Stiftsledningen i dubbelspel kring Caritas Sveriges styrelse?

 Maria Hasselgren skriver en insändare i Upsala Nya Tidning som hon undertecknar i egenskap av pressansvarig på Stockholms katolska stift. För läsaren är det oklart om man skall tolka det som hennes egna privata tankar eller om det är stiftets officiella ståndpunkt hon framför. Jag hoppas att det är det förstnämnda, i annat fall vore det katastrofalt.

För vad är det hon säger? Hon påstår att det finns ett beslut, taget någonstans inom stiftsledningen, som gick ut på att CARITAS SVERIGES STYRELSE INTE ANSÅGS KUNNA BETROS MED INFORMATION AV VITALT INTRESSE FÖR ORGANISATIONENS STYRNING "för att inte orsaka onödig oro i organisationen".
Det innebär i princip att den inre ledningskretsen i stiftet inte ansåg Caritas Sveriges styrelse kapabel att utföra sitt arbete under månaderna januari till och med april 2007. Detta är en SKANDALÖS OFFENTLIG KRÄNKNING AV DE MYCKET KOMPETENTA PERSONER SOM SATT I STYRELSEN och som jag vet alla hade ambitionen att lösa krisen i Caritas Sverige. För visst var Caritas Sverige en organisation i kris, men styrelsen var inte i kris, det fanns olika uppfattningar, men den var fullt operationskapabel. Om det är som Hasselgren säger, så bekräftas med all önskvärd tydlighet att de sex ledamöterna som författade skrivelsen till styrelsemötet i februari hade helt rätt aningar när de efterlyste bättre informationsunderlag till styrelsen. Jag tror att detta är också en viktig bakgrund till förståelsen av misstroendeföklaringen mot Caritas Sveriges styrelse på årsmötet i april: MISSTROENDEFÖRKLARINGEN PÅ CARITAS ÅRSMÖTE VAR I SJÄLVA VERKET EN MISSTROENDEFÖRKLARING MOT LEDNINGEN I STOCKHOLMS KATOLSKA STIFT.

När det gäller hur det gått till med ansökan om dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) för att få behålla 90-kontot trots ordförandens betalningsanmärkningar, så tror jag Hasselgren och Byström lägger fram en förskönad beskrivning. Jag kan inte tänka mig att ansvariga på SFI berättar för organisationer där styrelseledamöterna har betalningsanmärkningar att detta visserligen är mot reglerna, men att det är möjligt med undantag om man inkommer med en ansökan om dispens. En troligare förklaring är att Byström var så påstridig i sina försök att få till stånd dispensen att den som hon talade med på SFI till slut var tvungen att säga att man i så fall fick komma in med en skriftlig ansökan för formell handläggning.

Nu ställer många sig frågan hur det egentligen gick det till när beslutet fattades att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara. Var det ett noga genomtänkt beslut som framlagts för biskopen på ett sådant sätt att han fick tid på sig att noga överväga vad som talar för och emot, eller fattades det informellt av tjänstemän i panik utan att biskopen fått chans att ta ställning till konsekvenserna? Byströms, von Essens och nu senast Hasselgrens uttalande för media i denna affär gör att man frågar sig hur det egentligen står till med beslutsprocesserna på Stockholms katolska stift. Von Essen och Byström har sagt att de tycker det är helt i sin ordning att styrelsen inte informeras om allt. Von Essen har sedan sagt till Radio Uppland att han så här i efterhand nog borde ha insett att han skulle informerat styrelsen, men säger samtidigt att han knappast visste något själv eftersom stiftsledningen ägde frågan.

Det framstår allt mera som att Caritas Sveriges problem i själva verket har varit och är Stockholms katolska stifts problem. Visst måste vissa känsliga frågor kunna hanteras i slutna rum utan publicitet, det är helt klart, men problemet i Stockholms katolska stift är att ALLT SAMMANBLANDAS I EN ENDA RÖRA utan att det finns en tydlig och klar beslutsprocess. Styrelser agerar som om de hade ansvaret fullt ut men i själva verket sker ett dubbelspel bakom kulisserna. Denna otydlighet och brist på insyn gör att arenan är öppen för olika informella ledare att träda upp och intrigrera och styra. DET ÄR EN AKUT NÖDVÄNDIGHET ATT SE ÖVER ARBETSRUTINERNA OCH BESLUTSPROCESSERNA I STIFTET. Biskopen behöver ta ett tydligare ledningsansvar över denna process, och jag tror det kommer att bli nödvändigt att ta in en extern organisationskonsult för att titta på detta.

Om ingenting görs kommer vi att få se mer av det som vi sett så många exempel på under de senaste åren: Kompetenta personer med goda ambitioner engagerar sig i olika uppgifter för att under loppet av några år malas sönder så att de för all framtid avskräcks för att göra något mer inom Kyrkan. Detta är ett ofantligt slöseri med vår viktigaste resurs: engagerade och kompetenta lekmän som verkligen vill bidra till Kyrkans liv och växt.

 

Bertil Gärtner en vis man

 Bertil Gärtner är en nestor inom Svenska lutherska kyrkan. Jag träffade honom senast för två år sedan då han var huvudcelebrant vid den stora avslutningsgudstjänsten på Oas sommarmöte i Borås. Vid årets möte skulle han också varit med, men sjukdom satte hinder i vägen.

Bertil Gärtner tillhör dem som anser att Svenska kyrkan går åt helt fel håll när man nu håller på att ge en ny innebörd åt äktenskapsbegreppet. Vad han tycker om detta kan man inte ta miste på när man läser hans blogg:

• "Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt...
• Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan...
• Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”.  Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra...
• I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!.."

Men han ser också mycket ljus och hopp:

• "Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den helige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över."

Trots att det utifrån hans och många av de många aktiva engagerade gruppernas perspektiv är så mycket problem i den officiella kyrkan, att man tycks fortsätta att gå profanpolitikens ärenden trots att kyrkan nu skulle vara fri och obunden, så är tanken att han skulle lämna denna kyrka honom helt främmande. Bertil Gärtner ger uttryck för en mycket stor kärlek och samhörighet med världskyrkan som innefattar alla döpta, men framförallt med den Svenska lutherska kyrka han verkat i under sitt liv.  Han har ju ofta varit en stridbar person som sagt ifrån när han tycker att den officiella kyrkan gör avsteg från den evangeliska tron, och han berättar att han ibland fått frågan varför han inte lämnat Svenska kyrkan. "Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad", skriver han.

 Och Oas-bladet har just kommit ut.  I sina funderingar över om att lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar berättar han att han på sina resor träffat kyrkliga diginitärer både i öst och väst, bla. den förre påven Johannes Paulus II, och dryftat frågan, men han har alltid fått samma svar: Du skall stanna där du är. Detta är hans övertygelse också idag.

Jag uppfattar att det ligger något mycket vist i detta beslut. Kyrkan har i alla tider slitit med problem och ofullkomligheter, (Paulus verkar ju inte ha haft det så lätt heller med de församlingar han grundat med tanke på alla förmaningar man läser om i hans brev), och det finns något oansvarigt över tanken att man skulle överge skeppet så snart det finns missförhållanden. Det skulle då bli kaos, och det är väl precis vad det blivit i kristenheten där samfund efter samfund nystartats så att kristenheten idag framstår som mycket splittrad. Om ett helande skall komma till stånd, så måste det finnas människor som är beredda att stanna kvar och hjälpa till att läka såren i det sammanhang där de befinner sig, istället för att jaga efter den ideala kristna miljö som de aldrig kommer att finna.

Min uppfattning är att trenden idag har vänt. Från att fly fältet, isolera sig från de andra och starta eget, så finns i kristenheten idag en allt djupare medvetenhet om ansvaret för enheten och helheten. Bertil Gärtners attityd är ett exempel på detta.

Men katolikerna då? Skall inte en rättrogen katolik tycka att Katolska kyrkan är tillräckligt, och det är bara för de andra att vända om och återkomma till moderkyrkan?. Så tänker en del traditionella katoliker som verkar tycka att inte ens påven är tillräckligt traditionellt katolsk (SSPX m.fl.), men kyrkans ledning har en mycket mer fördjupad inställning till detta. Den som är intresserad av hur chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper ser på detta kan läsa t.ex. Peter Artmans bok Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag).

Vill man veta något om påven Benedikt XVI´s tankar kan man läsa intervjuboken av Peter Seewald: "Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen" (Veritas förlag). På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening "Vem ska egentligen ansluta sig till vem?", svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

"De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad."

Jag tror både Gärtner och Ratzinger anar något av detta levande skeende som ingen kan styra över men som vi alla måste vara lyhörda för och var och en från sin horisont, sitt samfund, i trons lydnad vara öppen för vad Anden säger till församlingarna. Jag tror kristenheten idag befinner sig i ett liknande läge som Europa åren innan Berlinmuren föll. Ingen kunde ana hur det skulle gå till att ena öst och väst, men plötsligt så bara skedde det...

Könskomplementaritet eller endast personkomplementaritet?

 Gert Gelotte fortsätter sin kampanj mot Katolska kyrkans ledare och institutioner, nu genom en artikel tillsammans med Irène Nordgren i Kyrkans tidning. Gelotte har en polemisk argumentationsteknik , som en politiker, man får ett intryck att syftet med hans texter är inte att i ett filosofiskt samtal undersöka olika frågor, utan det handlar om att uppnå konkreta resultat. Därför är han inte mer tydlig med hur han egentligen tänker än vad nöden kräver, han sovrar i fakta så att han utelämnar eller lyfter fram, påstår eller förnekar alltutifrån vad som är nyttigt för stunden för att uppnå det avsedda syftet.

Föremålet för Gelottes och Nordgrens debattartikel i Kyrkans tidning är Newmaninstitutet som nu blir högskola. Institutet beskriver sina jämställdhetsmål i en skrivelse till Högskoleverket: ?Newmaninstitutets ledning, anställda och studenter ska aktivt eftersträva en miljö där jämställdhets- och likabehandlingsaspekter är integrerade i såväl rekryteringsförfarande som undervisning, forskning och annat arbete. Ingen ska behöva känna sig exkluderad, osynliggjord, diskriminerad eller trakasserad på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, trosuppfattning, psykiska/fysiska funktionshinder eller ålder.?

Artikelförfattarna säger sig vara intresserade av att följa hur Newmaninstitutet förverkligar sin jämställdhetsplan, men konstaterar samtidigt att detta nog blir svårt eftersom man verkar i Katolska kyrkan som tillämpar systematisk diskriminering av kvinnor genom att prästämbetet är förbehållet män. - Dubbelmoral tycks de mena, men de flesta känner till att alla som står under Högskoleverkets uppsikt måste ha en jämställdhetsplan, det är ett politiskt beslut som inte tar ställning till vilka principer ägaren eller lärarna har för övrigt.

Jag tror inte Gelotte och Nordgren är ett dugg intresserade av hur Newmaninstitutet  förverkligar sin jämställdhetsplan, deras intresse är att ta tillfället i akt för att ytterligare en gång klanka ner på Katolska kyrkan som insisterar på att prästämbetet är för män. Hittills har de myndigheter som övervakar lagstiftningen inte underkänt Katolska kyrkan som arbetsgivare eller mottagare av bidrag med åberopande av att man inte har infört kvinnliga präster. Då borde författarna lika gärna anklaga Högskoleverket för dubbelmoral. Eller Svenska kyrkan för den del som fortsätter att ha ekumeniska kontakter med Katolska kyrkan utan att framföra krav på att man upphör med denna diskriminerande praxis.

Det har egentligen länge förvånat mig att vi hört så lite kritik från Svenska kyrkans sida mot Katolska kyrkans syn på prästämbetet eftersom man med sådan övertygelse inom sina egna led för fram synen att det är könsdiskriminerande att inte ge kvinnor tillträde till prästämbetet och att man går så skoningslöst fram med kvinnoprästmotståndarna inom sina egna led. Därför är det logiskt med en artikel som innehåller de synpunkter som Gelotte och Nordgren framför i Svenska kyrkans organ, men det är inte logiskt att den är skriven av katoliker.

Jag tror att man inom Svenska kyrkan är rädd för en debatt om detta med Katolska kyrkan, eftersom man då skulle tvingas gå in i en mera djuplodande diskussion kring de teologiska frågorna, därför ger man sig hellre på de egna kvinnoprästmotståndarna som är lättare att avfärda för att de är få och de mest tongivande dessutom grånande. Man önskar styra diskursen helt till att det gäller en jämställdhetsfråga, så att motståndarna kan ställas till svars såsom motståndare till jämställdhet mellan könen.

Låt oss då adressera själva kärnfrågan: Är det en fråga om kvinnodiskriminering att prästämbetet är förbehållet män? Många ledande debattörer inom Svenska kyrkan och Svenska kyrkans ledning anser detta. Man kan inte säga om Svenska kyrkans ledning att de håller en fast kurs i alla frågor, men i denna fråga håller man en mycket fast kurs. Några katoliker anser samma sak, bland dem Gelotte och Nordgren liksom nunnan Louise Akers från ärkestiftet i Cincinnati i USA som har jobbat med freds- och rättvisefrågor i många år. Hon har på begäran av ärkestiftets utbildningskansli utformat kurser i ämnet kyrka och rättvisa. Hon anser att kvinnor bör få ordineras till präster i katolska kyrkan och menar att det är en rättvisefråga som har sin grund i människors lika värde.

Frågan är ställd, den kräver ett ärligt svar, och människor måste respekteras inom Kyrkan vare sig de kommer fram till den ena eller andra ståndpunkten. Det förutsätter ett öppet samtal, det går inte att lägga locket på genom att hänvisa till att nu har Katolska kyrkans läroämbete en gång för alla bestämt sig för hur det skall vara. Men jag håller inte med om att frågan om prästämbetet primärt är en jämställdhetsfråga. Det är ingen mänsklig rättighet att få bli präst, precis som det inte är någon mänsklig rättighet att få ingå ett sakramentalt äktenskap för vilka kontrahenter som helst. Och kvinnor har många möjligheter att få utlopp för sina andliga kallelser i Kyrkan, kyrkohistorien har ju många exempel på detta. (Därmed inte sagt att Katolska kyrkan inte måste bli bättre på jämställdhet mellan könen, precis som samhället  övrigt).

Jag är inte den som av egen principiell ståndpunkt är övertygad om att kvinnor skall vara utestängda från prästämbetet, men jag har mött dem som tänker så och tycks sätta denna fråga framför tron i övrigt, de säger: "Om Katolska kyrkan skulle tillåta kvinnliga präster, då lämnar jag kyrkan". Så skulle inte jag säga, jag skulle själv inte kunnat tänka ut att ordningen skall vara på det sättet, men jag konstaterar att det är den ordning som är fastställd och som de som är bärare av Kyrkans läroämbete är väldigt eniga kring. Om läroutvecklingen emellertid skulle bli sådan, att vid ett ekumeniskt koncilium i framtiden biskoparna tillsammans med påven kommer fram till att prästämbetet skall öppnas för kvinnor, så skulle jag acceptera det. Men jag anser mig inte moraliskt förpliktigad att tillsammans med Gelotte och hans meningsfränder gå emot Kyrkans läroämbete och driva deras linje. Att följa läroämbetets linje strider inte mot mitt samvete.

Mina funderingar under sista åren har gått i den riktningen att jag tror att kvinnoprästfrågan inte kan ses isolerat, utan den är en del i det större sammanhang som har att göra med synen på könen, könskomplementariteten och äktenskapsteologin i stort. Det finns en logisk utveckling i Svenska kyrkan från öppnandet av prästäbetet för kvinnor och till accepterande av könsneutrala äktenskap där könskomplementariteten inte längre ses som viktig utan man talar endast om personkomplementaritet.

Det finns en polaritet mellan å ena sidan Kyrkans syn på komplementariteten mellan man och kvinna som en grundläggande teologisk och antropologisk fråga, ja grundlägande för hela den mänskliga existensen å ena sidan och den nya queer-ideologin som relativiserar och ifrågasätter detta perspektiv å andra sidan. När man ser vilka krafter som har tolkningsföreträde i Svenska kyrkan i dessa frågor, så är det uppenbart att det är ledande personer som står queer-ideologi nära eller som åtminstone inte är främmande för att anlägga ett sådant kritiskt perspektiv på Kyrkans traditionella syn och som använder sin plattform till att driva dessa frågor. Hit hör t.ex. Jesper Svartvik, medlem i Svenska kyrkans teologiska kommitté och var drivande i att få igenom beslutet att könsneutrala äktenskap är i enlighet med Svenska kyrkans teologi, liksom Malin Ekström och Ann-Louise Eriksson, chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Dessa forskare verkar uppfatta sina roller mera som att vara ideologer än forskare, och finner en naturlig allians med vänsterliberala intellektuella utom och inom kyrkorna som är tongivande i mediavärlden, t.ex. Helle Klein och Gert Gelotte. Att man har media på sin sida gör att man har tolkningsföreträde och kan ange diskursen, vilket leder till att allt det Katolska kyrkan säger i denna fråga inte blir synliggjort utan direkt speglat såsom konservativt, bakåtsträvande, diskriminerande. Det går t.ex. knappast att nämna Humanae vitae utan att dra en skur av ogillande uttalanden över sig. Det är synd. Genom denna fördomsfulla enkelspåriga läsning av Humanae vitae missar man en hel del av vad som egentligen står där.

En person inom Katolska kyrkan som verkligen försökte sig på att fördjupa diskussionen och lägga ut och förklara Katolska kyrkans syn var påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på KROPP OCH SEXUALITET. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad som kom att kallas KROPPENS TEOLOGI. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution och en återupptäckt och en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Kyrkan behöver ett nytt närmande till dessa frågor som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi är ett försök att anlägga ett sådant perspektiv.

Det är inte givet att de moderna queer-ideologerna har rätt och att Katolska kyrkan har fel. Det kan ligga något grundläggande riktigt och för människan gott i att bejaka den könskomplementaritet som kommer till uttryck i Katolska kyrkans och större delen av världskristendomens syn på dessa frågor. Om resten av samhället går vilse här är det viktigt att åtminstone Kyrkan står fast. Och detta har ingenting att göra med diskrimineringsfrågor, varken när det gäller kön eller sexuell läggning.

Vadstena samlar Sveriges katolskt kristna

 

I helgen var jag i Vadstena. Lördag den 5 september samlades Sveriges katoliker till stiftsvallfärd som brukar hållas vartannat år. Enligt Världen idag var det drygt 3000 deltagare. Samtidigt firade Sveriges unga Katoliker 75-årsjubileum genom ett möte som varade 4-6 september. Som Signumbloggen skriver är Vadstena en viktig samlingspunkt för det katolska Sverige: "Slottet i Vadstena, en påtaglig symbol för Vasakungarnas makt och delvis byggt med material från Birgittasystrarnas kloster, har under de senaste decennierna fungerat som plats för en rad stora katolska evenemang, såsom påvebesök, stiftssynod, Birgittajubileum och stiftetsvallfärder. Fast minst lika viktiga som slottet och Blåkyrkan är förstås ortens bägge nu aktiva klostergemenskaper. Birgittasystrarnas kloster och deras gästhem i stadens mitt, liksom Mariadöttrarnas kloster med gästhem i det närbelägna Omberg spelar  en ovärderlig roll i sammanhanget. Systrarna med sina karaktäristiska ordensdräkter fanns också talrikt företrädda i vimlet i helgens katolska folkfest." Vadstena är Sveriges viktigaste pilgrimsort, där finns den heliga Birgittas skrin i Blåkyrkan, Birgitta som är världens mest kända svenska person och ett av Europas skyddshelgon, en kraftfull kvinna som inte drog sig för att förmana både påve och furstar.  Ingen plats kunde vara lämpligare att samlas på och be för Sverige.

 Själv var jag där med en grupp funktionärer från KKS (Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige). Olika organisationer och grupper i Katolska kyrkan hade möjlighet att presentera sig och blev erbjudna ett bord i en av de stora salarna i Vadstena slott. KKS bord var välbesökt och bl.a. sålde vi ICCRS´s presentations-DVD om Karismatiska förnyelsen, en video på 30 minuter som finns på olika språk som beskriver hur Karismatiska förnyelsen började, vad påvarna sagt om förnyelsen, samt ICCRS roll som samordnare av förnyelsen på det internationella planet (finns i KKS webbutik). Genom vår hemsida kommer KKS i kontakt med många invandrare som varit med i karismatisk förnyelse i sina hemländer och som nu letar efter liknande grupper i Sverige. Vi är glada när vi kan hänvisa till de bönegrupper och evenemang vi erbjuder. Flera kom fram till vårt bord och uttryckte sin glädje att ha kunna knyta kontakt med förnyelsen i Sverige.

  KKS ordförande, diakon Pancho Chin A Loi med en grupp ungdomar framför KKS informationsbord

 Ett tecken på det ökade ekumeniska intresset för Katolska kyrkan är att båda de kristna dagstidningarna Dagen och Världen idag rapporterade om händelsen. Dagen var även på plats och hade ett informationsbord tillsammans med de övriga grupperna och organisationerna.

SUK, Sveriges Unga Katoliker, hade ett tredagarsmöte där man firade organisationens 75-årsjubileum. Det var workshops, fotboll och femkamp samt givetvis mässa och bön. Ungdomarna deltog i den stora vallfartsmässan på borggården på lördagen, man hade olika workshops, t.ex.  om etik och moralfrågor och Pancho Chin A Loi ledde en uppskattad workshop om lovsång.  På fredagkvällen var det stor fest med olika artister, bl.a. Daniel Saucedo som är katolik och gärna ställde upp att efter förfrågan komma till mötet. Tidigare SUK-ordförande genom åren var inbjudna och man bjöd på födelsedagstårta och ett praktfullt fyrverkeri. Ett mindre lyckat inslag i programmet var ståuppkomikern Erik Löwnthal som drog en del ganska vulgära sexuella skämt som egentligen borde vara opassande  även för en normal krog-pulik och som definitivt var opassande i denna katolska miljö med närvaro av biskopen och ordenssystrar och ungdomar som söker sin identitet som katolskt kristna i samhället. En monumental brist hos artisten på känsla för den miljö han vistades i. Kanske också en brist på kulturkompetens hos den som planerat programmet som borde förstått att man kunde vänta sig sådant av en sekulariserad ståuppkomiker som normalt verkar i krogmiljö.

Den finaste delen av lördagkvällen var den nattliga tillbedjan av sakramentet som vidtog efter fyrverkeriet som avslutade festen. Alla ungdomar gick till den stora idrottshallen och satt i grupper på golvet, och i mitten hade man rest ett altare med levande ljus där man ställde fram det heliga sakramentet. I tystnad varvat med stilla lovsånger fick alla möjlighet att stilla sig och komma nära Jesus själv i tillbedjan och bön. Det var ett mycket stämningsfullt och andligt laddat moment. Biskop Anders hade som inledning till denna del av kvällen inbjudit ungdomarna att öppna sina hjärtan för Gud och söka att komma närmare honom.

  Biskop Anders med f Frans Schneider och "Danne". Frans Schneider är en av dem som skall ingå i teamet av präster som skall arbeta speciellt med ungdomarna.

  Diakonerna Björn Håkonsson och Kennet Pålsson med biskop Anders i samband med mässan på borggården.

[ Fler bilder här.]

---

Posted 2009-9-7 7:42 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: ungdomar, anders arborelius, Vadstena, Katolska kyrkan i Sverige, suk, stiftsvallfärd

Fantasifulla konspirationsteorier om judar är seglivade (och farliga!)

 Jag skulle inte reflektera över detta på min blogg om det bara vore kuriosa, men det tycks finnas en tradition av myter och konspirationsteorier om judar som lever sitt eget liv och bildar en bakgrund till rykten och anklagelser som kommer upp än idag, en slags mörk avgrund som antisemitiska teorier och beteendemönster hämtar sin näring ifrån. Ännu allvarligare blir det när sådant leder till förföljelse och progromer.

I samband med Donald Boströms artikel i Aftonbladet kunde man känna igen dragen från den gamla medeltida myten om att judar använder rituellt dödade kristna barns blod att baka in i  det osyrade brödet som äts på påsken. Docenten i Teologi, Anders Gerdmar från Uppsala har forskat i detta och är aktuell med boken Roots of Theological Antisemitism" (Brill, 2009). Se också hans artikel på Newsmill och i dagens nummer av Världen idag.

Gerdmar redogör för dessa myters uppkomst under medeltiden. Bakgrunden är uranklagelsen mot judarna för deicid, att ha mördat Kristus. Denna förkunnelse florerade inom kyrkan redan från de första århundradena och levde vidare också i de protestantiska kyrkorna efter reformationen. Den har lett till mycket förföljelse och övergrepp mot judar under historiens lopp. Idag tar kyrkorna avstånd från detta synsätt, och Anders Gerdmar skriver att Katolska kyrkan är den kyrka som tydligast tagit avstånd från antisemitismen. Han syftar på dokument som Nostra Aetate och Johannes Paulus II´s och Benedikt XVI´s besök i synagogor, i 1900-talets koncentrationsläger och i det Heliga landet, och det försoningsarbete som inleddes av påven Johannes Paulus II som å kyrkans vägnar bad det judiska folket om om förlåtelse för tidigare övergrepp. Värt att notera är att "den svarta legenden", anklagelserna mot påven Pius XII för judefientlighet och passivitet under Andra världskriget är en falsk myt. Detta står allt klarare när man nu öppnar arkiven. Tvärtom gjorde Pius XII mycket för att rädda många judar undan förföljelsen. Gerdmar påpekar att deicidanklagelsen är absurd, eftersom även trosbekännelse säger "pinad under Pontius Pilatus, korsfäst död och begraven". Det var en italisk man som beordrade avrättningen och romerska soldater utförde den, judarna som kollektiv kan inte knytas till brottet även om det judiska ledarskapet hörde till anstiftarna. Skulle Jesu död ge upphov till någon antietnisk rörelse borde det i så fall vara antiitalienism.

Men de judefientliga myterna har levt sitt eget liv och återkommit i olika former. Tre olikastereotyper kan urskiljas:

• Judar som blodtörstiga och ritualmördare
• Judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt
• Judar som spinner en världsomspännande konspiration med herravälde i sikte, spindeln och väven är en vanlig illustration till detta

Föreställningen om judens girighet och ekonomiska makt florerade ju i Tyskland på 1930-talet, och tanken på en judisk världskonspiration ingick i Hitlers retorik och återkommer i våra dagar i muslimsk antisemitisk propaganda. Det var också ett viktigt element i de föreställningar som SSPX-biskopen Williamson hade och som fanns dokumenterade genom flera texter signerade av honom på internet.

Den brittiska katolska tidskriften Catholic Herald hade för ett år sedan en artikel om antisemitism hos Levfebristerna och hänvisar till dokument av Williamson på internet där han hänvisar till de beryktade Protocols of the Elders of Zion, dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men det rör sig i själva verket om förfalskningar. De är dock allmänt kända och hänvisas till i många ny-nazistiska kretsar. Richard Williamson hänvisar till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet tidigare på SSPX kanadensiska hemsida. Där hänvisar han till förhören med  Christian Rakovsky av en agent till  Stalin i ryskt fängelse natten mellan 25 och 26 januari 1938, samma natt som det var några märkliga ljusfenomen över himmelen i norra Europa vilka satts i samband med profetior från uppenbarelsen av Maria i Fatima.  (Maria säger i en av uppenbarelserna "...när ni får se natten upplyst med ett främmande ljus, ska ni veta att detta är tecknet på att Gud kommer att straffa världen för alla dess brott, genom krig, svält och förföljelser av Kyrkan och den Helige Fadern".  Det är i samma uppenbarelse där hon ber att Ryssland skall vigas till hennes Obefläckade Hjärta, vilket skall leda till Rysslands omvändelse. I jariuari 1938 visade sig ett väldigt norrsken över Europa, en månad innan Tysklands intåg i Österrike - en del tolkade detta som det ljussken som hänvisats till i Fatima-uppenbarelsen). Rakowsky som av konspirationsteoretiker sägs vara en av de mäktiga i världen och påstås också vara frimurare. Frimureriet verkar figurera flitigt i dessa konspirationsteorier.

Protokollen från förhören med Rakovsky av Stalins agent skall ha smugglats ut ur fängelset och innehåller information om den judiska sammansvärjningen.  I brevet skriver Williamson bl.a. följande:

...Christian Rakovsky (Christian only in name), one of the internationalists who considered Stalin had betrayed Communism by putting the interests of Russia and himself first. Rakovsky, to save his life, promised to tell Stalin secrets of great value to Stalin. Stalin who knew that Rakovsky was one of those few men who are the real rulers of the world, agreed to listen. The resulting interrogation of Rakovsky by one of Stalin's agents inside the prison was recorded by the interpreter present for the interrogation, and by him it was smuggled out of the prison. By remarkable circumstances it reached the West, where it should be far better known than it is, but of course the modern world has a thousand ways of smothering its own dirty secrets. God puts in men's hands the "Protocols of the Sages of Sion" and the "Rakovsky Interview", if men want to know the truth, but few do. What Rakovsky told Stalin's agent was that as far as "they" were concerned (meaning the internationalist plotters for world control by money) he, Stalin, had betrayed their Communist Revolution in Russia. So to bring Stalin down, "they" had brought Hitler to power by giving to his Nazi party crucial financial support in the late 1920's....

Rakovsky's interrogator required confirmation of such secret realities. Rakovsky told him to check out his truthfulness with the USA ambassador in Moscow! This Mr. Davis duly confirmed everything Rakovsky had said. Rakovsky's life was spared. Stalin put out the feelers to Hitler, and the Ribbentrop Pact and World War Two were well on their way. Now when exactly did the Rakovsky interview take place? From midnight to 6 am, Moscow time, in the night of Jan. 25/26, 1938, or, from 9 pm to 3 am West European time! In other words, the beginning of that interview overlapped exactly with the end of Our Lady's warning light in the night sky!

Williamson har också enligt vissa källor sagt att han tror att USA´s regering ligger bakom 11 september-händelserna. Varför tar jag upp så mycket detaljer om Williamson? Har inte SSPX tagit avstånd från honom? Att en person med så långtgående konspirationsföreställningar om judar och som dessutom förnekar förintelsen under lång tid kunde ha en högt uppsatt position inom SSPX måste enligt mig ha någon form av signifikans annat än att han är en ensam galning som råkat slinka in. SSPX avståndstagande från Williamson har skett under galgen, och man har sagt så lite som möjligt. Motivet till avståndstagandet har explicit sagts vara att han är en belastning för rörelsen genom sina okloka uttalanden, man har inte kommenterat hans antisemitiskt färgade teorier.  Frågan hur det förhåller sig med antisemitismen inom SSPX har inte blivit uttömmande besvarad. Att SSPX verkar dra till sig vissa personer som har förkärlek för konspirationsteorier verkar klart, men frågan är hur man ser på dem inom SSPX, är det objudna gäster som svärtar ner brödraskapets rykte, eller delar de det som är dess livsluft om än i mera extrem form än de mera moderata anhängarna?  Katolska kyrkan har tydligt tagit avstånd från antisemitismen och de synsätt som pekar i den riktningen, men är SSPX en relikt där detta synsätt lever kvar?

I diskussionen på min blogg tidigare angående SSPX-affären var det en del kommentatorer som menade att förnekande av Förintelsen inget har med antisemitism att göra, och jag noterade att även Williamson resonerade som om han inte var antisemit i den bemärkelsen att han hade något emot enskilda judar, inte ens judar som folkslag. Det han menar sig motarbeta är den judiska världskonspirationen i vilken ingår att upprätthålla myten om Förintelsen. Eftersom han ser denna konspirationen som ett faktum, och att han ser det som ett faktum att Förintelsen inte ägt rum, så är det en faktamässig bedömning han gör, ingen nedvärdering av det judiska folket som sådant. På så sätt försöker dessa män genom att hela tiden vrida och vända på de språkliga definitionerna få kritikerna att framstå som lögnare.

Förnekande av Förintelsen ingår ju också i propagandan i flera muslimska länder. Irans ledare har öppet uttalat sig om detta, och nu sist kunde vi läsa om Hamas som protesterade mot att lärobäcker som FN skulle tillhandahålla lärde ut om Förintelsen.

 I fenomenet antisemitism kan man urskilja två mönster, ett aktivt och ett passivt. 

1. Det aktiva mönstret. Själva konspirationsteorierna. Dessa är ganska absurda och omfattas av extremister som Richard Williamson och andra som funnit en fristad inom SSPX, Irans ledare Mahmoud Ahmadinejad, Hamas, nynazistiska rörelser. Man kan tycka att dessa teorier är så absurda att de borde vara ofarliga och avfärdas som kuriosa. Men de har varit seglivade genom historien och försåtligt påverkar de attityder och beteendemönster i folkdjupen. När dessa teorier bejakas och omfattas av ledare med politisk makt, såsom tidigare Hitler, nu en del muslimska regimer blir det riktigt farligt.

2. Det passiva mönstret. Ovilligheten att ta avstånd och en benägenhet att se mellan fingrarna på förtal och hot mot det judiska folket. Drivkraften bakom en sådan passiv hållning behöver inte vara en verklig antisemitism, skulle man anklaga människor som är inne i detta beteendemönster för antisemitism skulle de absolut förneka och slå ifrån sig att de omfattar några som helst antisemitiska sympatier, ofta handlar det kanske mera om omedvetenhet, en vana som man inte ens tänker på, kanske kombinerat med en ovillighet att stöta sig med dem som mera aktivt står för en antisemitisk hållning, såsom ett flertal muslimska regimer.  

Ett aktuellt exempel är svenske utrikesministern Carl Bildts ovilja att uttala något som helst omdöme om situationen med anledning av Aftonbladsartikeln om påstådda organstölder. Utrikesministern hänvisar till att fördömande av artikeln skulle vara olämpligt då yttrandefrihet är en del av svensk grundlag. Men det handlar ju inte om att censurera svensk press. Bildt har i andra sammanhang inte alls, t.ex. på sin blogg, varit rädd för att uttala omdömen om sådant som påståtts i pressen. Självklart är regeringen inte förhindrad att uttala sin mening kring obefogade anklagelser som underblåser antisemitism. Jämför bara med hur hur Europeiska regeringar fördömde Muhammedkarikatyrerna, då gick det bra att uttala sig.  

En som är kritisk till den Svenska regeringens tystnad är professor Alan Dershowitz, ledande judisk auktoritet i USA, som skriver i Christian Science Monitor: (översättning från Dick Erixons blogg)

Som jude, men också en stark försvarare av yttrandefrihet, är jag bestört över Sveriges fega undfallenhet för ondska. Yttrandefrihet är också kopplad till vissa förpliktelser. En av dem är att fördöma falskt tal. Det bästa svaret på falska utsagor är inte censur utan sanning.Genom att förbli tyst inför häpnadsväckande och icke underbyggda anklagelser framförda i Aftonbladets artikel, har den svenske premiärministern och utrikesministern oundvikligen skapat intrycket av att de sympatiserar med författaren, och kanske även med hans slutsatser — eller i vilket fall, att de inte bryr sig om att ta avstånd från antijudiska budskap.

Tystnaden och passiviteten kan bli farlig i längden. Förut ville man inte stöta sig med Hitler.  Idag är det muslimska regimer man inte vill hamna i bråk med. Frågan är när och hur det skall stoppa.

Aftonbladet Dick Eriksson DN SvD Dagen DN Dagen

---

Posted 2009-9-2 16:24 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites

Sorterad under: Judarna, antisemitism, hamas, iran, SSPX, richard williamson, förintelsen, konspirationsteorier, islamism, aftonbladet, elders of zion, donald boström