I debatten om religiösa friskolors vara eller inte vara hänvisas ofta till en objektivt vetenskapsgrundad skola som motvikt till konfessionella skolor som bygger på subjektiva åskådningar.
Går det att vara neutral i fråga om tro och livsåskådning? Guds existens går inte att bevisa inte heller motbevisa, det är en fråga om livshållning. Också ateism är en livsåskådning som egentligen kan jämställas med en tro. Inom vetenskapen talar man ofta om ett agnostiskt förhållningssätt: Eftersom kunskap om Guds existens inte är nåbar för vetenskapen förhåller vi oss neutrala till utsagor om Gud. En motsvarande livshållning är att leva som om Gud inte berör min existens och att det därmed är mig likgiltigt om han finns eller inte. Detta är också ett existentiellt livsval, presis som en religiös tro är det. Vad säger att det ena valet är mera rätt eller mera "neutralt" än det andra?
Tro och religion är något som helt enkelt finns i den mänskliga existensen, precis som filosofi och vetenskap. Även en icke-tro är en tro. Därför kan man säga att även den icke-konfessionella undervisningen bygger på en (ateistisk) tro och därför egentligen också är konfessionell.
Att förbjuda religiösa friskolor är ingen hållbar väg. Vi kan inte förbjuda religionen eller förpassa den enbart till den privata sfären, det vore som att amputera en väsentlig del av det som är människans fulla existens. Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Istället måste vi i samhället hitta sätt att förhålla oss till att det finns olika religioner och att religionen är sammanvävd med vår historia och vår kultur. Religiösa friskolor kan på ett konstruktivt sätt bidra till denna process.
Religion och vetenskap står inte i motsatsförhållande till varandra, de representerar helt enkelt olika sfärer av den mänskliga erfarenheten, den mänskliga existensen.
Påven Johannes Paulus II gav ut en rundskrivelse om detta ämne: Fides et Ratio, Tron och Förnuftet från 1998. (Se anmälan i Signum).
Tro och förnuft är som två vingar på vilka den mänskliga anden svingar sig för att nå sanningen...
Så börjar påven sin rundskrivelse. Ibland finner vi en stympade och instrumentell syn på det mänskliga förnuftet i vår tid. Detaljkunskaper inom olika vetenskaper ökar i rasande fart, samtidigt blir det allt svårare att använda vårt vetande till att orientera oss i tillvaron. Vi lever med en alltmer fragmentariserad bild av verkligheten. Det verkar då för vissa lockande att söka sig till enkla och entydiga anti-intellektuella livsåskådningar. Kristendomen är absolut inte anti-intellektuell. Påven drar ut till försvar för förnuftet. Han framhäver förnuftets betydelse för den religiösa tron, och i medveten kontrast till vissa strömningar i filosofin är Fides et Ratio en appell för tilltron till det mänskliga förnuftet och dess förmåga att finna svar på människans frågor.
I ett centralt avsnitt i encyklikan skriver påven:
"Människan söker av naturen efter sanningen. Detta sökande är inte enbart inriktat på enstaka fakta, partiella vetenskapliga sanningar och ställningstaganden om vad som verkligen är det moraliskt rätta i enskilda valsituationer. Hennes strävan riktar sig mot en sanning som förmår att visa henne meningen med livet, och hennes strävan kan därför finna sitt svar bara i det absoluta. Människan är utrustad med förmågan att känna igen denna sanning när hon möter den. Denna sanning, som är av livsviktig betydelse för hennes existens som människa, är inte någonting enbart rationellt, utan man vinner den också genom att förtroendefullt lita på andra personer...? (nr 33)
Jag rekommenderar denna encyklika till läsning för alla som deltar i debatten om konfessionella skolor. Kristna bör läsa den för att vässa sina argument, och icke-konfessionella som är kritiska till kristna skolor bör läsa den för att skingra sina fördomar om den kristna tron och uppnå ett mindre storvulet perspektiv på den egna icke-konfessionella åskådningens universalitet.
