Kyrkan måste inse att den är en minoritetsreligion i Sverige...

 I ett debattinlägg i Dagen reflekterar Björne Erixon över kristendomens ställning i dagens Sverige och varför kristendomen mera är känd för vad den är emot än för vad den positivt står för.

Den kristna kyrkan måste inse sin ställning som minoritetsreligion i vårt land, menar författaren, och han fortsätter med att fråga sig var de verkliga hindren för kristendomens framgång ligger idag. Jag tror han har rätt när han säger att vi måste söka svaret mera inom samfunden själva än att skylla på ""samhällsklimatet", och människors tröghet. Det är alltid bekvämt att skylla motståndet på omvärlden, men det leder ingenstans.

Hur ser det ut idag: "Mycket av dagens kristendom liknar den församlingen i Laodikeia, som beskrivs i Bibeln som den ljumma men stolta och nöjda församlingen", skriver han. Det finns en hunger efter andligt liv i dagens Sverige, däri tror jag författaren har rätt. Många känner säkert igen sig i hans beskrivning av dagens situation:

När den animaliska, biologiska och konsumtionsinriktade hysterin mister sin lyskraft, träder tomheten in. När vi shoppat färdigt, knackar sökandet efter mening på vår verklighet. Då börjar Gud knacka på människans dörr...

Många människor kämpar för att få ihop sina liv tidsmässigt. Var finns det innehåll som gör livet värt att leva? Den marknadsstyrda kapitalistiska konsumismen, "dansen kring guldkalven", river stora hål i själen. Är detta allt som livet går ut på? Var finns ett hållbart svar att leva och dö på? ...

Ytligheten i medieutbud och fritidshets dränks i artificiella medel. Personkult och kändisfixering visar sin tomhet även långt inne i kristna led. Underhållning till döds. Kristen press och kristna konferenser spär på en osund uppmärksamhet kring ytlighetens "ikoner".

Kyrkan har trovärdiga svar. Bortom tomheten finns en mening, ett nytt liv i mötet med den uppståndne Herren som ger oss liv och hopp och som inspirerar till kärlek och omsorg om medmänniskorna. Om vi ser oss om finner vi många kristna som vittnar om detta med sina liv i ord och handling: Socialt engagemang för de svaga i samhället. Vittnesbörd om tron genom t.ex. Alpha-kurser och Liv i Anden-seminarier. Och de många kristna som i det fördolda tjänar Gud genom ett liv i utgivande kärlek för sina närmaste, sina grannar, sina arbetskamrater...

Detta är en omfattande verkliget i vårt samhälle som tyvärr inte så ofta syns i det offentliga rummet där konsumismens och individualismens ytliga tomhet dominerar.

Kyrkan har en uppgift att återerövra det offentliga rummet och sätta prägel på samhället igen, att bygga en kärlekens och hoppets civilisation. För detta krävs också att vi inte är rädda att sätta namn på egna inre problem i våra kyrkor och samfund och göra upp med dem, vare sig det handlar om pedofili-problem hos katolska präster eller osund sekterism som i värsta fall leder till katastrofala följder som i Knutby.

För att detta skall vara möjligt krävs att församlingarna gör bättring, lämnar sin Ladoicea-anda och blir brinnande i tron.
Låt påskens glädje och den stundande pingsten bli ett tillfälle till att ta emot den kraft som Jesus har utlovat:
Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig... ända till jordens yttersta gräns. (Jfr Apg:1)

Hur troligt är det att Jesus uppstod i sin kropp?

Påsk!  Kvinnorna kom först till graven. Sedan kom Petrus och Johannes. Den stora stenen framför gravöppningen var bortvältrad. Kroppen var borta! Linnebindlarna som kroppen hade varit inlindad i låg hopvikta. Johannes var ivrigast, han kom fram före Petrus och lutade sig in i gravkammaren. När Petrus kom fram gick han in i graven, och Johannes följde efter honom. Och det sägs om lärjungen att "han såg och trodde" (Joh 20).

Frågan i rubriken är retorisk. Vi kristna vet att Jesus uppstod. På detta faktum står och faller hela den kristna tron. Men hur är det om man inte tror? Vilka argument har man för att inte tro? Jag antar att en vanlig föreställning man har är att det inte finns några belägg för att uppståndelsen skett och att kristna famlar i mörkret. I själva verket finns många belägg. Det går givetvis inte att bevisa något som skedde för 2000 år sedan, men indicierna för att något märkligt hände kring denne Jesus är många. Förutom hänvisningen till den tomma graven finns beskrivningar om hur Jesus under en tidrymd av 40 dagar efter sin död visar sig för lärjungarna vid många olika tillfällen. Bibeln är på denna punkt mycket tillförlitlig som historisk källa, och många oberoende referenser ger samma budskap. Här följer några av de bibelställen som talar om uppståndelsen: Matt: 28:6-7, Mark: 16:6, 16:9, 16:12, 16:14, Luk: 24:6, Joh: 21:1, 21:14, Apg: 1:3, 13:31, 1Kor: 15:5-6, 15:8.
Han visade sig inte bara för den inre kretsen. Enl. Paulus (1Kor15:6) visade han sig vid ett tillfälle för mer än 500 personer. Även för Paulus visade han sig (1Kor 15:8).

Såsmåningom står den oerhörda sanningen klar för hans anhängare: Kristus har uppstått från de döda! Uppståndelsen var något helt osannolikt, inget lärjungarna väntade sig. Visserligen hade Jesus talat i sådana termer innan sin död, han hade även väckt upp döda (änkans son i Nain, Lasarus), men de förstod inte vad han talade om. Men i ljuset av vad som skett läste man nu Gamla testamentet och erinrade sig vad han själv undervisat under sin levnad, och plötsligt ser man sammanhanget. T.ex. Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare (Jes 53) befanns handla om Kristi offerdöd på korset. Under sin levnad hade han ofta hänvisat till att han måste lida och dö, men lärjungarna ville inte lyssna till sådant tal. När han var på väg ner från förklaringsberget berättar både Matteus och Markus att han sade: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.” (Matt 17:9).
Kyrkan formades under inflytande av att man mer och mer överväldigades av och fattade konsekvensen av Kristi uppståndelse. Uppståndelsetron var mycket stark och byggde på direkt erfarenhet, och den unga kyrkans vittnesbörd var klart och tydligt: Den korsfäste är Herre och Messias. Vi kan alla vittna om detta (Apg 5:30-32).

Min poäng är att det inte går att bevisa uppståndelsen, det är i sista hand en trosfråga, men det finns många starka objektiva indicier på att något mycket märkligt skett med Jesus som man inte avfärdar så lätt.

Inte bara Knutby

 

Då och då händer det fruktansvärt tragiska mord och våldsdåd i Sverige som förefaller särskilt meningslösa och bestialiska och som chockar hela nationen. Vanliga rånmord eller maffia-avrättningar är lättare att hantera, eftersom ren kriminalitet är något som vi känner till och kan inordna i vårt begreppssystem. Men som nu i Arboga, en ung mamma och hennes två oskyldiga små barn. -Varför frågar sig var och en och det finns ett behov av att veta och förstå hur det kunde ske. Ett svartsjukedrama? Ett vansinnesdåd? Man vill gärna inrangera gärningen i någon kategori man tidigare känner igen.

Så också i Knutby där skotten från det fruktansvärda mordet och 2004 fortfarande ekar genom det svenska samhället och den svenska kristenheten. För när något sådant händer i en kristen församling som skall vara fredens och kärlekens hemvist på jorden,så är det extra anmärkningsvärt. Därför är det rimligt att vi som är kristna på ett särskilt sätt rannsakar hur vi praktiserar vår kristna tro: Hur kunde detta hända i ett kristet sammanhang? Hur kunde det komma sig att den kristna miljön och tron som förkunnades där inte kunde förhindra dessa bestialiska dåd? I Knutby kan man se att just föreställningar som man fått genom bibelläsning spelade med i hur händelseutvecklingen som ledde till den tragiska utgången. Vilket ansvar har kristna ledare i själavård och förkunnelse för att inte uppmuntra till sekteristiska över-idealistiska föreställningar som sätter personens egna kritiska förnuft ur spel? Tyvärr ser vi alltför lite av den reflektionen i kristna kretsar, och särskilt inte hos sådana grupper som ideologiskt står Knutby-församlingen nära, jag tänker på utbrytargrupper ur Pingströrelsen och Livets ord som är kritiska till den ekumeniska utveckling dessa samfund genomgått under senare år. Se vad jag skrivit tidigare under sökordet friförsamlingar).

Men även hos övriga kristenheten tycker man att man borde reflektera lite mera på djupet om dessa frågor. Tendensen är att man skjuter Knutby ifrån sig, det som hänt där har inget med oss att göra, resonerar man. Antingen är det verket av en galning som helt missuppfattat den kristna tron, eller också är hela Knutby-församlingen ett sekteritiskt missfoster som man tar avstånd från. Det rör inte oss, och det som hänt där ger oss inte någon anledning att reflektera över oss själva och hur vi praktiserar vår kristna tro. Överidealistiska sekter finns det gott om, och det är förvånande att unga vuxna med gott intellekt som kommer från stabila uppväxtförhållanden går in i sådana sekter och slutar använda sitt självständiga tänkande. - Ty så är det, undersökningar visar att det är just ur sådana grupper som sekterna får sina adepter.

Att skjuta det hela ifrån sig och slippa reflektera över sin egen delaktighet i att något sådant kan hända är givetvis den lättaste vägen. En som inte väljer den vägen är prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand. I boken "Inte bara Knutby" hävdar han att det som skedde i Knutby hänger ihop med något som finns hos oss alla och undersöker det ur olika aspekter. Boken har sina förtjänster och sina brister. Till förtjänsterna hör att Göran Bergstrand noga har läst på grundmaterialet, rapporteringen i media, material från utredningar och rättegång etc. vilket han återger i boken. För den som vill få en bra beskrivning av fakta kring vad som hänt och vad som kommit fram, så är boken att rekommendera.

Till förtjänsterna hör också att Bergstrand drar intressanta paralleller med andra sekt-liknande församlingar och andra mordprocesser. Han tar upp Nås-borna som utvandrade till Jerusalem och som skildrats av Selma Lagerlöf och han tar upp Yngsjö-mordet där det finns flera slående likheter till det aktuella mordet i Knutby: I båda fallen handlade det om att en person skaffat sig stor makt över en annan. I Knutby var det pastorn Helge Fossmo som manipulerade barnflickan Sara Svensson som redskap att utföra mordet. I Yngsjö var det Anna Månsdotter som använde  sin son som redskap. I båda fallen hade de som planerade mordet inlett en sexuell relation med den person som användes som redskap, och i båda fallen hade redskapet ett samvete som gjorde att den sexuella relationen upplevdes som en skuld.

Vissa psykologiska aspekter som Bergstrand tar upp utifrån sina erfarenheter som psykoterapeut finner jag också intressanta. Han refererar till Winnicott och hans teori om mellanområdet och övergångsobjekten. Enligt denna teori finns ett mellanområde mellan inre och yttre verklighet som är nödvändigt för individuationsprocessen från litet barn till en mogen vuxen person. I detta mellanområde integreras yttre verklighet med inre föreställningar, behov och ideal. I de tidiga barnaåren fungerar snutte-filten eller nallen eller något annat objekt som barnet är starkt fäst vid som ett s.k. övergångsobjekt som representerar detta mellanområde. Inom detta mellanområde utvecklas leken, och lek är nödvändigt för att kunna utvecklas till en mogen människa. I vuxen ålder övergår mellanområdet i allt som har med kultur och religion att göra. För en sund utövning av kultur och religion i vuxen ålder krävs att man kunnat utveckla dessa sidor i lek som barn och att man kunnat tillägna sig förmågan att symbolisera.

Göran Bergstrands resonemang om att det finns personer som inte kunnat utveckla detta mellanområde på ett normalt sätt och saknar förmågan att symbolisera, och att detta spelar roll i situationer där religionsutövningen urartar till sekterism finner jag mycket intressant.Dessa personer hamnar antingen helt i den inre verkligheten, och kan inte ta in yttervärlden, eller också hamnar de helt i yttervärlden och kan inte integrera den med det inre livet.

I förstnämnda fallet talar vi om psykoser där vanföreställningar, hallucinationer m.m. upplevs som verklighet. Den psykotiske är så överväldigad av sitt inre kaos att han inte ser den yttre verkligheten. I sistnämnda fallet hamnar vi i något som Göran Bergstrand kallar det "enbart faktiska". Den enbart faktiske lever i ett tillstånd som är en spegelbild av psykosen. Han ser den yttre verkligheten och kan leva i den utan att behöva bli omhändertagen, men han överväldigas av sina egna fixerade tankar vilket färgar hans kontakt med verkligheten. Han kan inte symbolisera, kompromisser finns inte i hans värld. Han sitter fast i sina fixerade tankemönster som  för honom förefaller logiska. Till slut blir hans tankemöster så stela att han hamnar utanför gemenskapen med andra människor. När detta utvecklas på grupp-nivå och flera individer som delar samma logik träffas kan man tänka sig att sekter uppstår.

Kristna själasörjare kan möta både psykotiska och enbart faktiska människor, och deras olika personlighetstruktur påverkar givetvis starkt deras sätt att uppfatta den kristna tron. Det är en grannlaga uppgift för själasörjare och predikanter att vara medvetna om liknande förhållanden och lotsa personer till en rätt förståelse av tron, både i den individuella själavården, och i offentlig förkunnelse.

Till bristerna i boken hör att jag i likhet med Ann-Marie Hodacs i tidskriften Signum tycker att författaren alltför mycket identifierar sig med förövarna, och hans slutsats att vem som helst av oss skulle kunna begå dessa brott känns ytlig och inte övertygande.

En annan brist är de slutsatser Göran Bergstrand drar av den rättspsykiatriska undersökningen av "barnflickan", Sara Svensson. I undersökningen uppfann Rättsmedicinalverket (RMV) i Huddinge en helt ny diagnos: "Religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör". Av den beskrivning som ges av Sara Svensson ställer jag mig tveksam till en sådan diagnos. Sara hade en svår bakgrund, hon var en skör person, utvecklingsmässigt kanske på ett barns nivå men i en vuxen kropp, i sin skörhet beroende och lättmanipulerad. Men psykotisk? - nej det ställer jag mig tveksam till. Hon trodde på det som predikades i Knutby, hon trodde på det på ett mycket konkret sätt, kanske hon hade denna bristande förmåga att symbolisera som beskrivits ovan, men om man skulle kalla dessa trosföreställningar psykotiska, så borde väl Helge Fossmo, Åsa Waldau och många fler sektmedlemmar, kanske en stor del av världens troende befolkning kvalificera för en sådan diagnos. Detta blir orimligt. I diagnossystemet DSMIV som utvecklats för psykiatrisk diagnostik anges som uteslutningskriterium vid sättande av diagnosen psykos att det som man vill klassificera som vanföreställningar inte lika gärna kan förklaras av en kulturell kontext.

RMV ser de religiösa övertygelserna hos Sara Svensson som en viktig orsak till att hon blev mördare. Detta är en spekulativ slutsats. I så fall, varför fick inte Hege Fossmo samma diagnos, borde han inte också undsluppit fängelsestraff och i stället fått rättspsykiatrisk vård? Och hur förhåller det sig med andra som mördar i religionens namn? Jihadistiska självmordbombare, medlemmar i Moon-sekten som gasade ihjäl personer i Tokyos tunnelbana m.fl. exempel - skall de också förklaras icke ansvariga för sina handlingar och få en psykiatrisk diagnos? Göran Bergstrand ser också problemet, och frågar sig t.ex. på vilka grunder inte också Helge Fossmo fick diagnosen. Men Bergstrand drar inte ut konsekvenserna av denna insikt, utan nöjer sig med att konstatera att det allmänna rättsmedvetandet ville se Fossmo som den verklige förövaren som måste dömas, medan barnflickan ses som ett oskyldigt "offer" som viljelöst utförde det dåd som Fossmo planerat. Men eftersom personlighetstörning inte är ett tillräckligt skäl för att slippa fängelsestraff, så måste RMV "uppfinna" denna psykosdiagnos som juridiken kräver för att hon skulle undgå straff. Bergstrand finner denna kompromiss som rimlig. En sådan slutsats finner jag minst sagt märklig. Det ställer många frågor på sin spets som gäller ansvar och psykisk sjukdom och hur våra lagar är utformade. Rimligtvis är lagar till för att följas, inte för att manipuleras av rättsmedicinska utlåtanden så att man skall få till en dom som stämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Här skulle jag önska en fortsatt diskussion.

Kristendomens talibaner i Knutby och annorstädes

 Samtidigt som det finns en allt starkare ekumenisk rörelse i Sverige som drar alla kristna in mot evangeliets centrala kärna, så finns det också en liten skara rabiata ärke-frikyrkliga och anti-katolska fundamentalister. Det verkar som om de främst kommer från Pingströrelsen och Livets Ord och är missnöjda med den ekumeniska utveckling som dessa grenar av Kristi kropp genomgått under senare år. Fyllda av missnöje och med motiveringen att de har en profetisk uppenbarelse gör de anspråk på ett teokratiskt ledarskap som undandrar sig all prövning i den större kristna gemenskapen. Dessa grupper är mycket farliga om de får makt över inte ont anande adepter som ofta söker sig till sådana församlingar eftersom de på ytan kan verka mycket tilldragande genom sitt engagemang och sin kritik av liberalism och andlig ljumhet. I sin extremism står de inte långt efter talibanerna. Vad som skiljer sig från dem är bara avsaknaden av politisk makt och förhoppningsfullt en något mindre benägenhet att ta till våld.

Men att denna form av teokratisk kristendomstolkning i händerna på fel personer också kan leda till mord och våld har vi Knutby som ett illustrativt exempel på. Men dessa grupper synes sakna förmågan att göra en sådan analys. Våldsdåden i Knutby skyller man på en enskild galning, sedan går man på i ullstrumporna som om ingenting har hänt. Åsa Waldau och hennes med-pastorer tycks inte förstå att de borde ta en time-out.

En trojka som tillhör denna  nya teokratiska fri-församlingsrörelse är de som driver bloggen Aletheia. En av dessa, signaturen Haggaj, föredrar att förbli anonym och berömmer sig av att inte stå med i någon "församlingsmatrikel". Inte förvånande kritiseras på denna blogg de som varit kritiska till utvecklingen i Knutby. Sten-Gunnar Hedin som har haft kurage nog att offentligt uttala vad han ser går man särskilt hårt åt. Några församlingsmedlemmar från Knutby deltar ibland på bloggen, och Haggaj själv verkar ha en nära anknytning till Knutby.

Anna-Maria Hodacs gör i Signum en utmärkt analys av denna rörelse. Främst kombinationen av två förhållanden gör att denna typ av extremism löper en stor risk att fjärma sig alltmer från sund kristen tro. Det ena är deras fullständigt antiintellektualistiska sätt att läsa Bibeln och att utan analys upphöja sina egna tolkningar till norm. Det andra är deras anspråk på att vara på ett profetiskt sätt ledda av Gud, vilket då sådana personer kommer i ledarställning kan få fullständigt förödande konsekvenser för den församling som sådana ledare slår sina klor i.

Man verkar sakna all kunskap om exegetik och historisk kritisk läsning av bibeln. Ibland förnekar man t.o.m. att man tolkar utan säger helt naivt att "man läser som det står". I själva verket håller denna rörelse på att utveckla en helt egen vildvuxen tolkningstradition som frikopplad från kyrkans 2000-åriga erfarenhet kan ta vägen vart som helst. Att bibeln består av olika böcker tillhörande olika litterära genrer,  att den författats av människor begränsade av sin tid och miljö, de olika tolkningsdimensionerna, bokstavlig allegorisk moralisk och anagogisk betydelse etc. verkar man inte ha någon aning om, eller t.o.m. vara stolt över att strunta i. (Läs mer om bibeltolkning här).  Anna-Maria Hodacs skriver: "Det verkar som om man istället undervisade i en sträng fundamentalism som inbjuder till tankens självmord och invaggar i en falsk säkerhet."

Anna-Maria Hodacs fortsätter:

I den evangelisk-lutherska traditionen lästes bibeln i en kristen miljö och inom ramen för en tolkningstradition. I den traditionen hade man nog rätt klara besked om bibelns ”kärna och stjärna” och man kunde tolka ”skrift med skrift”.
Därmed fanns ett skydd mot alltför vildvuxna och godtyckliga utläggningar av texten. Men om den tolkningsgemenskapen saknas och man lika fullt fortsätter att kalla bibeln för Guds ord, och tror att den är just det, då kommer man lätt på avvägar – just på grund av själva respekten för Guds ord. I exemplet Knutby skedde precis detta, med resultatet att själva bibelläsningen förorsakade stor skada.......

... de fatala riskerna när individuella kallelseupplevelser inte anses behöva underkastas kollegial prövning genom den större kyrkliga gemenskapen. Ledarna får här personligen en oerhört stor makt i församlingsstrukturen genom att det hävdas att Gud talar direkt till dessa människor. Pastorerna blir ett slags språkrör för Gud och kan därför ställa krav på församlingens medlemmar. Den enskildes samvete har bara att gå och gömma sig. Lydnaden är absolut. Det fullkomliga ska ju skapas i församlingen. Detta är en ytterst farlig teokratisk tendens i en inte obetydlig del av den samtida kristendomen.

Denna typ av församlingar med ett stort inslag av antiintellektualistisk bibeltolkning och teokratiskt ledarskap och anti-traditionalism finns också i andra delar av världen. Vi ser dem i Latinamerika, där det funnits en pingst-evangelisation bland traditionella katoliker vilka lockats in i denna typ av församlingar då de kanske levt i en konservativ anti-karismatisk katolsk miljö. Vi ser ofta hur dessa latinamerikanska pingstvänner, som tidigare varit katoliker är oerhört fientligt inställda till Katolska kyrkan och anammar oerhört starkt denna friförsamlings-ideologi.

Den Helige Ande finns levande i kyrkan. Karismatiska nådegåvor finns i kyrkan, de är till för varje döpt kristen och skall eftersträvas. Detta fastslog Andra Vatikankonciliet, och vi har en karismatisk rörelse inom Katolska kyrkan som starkt bejakats av de sista påvarna och många av kyrkans biskopar. Både Johannes Paulus II och Bendedikt XVI har sagt att det är viktigt att fostra en "pingstens kultur" i kyrkan och bett Karismatiska förnyelsen att bidra till detta.

Skiljelinjen går inte mellan karismatisk kristendom och sakramental traditionalistisk anti-karismatisk kristendom. Kyrkan är till sin natur både sakramental och karismatisk. Skiljelinjen går mellan dem som bejakar och vill stå i förbindelse med den levande kristna traditionen och dem som antiintellektualistiskt förkastar traditionen och tror att de i isolering med teokratiskt ledarskap kan bygga upp sin egen kristendom. En sådan rörelse kommer snart på villovägar.

Artikel i Signum: Bibelskolor och teokratiska församlingar.

Fler blogg-inlägg om katolsk karismatisk förnyelse.

Tro och evidens, piller, placebo, förbön och helande

 Att bevisa en medicinsk behandlings effekt är inte lätt. Nu senast har antidepressiva läkemedels effekt varit uppe till diskussion då en vetenskaplig studie kartlagt att man övervärderat deras effekt eftersom man gjort ett selektivt urval av de artiklar som publicerats: De artiklar som visar på stor effekt har favoriserats i förhållnande till de artiklar som visar på sämre effekt. Det är fortfarande inget tvivel om att antidepressiva läkemedel, såsom SSRI-preparat som används mycket idag har en mycket god effekt när det gäller att bota mycket djupa depressioner, men vid mildare former av depressivitet är effekten inte klarlagd. Detta erkänner även företrädare för läkemedelsindustrin. Inte desto mindre används antidepressiva idag i mycket stor utsträckning även för milda och måttliga depressionstillstånd. Även ungdomar ges i allt större utsträckning dessa medel.

Det får inte vara så att en övertro på piller gör att man överger andra sätt att hjälpa ungdomar i kris, såsom relationsskapande åtegärder, tillräckligt hög lärartäthet, tillgång till kurator och skolsköterska etc. och att man inte i tillräcklig utsträckning är uppmärksam på bieffekter när nu preparaten används i stor skala. T.ex har det uppmärksammats att antidepressiva medel  varit inblandade i flera av de våldsdåd och skolskjutningar som begåtts av ungdomar. Vad har månne detta för relevans?

Tron kan försätta berg brukar man säga. Detta vet också vetenskapsmännen. Placebo-effekten är en erkänd faktor att räkna med i vetenskapliga studier, så alla försök som skall visa på ett läkemedels effekt körs numera "dubbel blind", dvs en försöksgrupp får verksam substans och en annan grupp får sockerpiller. I upplägget ingår också att varken försökspersonen eller behandlande läkare får veta om det piller som ges innehåller verksam substans eller inte. Och genomgående är det så när man summerar slutresultatet av sådana studier, att både placebo och verksam substans har effekt på de symtom som är föremål för behandling. Endast om verksam substans har större effekt än placebo anses studien ha klarlagt att läkemedlet har bevisad effekt.

Vi lever i ett samhälle som har en oerhörd tro på vetenskap och farmakologiska substansers effekt. Läkemedelsindustrin pumpar ut reklam, vetenskapsmän förväntar sig att de skall få framgång i sin forskning, läkare tror på de preparat som de skriver ut, och patienter har ofta en stark förväntan på bot och lindring genom medicinen. I detta positiva förväntans-klimat kan man tänka sig att placebo-effekten är förstärkt. Det skulle vara intressant om man på samma sätt som man studerar läkemedel skulle studera andra metoder såsom psykoterapi, själavård och förbön. I ett positivt förväntansklimat är jag övertygad om att man får starka positiva effekter av dessa metoder också.

Problemet är att man inte kan göra dubbel-blind studier där man jämför dessa olika metoder med piller. Men jag tror det finns en meta-placebo-effekt i vår kultur till förmån för biologiska metoder. Man har förväntan att piler skall kunna ge vetenskapligt bevisad effekt, men någon sådan förväntan finns inte när det gäller t.ex. själavård och förbön. I den mån effekt kan visas, så hänvisas till placebo-effekten. Men hos kristna finns en stark förväntan och tro på att Gud hör bön och kan hela genom förbön och själavård. Tittar man vetenskapligt på detta skulle man t.o.m. kunna säga att det är bevisat att mirakler sker. Därmed inte sagt att man kan föra i bevis vad som är orsak till miraklet, men om det har skett i ett kristet sammanhang med förbön och själavård, så tror givetvis den kristne att det är Gud som helar. En troende människa behöver inte ha några ytterligare bevis. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. Jag kan själv hänvisa till många personer jag känner som kan vittna om helande genom förbön. Och på kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna tapetserade med kryckor och olika votivgåvor srån tacksamma människor som blivit helade.

  basilikan i klostret Jasna Gora, Czestochowa

I Lourdes t.ex. finns en oberoende vetenskaplig delegation som undersöker alla påstådda helandeunder. Det är många hundra helanden genom åren som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga mirakler. Och då skall man veta att man över huvud taget inte befattar sig med funktionella åkommor såsom botande av blindhet och lamhet, utan kravet är att helandet skal vara omedelbart och kunna verifieras med oberoende metoder som t.ex. röntgenundersökningar. Kyrkan har ännu strängare kriterier för att förklara något som ett äkta helandeunder, och av de helanden som den vetenskapliga kommissionen bedömt som oförklarliga har Kyrkan valt ut drygt 60 fall som man betraktar som äkta helandeunder.

Detta med kristet helande genom förbön är en mäktig och omfattande verklighet, det är märkligt att det vetenskapliga samhället så lite uppmärksammar det och avfärdar det som övertro, samtidigt som det i samhället finns en lika stor övertro på piller och biologiska metoder som åtföljs av betydligt mindre vetenskaplig skepsis.