Troskongregationen i Vatikanen har utgett ett dokument som förtydligar några punkter i ecclesiologin (läran om kyrkan). (Svensk översättning här) Det är inga nya saker man säger, allt detta kan läsas i dokumenten från Andra Vatikankonciliet eller i Katolska Kyrkans katekes. Ändå blåses detta nu upp i massmedia som om det vore något nytt, man försöker måla upp ett scenario där det är en stor kris på gång i de ekumeniska relationerna. (Se artikel SvD).
DET FINNS INGEN KRIS I EKUMENIKEN, DEN ÄR BÄTTRE ÄN NÅGONSIN, OCH ALLA KYRKOR ÄR MEDVETNA OM DESS NÖDVÄNDIGHET. Massmedias reaktion liknar lite situationen då man ville mana fram bilden av en stor schism mellan muslimer och Katolska kyrkan i samband med påvens tal i Regensburg i höstas.
Att Katolska kyrkan har en viss syn på Kyrkans väsen och vad som konstituerar Kyrkan är helt klart, och detta är en del av det teologiska innehåll som den fortsatta ekumeniska dialogen måste handla om.
Kyrkan är en gemenskap av troende, och den kan som sådan förstås endast utifrån tron och Kristus. Kristus är kyrkans fundament, och kyrkan har som uppdrag i världen att vittna om Kristus och göra alla folk till hans lärjungar. I trosbekännelsen från Nicéa sägs att kyrkan är
- -en (dv.s. en enda, Kristus har grundat en kyrkan som alla döpta tillhör, därför är kyrkornas splittring i strid med den ordning som borde råda, ekumenik måste därför vara högsta prioritet för den splittrade kristenheten)
- -helig (Kyrkan består av syndiga människor, men får sin helighet genom att Kristus bor i sin Kyrka)
- -katolsk (d.v.s universell, allomfattande. I Svenska kyrkan används istället ordet "allmännerlig" som betyder samma sak)
- apostolisk (den bygger på det arv som förmedlats av Kristus via apostlarna)
Man kan kanske tycka att det är något hemlighetsfullt över kyrkan. Hur har den annars ha kunnat bestå så långa tider? Vi tror att Kristus verkar i kyrkan - och därmed Gud själv - ända in i vår tid. Kyrkan är Guds brohuvud i världen. Kristus har lovat sin kyrka bistånd intill tidens slut, och han har sänt henne den helige Ande, hjälparen som ger henne liv och kraft. På den första pingstdagen blev den helige Andes kraft verksam i lärjungarna, och det var då kyrkan framträdde första gången: Den dagen ökade de troendes antal med inemot tretusen personer, berättar Apostlagärningarna (Apg 2:41). Därmed var kyrkan grundad. Den helige Ande är fortfarande den inre kraft varigenom Kristus ger hela kyrkan liv och verkar i henne. (jfr Apg 1:8, 2:1-13, 15:28 mm).
KRISTENDOM ÄR NÅGOT MER ÄN PRIVATFROMHET. SOM KRISTEN ÄR MAN DELAKTIG I KYRKAN. Den privata fromheten får naturligtvis inte saknas i den kristnes liv, men kristendom kan inte reduceras till "Gud och jag" eller "det gör jag själv upp med Gud". Bilden av kyrkan som Kristi kropp visar att den ena lemmen är till för den andra, att det inte är någon som står ensam i sin tro. När man söker rättfärdiga sig själv med ett "innerst inne är jag religiös, så är det oftast en förevändning för att reducera det andliga livet till ett minimum, till något till intet förpliktigande. Gemensam tro är inget hinder för ett personligt förhållande till Gud.
KYRKAN ÄR SYNLIG; KONKRET NÄRVARANDE I VÄRLDEN. Det räcker inte att förstå kyrkan som en osynlig, rent andlig gemenskap mellan troende. Hur skall då lemmarna i denna kropp kunna vara ställföreträdande för varandra? Och varför ville då Kristus att upptagandet i gemenskapen skulle ske genom ett synligt tecken, dopet? Och hur skall man få tillgång till sakramenten utan kyrka? Hur skulle vi t.ex. kunna fira nattvarden utan en synlig församling? Kristus har också givit sin kyrka en synlig ledning och auktoritet. Allt detta får sin mening bara om själva gemenskapen är synlig.
Katolska kyrkan är mycket noggrann när det gäller att förvalta detta arv, och i kyrkosynen är SAKRAMENTEN och LÄROÄMBETET grundläggande. ENLIGT KATOLSK TRO ÄR DESSA ELEMENT FULLT UT NÄRVARANDE I KATOLSKA KYRKAN, MEN INTE TILL FULLO I ANDRA SAMFUND. Det har alltid varit Katolska kyrkans tro, och det aktuella dokumentet från troskongregationen förtydligar bara detta.
Man kan ju inte gå in i en ekumenisk dialog genom att utplåna sig själv och det man innerst inne tror på, utan MAN KOMMER TILL DIALOGEN MED DEN IDENTITET MAN HAR, annars gör man hela det ekumeniska verket och kristenheten en björntjänst. Detta tror jag alla samfund som är förankrade i en apostolisk tro har förståelse för, det handlar inte om några nya schismer i ekumeniken.
Mer info: Se artikel i Dagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar