Fastan är en tid av självrannsakan och omvändelse. Låt inte detta bli ett andligt utanpå-verk som vi pliktskyldigt och traditionellt gör, utan låt oss verkligen gå till rätta med varandra. Det som behöver ändras på djupet är ofta det vi minst av allt vill se eller erkänna.
Ibland kommer saker i dagen som klart indikerar att allt inte står rätt till: Vi har tidigare hört om pedofilskandalerna i USA. Enligt John Jay-rapporten var så många som 4% av prästerna på något sätt involverade i pedofili-brott eller anklagelser om övergrepp mot barn. Nu får vi en liknande rapport från Irland där motsvarande siffra är 3%. Detta är en fruktansvärd verklighet som sätter djupa sår för hela livet i många barns liv. I Irland visar undersökningar att av 127 000 personer som uppgett att de utsatts för sexuella övergrepp som barn, var förövarna i knappt 5 000 av fallen katolska präster. En intressant notis är att i gruppen där förövarna var katolska präster så var andelen pojkar av de som utsatts för övergrepp större än i gruppen som helhet.
Vi har nu två länder där det kartlagts hur verkligheten ser ut när det gäller övergrepp mot barn inom katolska kyrkan. Finns det anledning att tro att verkligheten skulle vara så mycket annorlunda i andra delar av världen eller för den del i vårt eget land? Blotta tanken borde få oss att rannsaka oss själva. Vilket andligt och moraliskt klimat har vi i våra församlingar och stift? Sticker vi huvudet i busken eller slår oss för bröstet och säger att sådant sker inte hos oss?
När det händer tragedier i samhället träder ofta en ansvarig politiker eller tjänsteman fram och säger att det som inte fick hända tyvärr har hänt. En utredning tillsätts för att se hur man skall förebygga att det inte händer igen, men ofta har man en känsla av att inte så mycket förändras. När den massmediala uppmärksamheten falnat är allt som vanligt igen. Vad säger att katoliker skulle vara bättre i detta avseende?
Varje övergrepp på ett barn är en tragedi för den som drabbas, när förövaren är en kyrkans man blir den moraliska indignationen ännu större eftersom man förväntar sig att en präst lever som han lär och man kan inte underskatta den skada det gör när det gäller att sprida misstro och förvirring bland dem som satt sin tilltro till kyrkan.
I katolska kyrkan i USA har handlingsplaner tagit fram, problemet sopas inte under mattan, präster som förekommit i pedofilskandaler flyttas inte runt, utan de tas ur tjänst och erbjuds behandling.
I Sverige har man på stiftsnivå tagit fram handlingsplaner för hur man skall förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, först genom medverkan i ett projekt på ekumenisk nivå, sedan har ett material anpassat för katolska kyrkan tagits fram i stiftet, och det pågår nu utbildningar runtom i församlingarna.
Men hur stor är egentligen viljan till självrannsakan ute i våra församlingar bland präster, ordensfolk och aktiva lekmän? Ibland anar man attityden att detta rör inte oss. Vi är rättrogna katoliker med hög moral, händer något är det visserligen en tragedi, och man distanserar sig från förövaren, han är inte en av oss.
Ibland hör man signaler om att Katolska kyrkan i Sverige är ett ganska slutet system och att det är svårt för utomstående att komma in. I min bekanskapskrets finns flera infödda katoliker som drar sig för att gå till sin församling för att de inte känner sig hemma där, de tycker sig finna ett icke inbjudande klimat där det är svårt att komma in. Några inlägg på debattforumet på denna webbplats vittnar om samma sak angående personer intresserade av att närma sig Katolska kyrkan. På Katolsk visions hemsida fick vi reda på att några av undertecknarna av manifestet föredrog att vara anonyma för att de var rädda för repressalier om de uppträdde offentligt. Man kan ha synpunkter på innehållet i Katolsk visions manifest, det är inte föremål för diskussion i detta sammanhang, men att människor upplever sådana saker borde få varningsklockor att ringa hos oss.
Det räcker inte med att hänvisa till att man får skylla sig själv om man känner sig utstött, och att om man har tillräckligt förankrad tro kommer man till kyrkan ändå för Guds skull, inte för att åtnjuta social uppskattning. Sådana argument faller på sin egen orimlighet. Kyrkan är till sin natur evangeliserande, och alla katoliker har ett ansvar för att nå ut till dem som är utanför. Intresse för medmänniskan och ett gott bemötande är grunden i evangelisationen, först därefter kommer katekesen. Det är också en grund i vår bekännelse. Vi är kallade att efterfölja Jesus. Hur skulle det se ut om Jesus avvisade de lama och sjuka istället för att ta sig an dem med argumentet att de inte har rätt tro?
Dessutom är det inte sunt för några grupper att ha ett instängt icke tillåtande klimat med distansering mot omvärlden och ovillighet att se sina egna fel utan förlägger alla problem utanför den egna gruppen. Hur ser det ut i våra församlingar? Finns det ett öppet klimat och ett bra och förtroendefullt samarbete mellan präster, ordensfolk och lekmän, eller vakar alla över sitt på ett sätt som gör att människor är rädda för att låta sina gåvor komma till sin rätt? I ett sådant klimat finns inte heller några bra förutsättningar för att upptäcka och ta itu med rådande missförhållanden, inklusive pedofili. Vilka skandaler sopas under mattan hos oss? Låt fastan vara en tid av rannsakan på denna punkt, inte bara för var och en individuellt, utan rannsaka er i era grupper, gemenskaper och församlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar