Rapporteringen om turerna kring Caritas Sverige fortsätter i nr 7-8 av Katolskt Magasin (KM) där stiftets finanschef, Charlotte Byström intervjuas och kommenterar situationen.
Sidas rapport som publicerades i maj kan läsas på så sätt att eftersom Caritas Sverige på hemmaplan hanterat situationen helt oklanderligt, så måste alla brister bero på den f.d. fältarbetaren. Detta intryck kan man få genom rapporteringen i sista numret av KM och intervjun med finanschefen. Men Sida gör i sin rapport ingen utvärdering av ansvarsfrågan, man konstaterar endast att den formella samarbetspartnern Caritas Sverige hanterat bidrag på ett sätt som inte stämmer med avtalet.
Den f.d. fältarbetaren har för Ekobrottsmyndigheten redovisat alla transaktioner och Ekobrottsmyndigheten har kommit fram till att brott inte kan styrkas och man har lagt ner förundersökningen. Jag har tidigare hävdat att redan utifrån då kända fakta var det högst osannolikt att den f.d. fältarbetaren handlat uppsåtligt trolöst eller brottsligt, denna slutsats har nu bekräftats genom Ekobrottsmyndighetens utredning. Man bör respektera Ekobrottsmyndighetens utslag och betrakta saken som utagerad när det gäller brottsmisstankar mot den f.d. fältarbetaren.
I KM påstås att den tidigare fältarbetaren blivit uppsagd, mig veterligen var det inte fallet, utan han slutade sin tjänst enligt ömsesidig överenskommelse. Däremot förlorade han en tjänst vid ett universitet i Libanon på grund av en förtalskampanj från Caritas Sverige där man lät hans arbetsgivare förstå att man inte hade förtroende för honom.Sorgligt nog underblåser stiftets finanschef denna negativa förtalskampanj mot den f.d. fältarbetaren genom att bagatellisera Caritas Sveriges egen del i händelseutvecklingen. I intervjun hävdar hon t.o.m. att det bör ställas ytterligare ekonomiska krav på honom. Hon går i polemik med Sida och avfärdar helt Sida-kritiken mot Caritas revisorer. Det är knappast trovärdigt att hävda att ansvariga inom Caritas Sverige och revisorerna inte har någon egen skuld i att vara ovetande om Byblos-kontot när man under ett par års tid vägrat att prata med berörd fältarbetare. Finanschefen kallar Sidas kritik av revisorerna för "skrammel". Jag tycker inte det är bra att en officiell representant för Stiftet för en polemik med Sida på den nivån. I själva verket gjorde man för några år sedan en allvarlig felbedömning då man valde att säga upp all kontakt med den f.d. fältarbetaren i stället för att tillsammans med honom reda ut kvarvarande oklarheter. Detta verkar man inte vilja stå för, utan fortsätter att försvara detta beslut, vilket gör att den f.d. fältarbetaren får fortsätta att agera syndabock. Beslutet verkar ha sin grund i brist på styrning och ledning inom organisationen kombinerat med allvarliga personalkonflikter.
Det sägs i rapporteringen i KM att den dåvarande ordföranden, biskop WK inte hade tillräckligt med tid att leda organisationen, men detta är inte hela sanningen. Situationen med den f.d. fältarbetaren hade hunnit bli en så allvarlig fråga inom organisationen att ordföranden sannolikt hade fått många larmsignaler som pekade på att han borde ta tag i detta. Den f.d. fältarbetaren skrev också brev till ordföranden där han vädjade om kontakt. Av den tidigare rapporteringen framgår att det var ett aktivt beslut att avbryta kontakten med den f.d. fältarbetaren.
Finanschef Byström frågar sig i intervjun vem som ska ställa de återstående ekonomiska kraven på den f.d. fältarbetaren, Sida eller Caritas. Skall man förstå hennes yttrande som att hon menar att Stiftet bör bedriva en civilrättslig process mot den f.d. fältarbetaren och kräva honom på pengar? För Sida lär knappast vara intresserad av att driva någon sådan process, saken är utagerad även för deras del i och med att man publicerat sin rapport och ställt återbetalningskrav på Caritas Sverige.
Byström nämner i intervjun att man vill vara "transparenta", och polisanmälan mot den f.d. fältarbetaren nämns som ett exempel på detta. Här står munnens bekännelse i bjärt kontrast till den praxis som gång på gång visats exempel på:
Jag har själv fått kritik för vad jag skrivit i frågan. Stiftets finanschef kontaktade mig för ett år sedan och kritiserade mig för att jag länkat till en mot Caritas Sverige kritisk artikel i Sidas organ OmVärlden. I intervjun i KM är hon kritisk till Sida för att de inte höll sitt löfte att vänta med att publicera sin rapport till dess Caritas Sverige fått möjlighet att kommentera den. Om man vill vara transparent, varför är man då så rädd för publicitet, även om den är negativ? Man har ju all möjlighet att kommentera och belysa saken ur sitt eget perspektiv t.ex. genom Caritas Sveriges egen hemsida. Varför har man t.ex. där inte redan lagt ut kompletterande kommentarer till Sidas rapport?
Ännu värre är det med bristen på transparens inåt gentemot medlemsorganisationerna och den egna styrelsen, detta har varit ett återkommande tema på de sista årsmötena, vilket ju resulterade i att ansvarsfrihet inte beviljades på sista årsmötet. Ytterligare ett flagrant exempel: När det stod klart att den hösten 2006 nytillträdde Caritas-ordföranden hade betalningsanmärkningar och att Caritas Sverige därmed skulle förlora sitt 90-konto gick finanschefen till Stiftelsen för insamlingskontroll och begärde dispens för detta utan att man hade informerat Caritas Sveriges styrelse om detta. Ansvariga på Stiftelsen för insamlingskontroll kan givetvis inte bevilja någon sådan dispens utan att bryta mot Stiftelsens egna stadgar. Det är som om man tror att Katolska kyrkan står över alla vanliga spelregler i samhället, och att man agerar på så sätt är en larmsignal som tyder på att man håller på att förlora perspektivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar