätta att blanda samman civilrättsligt och religiöst. Deras argument är inte övertygande, och jag tror faktiskt att deras artikel får motsatt effekt än vad de föreställt sig: Att fler och fler inser att man i vårt moderna sekulariserade samhälle bör skilja på civilrättsligt och kyrkligt. Det skapar en större stabilitet i vårt gemensamma pluralistiska samhälle, samtidigt som religion och kyrkor mera kan komma till sin rätt i att på ett positivt sätt finnas i samhället och tillhandahålla den andliga skatt man förvaltar.

Läs mera:

Regeringen stressar fram äktenskapsbeslut. Stöd för KD´s förslag om civilt äktenskap Dagen Dagen DN debatt med fler biskopar - fast färre.