Jag var på OAS-rörelsens sommarmöte i Borås som avslutades 26 juli. Det var ett arrangemang som var fyllt av glädje och andlig inspiration. Jag var imponerad av det jag såg. Det var en fantastiskt bra organisation med många frivilliga krafter som såg till att allt det praktiska fungerade för de flera tusen deltagarna med många barn-familjer. Jag vill särskilt lyfta fram att man satsade på barnen genom en särskild barn-OAS som var integrerad i mötet. Det var många barn i alla åldrar som deltog. I början av gudstjänsterna och mötena deltog barnen med de vuxna och fick sjunga enkla glada pedagogiska lovsånger som de lärt sig, också till glädje för de vuxna att stämma in i. Man kunde inte ta miste på barnens glädje och entusiasm. Sedan gick de till sin egen barn-OAS med engagerade barnledare som gjorde en strålande insats och som gav dem katekes på deras nivå samtidigt som de vuxna hade sin samling. I slutet på mötet var de tillbaka med de vuxna.
OAS-rörelsen vill främja karismatisk förnyelse i Svenska kyrkan dess ledning borde vara stolt att man har en så levande rörelse inom sitt samfund. De sista påvarna har alla varit mycket positiva till och främjat det som karismatiska förnyelsen står för inom Katolska kyrkan, någon påve använde uttrycket "ett hopp för kyrkan", och man skulle önska att Svenska kyrkans ledning på samma sätt inser värdet av karismatisk förnyelse. OAS-rörelsen och många andra levande kristna bönegemenskaper som finns i Svenska kyrkan runtom i vårt land och lever utifrån sin tro, S:ta Clara kyrka i Stockholm är ett exempel bland många, är en mäktig verklighet inom Svenska kyrkan som kanske inte syns så mycket utåt som de politiska utspelen, men jag är övertygad att om i denna verklighet finns Svenska kyrkans framtid och hopp.
Den ekumeniska öppenheten är också framträdande inom OAS-rörelsen. T.ex sågs som gäster både Ulf Ekman och den katolske franciskanpatern och det påvliga hushållets predikant Raniero Cantalamessa. Som katolsk gäst upplevde jag ingen känsla av att vara gäst och främling på mötet, inte "vi och dom", här manifesterar sig en ny kärlekens ekumenik där vi som tar emot den Helige Andes liv och låter oss ledas av Anden naturligt upplever en samhörighet. Erfarenheten av den personliga Pingsten och Andens gåvor i våra liv är samma oberoende av vilket samfund vi kommer ifrån. P Cantalamessa som har stor erfarenhet av ekumenik som katolsk delegat i samtalen mellan Katolska kyrkan och Pingströrelsen framförde ett starkt profetiskt budskap angående ekumenik som jag skall återkomma till. Ekumeniken är livsviktig, och ekumeniken sker på två plan: Det första handlar om att samtala om lärofrågor, detta är en svår och tungrodd process, och där får vi gå fram med stort tålamod, men sedan finns kärlekens ekumenik där det helt enkelt handlar om att vi träffas över samfundsgränserna, lär känna varandra, övervinner fördomar och accepterar varandra som bröder och systrar i Herren. För denna senare form av ekumenik finns inga hinder, och där skall vi inte ha tålamod utan snarare vara otåliga.
foto: Johan HP Johansson
Att en levande gemenskap i den Helige Ande sprider ringar på vattnet till det omgivande samhället får vi exempel på genom den fina publicitet konferensen fick i Borås tidning, med stora reportage flera dagar bl.a. om en helandegudstjänst och om p Raniero Cantalamessa. Den engagerade grupp frivilliga i Borås som vait värdar för konferensen hade som en målsättning att konferensarrangemanget också skulle betyda något för lokalsamhället i Borås. Deras målsättning verkar ha lyckats. Grattis och tack för ert fina jobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar