Jag har varit på ett mycket märkligt årsmöte. Varför skriver jag en så positiv rubrik, trots att förutsättningarna för mötet var att Caritas Sverige befann sig i likvidationskris, pengarna var slut, man var tvungna att besluta om nedläggning av föreningen Caritas Sverige, och årsmötet beviljade inte ansvarsfrihet åt styrelsen?
Krisen i Caritas Sverige har skrivits mycket om tidigare på denna blogg. Det verkar ha funnits ett DEMOKRATI-UNDERSKOTT i föreningen under många år. Årsmötena har varit välregisserade, det spelar ingen roll vilket missnöje som florerat bland medlemmarna, det har stannat vid animerade diskussioner, men när det kommit till formalia, så har alltid ledningen fått det dit de vill. I verksamhetsberättelser och årsmötesprotokoll har allt sett bra ut, missnöjet och upprördheten har behållits i privata diskussioner. SÅ BLEV DET INTE I ÅR!
När man i årsmötesförhandlingarna kom till punkten att bevilja styrelsen ansvarsfrihet begärdes sluten votering. Så skedde också. Ingen förväntade annat än att det skulle gå som vanligt, ansvarsfrihet skulle beviljas enligt det planerade scenariot. Shockvågor drog genom mötet när resultatet av voteringen stod klart: 7 röster för ansvarsfrihet, 12 röster mot, och 2 avstod. Årsmötet hade inte beviljat styrelsen ansvarsfrihet. Liviliga diskussioner utbröt bland mötesdeltagarna under den paus som utlystes efter voteringen. Ledningen visste först inte hur man skulle hantera detta, kunde detta verkligen vara formellt riktigt? Årsmötesdelegaterna kritiserades t.o.m. för att ha röstat mot bättre vetande. Men sedan chocken lagt sig fann man sig. Ledningen insåg att man måste acceptera resultatet. Man valde att förstå och erkänna att det fanns ett missnöje bland delegaterna, och att man var tvungen att förhålla sig till den verkligheten. Plötsligt befann man sig i ett livligt och konstruktivt samtal.
Kvällen avslutades i glädjens och samförståndets tecken med avtackning och blommor åt den avgående styrelsen, sedan en festlig middag. Nästa dag inleddes med mässa, därefter diskussion om Katolska kyrkans social-encyklikor, och presentation av det som man skall ägna sig åt i Caritas i stället för att diskutera problem och kriser: Personalen på kontoret presenterade några av de lyckade projekt man trots allt drivit under det gångna året, representanter för medlemsorganisationerna redovisade vad som sker runt om i landet.
Det har funnits ett demokratiproblem som kanske inte bara gällt specifikt Caritas Sverige, utan som handlar om en kultur i Katolska kyrkan i Sverige. Det finns en slags sammanblandning mellan å ena sidan KATOLSKA KYRKAN SOM DE TROENDES GEMENSKAP DÄR BISKOPEN HAR ETT LEDARSKAP SOM INTE ÄR OCH INTE SKALL VARA DEMOKRATISKT GRUNDAT, utan bygger på en andlig auktritet som följer av ämbetet, och ett samförstånd i den helige Ande mellan ämbetsbärare och lekmän om betydelsen av olika roller i Kyrkan, och å andra sidan DEMOKRATISKA STRUKTURER SOM FÖRENINGAR OCH RÅD AV OLIKA SLAG DÄR KYRKAN VILL HA LEKMANNAINFLYTANDE I DEMOKRATISKA FORMER därför att detta ger en fruktbar dynamik. Men ändå är det som att man inte riktigt vågar släppa fram den demokratiska processen, för att man är rädd att det skulle underminera biskopens och prästernas ämbets-auktoritet.
I detta mönster ingår också en rädsla för öppen information. DET KATOLSKA INFORMATIONSTÄNKANDET LIKNAR IBLAND UNDERRÄTTELSEORGANISATIONENS: Man får reda på saker endast om det är nödvändigt utifrån den position man har, och alltid i förtroende. Den som får veta något känner sig betydelsefull över att ha kommit ifråga för information och ifrågasätter inte denna tystnadens och dimridåernas kultur. Katolska kyrkan behöver lära sig saker på detta område, och Caritas årsmöte var framförallt en lektion i demokrati. Biskop, präster och ledarskap får lära sig att det är inte så farligt att släppa fram diskussionen, att låta den demokratiska processen ha sin gång utan att man behöver styra med järnhand.
Den positiva vändningen som Caritas årsmöte tog handlade mycket om att det demokratiska underskottet plötsligt var kompenserat. Även informationsunderskottet var delvis kompenserat genom att mötet hade tillgång till alternativ information och ledningen tvingades förhålla sig till detta också. T.ex. nämndes denna blogg, och flera delegater hade läst den rapport jag publicerat. Någon i ledningen menade att vissa sakförhållanden och slutsatser som nämts i bloggen var fel eller gav inte rättvisa åt det mödosamma arbete som ledning och personal på Caritas lagt ner, men det nya var att ledningen inte hade monopol på informationen, man tvingades bemöta och ta ställning till sådant man inte själv regisserat och det tror jag mötesdeltagarna uppfattade som positivt. Medlemmarna fick säga sitt, de blev lyssnade till, och en konstruktiv öppen dialog infann sig.
Jag vet att många människor lyfte upp mötet i förbön, och i mässan som firades på lördagsmorgonen bar p Peter Zacharewicz från Jönköping fram de församlades förbön för en förnyelse av Caritas arbete i Sverige. Låt oss fortsätta med dessa förböner, det kan behövas. Vi har en lång och mödosam väg framför oss. Årsmötet fattade beslut om att föreningen Caritas Sverige läggs ner. Styrelsen avgick. Man hade inget annat val än att lägga ner, eftersom pengarna är slut och stiftet har beslutat att inte tillskjuta mera medel. Alternativet skulle vara konkurs. Nu kommer verksamheten i stället att gå över till stiftet, och Caritas blir ett organ inom stiftet precis som t.ex. Katolska pedagogiska nämnden. DE PROBLEM SOM CARITAS STYRELSE INTE GÅTT I LAND MED ATT HANTERA MÅSTE NU HANTERAS AV STIFTET. Framför allt handlar det om att ge Caritas en stabil ledning och struktur, utveckla inlandsarbetet och samarbetet med församlingar, kongregationer och andra grupper, återupprätta förtroendet hos SIDA och SMR och göra en bra sammanfattning av det som varit och ta vara på vad man kan lära av det, reparera det som går att reparera. Eventuellt blir det ett par juridiska processer att hantera: Den allmänna förundersökningen som åklagaren inledde förra året kommer nu att slutföras sedan Sidas och Caritas rapporter är färdiga. Den f.d. Caritasanställde kommer kanske att gå vidare med en skadestånds-process om Caritas Sverige inte lyckas uppnå en förlikning med honom, det senare vore givetvis den lyckligaste utgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar