Jag har tidigare i flera sammanhang kommenterat Ulf Ekman och Livets Ord´s ändrade inriktning när det gäller synen på Katolska kyrkan. Han har i många olika sammanhang gett uttryck för sin egen omprövning i synen på andra samfund. Se t.ex. min tidigare kommentar "När vi diskvalificerar andra kristna fäller vi domar som är farligare än vi tror" Ulf Ekman har haft biskop Anders som gäst hos Livets Ord i Uppsala, och han har deltagit i en katolsk reträtt i Rom. Han har också i en bok klargjort att han närmar sig en katolsk sakramentssyn. Se min tidigare kommentar "Nattvardsteologi under omprövning inom frikyrkorna".
Vi har sett samarbetet mellan Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders, vi ser att Pingströrelsen nu öppnar sig alltmera genom att bjuda in representanter från andra samfund till Nyhemsveckan. Ulf Ekman kommer att tala där liksom representanter från OAS-rörelsen i Svenska kyrkan och Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan.
EKUMENIK ÄR ETT MÅSTE, KRISTI KYRKA KAN INTE FORTSÄTTA ATT VARA SPLITTRAD, vilket är mot hennes Herres uttalade vilja, därför är vi kristna förpliktigade till ekumenik. Dessa tankar gav påven Johannes Paulus II uttryck för i encyklikan Ut unum sint. Kyrkan är också kallad till att vittna om Kristus i världen, detta vittnesbörd blir inte trovärdigt och effektivt om de kristna är splittrade. Ulf Ekman säger ungefär samma sak i en artikel i SvD 22 april. Han skriver:
"När medlemsantalet i de flesta samfund sjunker blir vissa frågor mindre intressanta. De relativt små skillnader som finns mellan olika samfund och grupper, är överkomliga i förhållande till huvudpunkterna i den tro som är gemensam för alla kristna. De stora teologiska klyftorna följer inte heller samfundsgränserna utan går snarare tvärs igenom dem. Det som nu sker är framförallt en samling kring bibel och bekännelse. Den apostoliska trosbekännelsen, uppfattad som kraftfull historisk verklighet, men ändå med ett symboliskt djup, blir då den naturliga utgångspunkten för kristna från olika kyrkor och samfund. Yngre väckelserörelser, som till exempel Livets Ord, upptäcker de historiska samfundens arv och deras vilja att bevara tron och stå emot förytligande och förvanskningar.
I detta ljus måste man se varför Livets Ord, Katolska kyrkan, Svenska kyrkans högkyrklighet, pingströrelsen och andra grupperingar på olika sätt finner varandra och betonar och uppskattar det vi har gemensamt."
Jag håller med Ulf i allt detta. Det är kanske något överraskande att en person som Ulf Ekman som tidigare betraktades närmast som en utböling i den svenska Kristenheten nu plötsligt visar sig som en ekumen av första rangen. Därför har kommentarerna från vissa håll varit något avvaktande. Från frikyrkligt håll uttalas skepsis mot att han blir för "katolsk", och en del katoliker jag talat med förhåller sig avvaktande och tänker att det finns några baktankar med det hela.
Debatten har fortsatt i tidningen Världen idag. Där skriver Maria Hasselgren, pressansvarig på Katolska stiftet:
"Det är inte för vår skull utan för att världen ska tro som vi måste söka oss närmare varandra. Då är personliga påhopp och anklagelser bakslag. I stället måste vi alla vara beredda att be om förlåtelse för vad vi brutit och vara öppna för att bättre söka förstå varandra. Då först finns det hopp att vi kan uppfylla Kristi maning att vara ett."
Det är glädjande att man från Katolska stiftet har en så öppen hållning till de nya ekumeniska vindarna. VI SOM ÄR KRISTNA OCH VILL SAMLAS KRING DEN GEMENSAMMA TROSBEKÄNNELSEN HAR INTE RÅD ATT ÖPPNA EGET OCH DEFINIERA BORT ANDRA TROS-SYSKON. Det finns ingen anledning att misstro Ulf Ekmans ärliga uppsåt som en "kristen medbroder" (så kallade han själv biskop Anders då han gästade Livets Ord). Att han är beredd till omprövning och erkänna att han har haft fel minskar inte förtroendet utan tvärtom ökar det. Och att han har en evangelist-gåva av stora mått är helt klart. Han har förmågan att förkunna KERYGMAT, att väcka tron hos mäniskor. Men sedan måste komma något mera, församlingen måste byggas upp, teologin måste konsolideras. Heder åt Ulf Ekman att han ser att hans gåva inte fungerar i ett vacuum, utan att han behöver stå i förbindelse med världskyrkan.
Katolska kyrkan har ett ansvar att uppmuntra nådegåvorna och urskilja andarna. Maria Hasselgren skriver i artikeln i Världen idag:
"Det går inte att bortse från att under större delen av kristendomens historia är det tack vare det faktum att den katolska kyrkan haft en stark ledning som man lyckats bevara det som en majoritet av dagens kristna håller för sant -treenigheten, dopet, de dödas uppståndelse - intakt.
Den katolska synen på bibel och tradition gör henne stark när hon argumenterar för den kristna människosynen, mot äktenskap för homosexuella och så vidare, eftersom hon kan hänvisa till hur kyrkan under 2000 år dels tolkat bibeln dels i praktiken agerat. Kyrkans samlade erfarenhet är ett viktigt begrepp för en katolik. Dagens kristna är inte isolerade öar. Tidigare kristnas erfarenhet av Gud är lika levande och viktig som vår egen. Detta skapar ödmjukhet: jag kan inte göra anspråk på att just jag har sanningen, mina erfarenheter måste alltid ställas i relation till andras erfarenheter - det vill säga kyrkans samlade erfarenhet av vem Gud är och vad han vill med sin kyrka och sin skapelse."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar