Jag tänker med glädje tillbaka på lördagseftermiddagen i Katedralskolans aula i Uppsala där jag åhörde den panelsamtal som arrangerats av Arbetsgruppen Kyrklig förnyelse (aKF) i anslutning till årets Kyrkodagar. Det handlade om ekumenik och där medverkade pastor Ulf Ekman från Livets ord, f Fredrik Emanuelson OMI från Katolska kyrkan, biskop em Björn Fjärstedt, Svenska kyrkan, domprost Ove Lundin, Svenska kyrkan, Visby och ordförande i aKF, teol kand Berit Simonsson, OAS-rörelsen i Svenska kyrkan. Samtalet modererades av Daniel Wärn, journalist på Dagen och tidigare pastor inom Pingströrelsen.
Det kändes direkt att här är en avspänd arbetsgemenskap där man har en gemensam fokusering på målet (förvalta trons skatt mottagen från Kristus genom apostlarna, enhet, evangelisation), det fanns en självklar respekt för de andra utan ängsligt vaktande på de egna positionerna, samtidigt som det fanns en realistisk uppfattning om svårigheterna med ekumeniken. Det kändes som om det var ett gäng som försökte arbeta konstruktivt och ta ansvar för den svenska kristenheten. Om biskop Anders Arborelius skulle ha varit med, så skulle han självklart också passat in i denna arbetsgemenskap.
Detta är DEN NYA EKUMENIKEN som går längre än till att pliktskyldigt ordna vissa gemensamma manifestationer. De nya positionerna följer inte samfundsgränserna utan SKÄR TVÄRS IGENOM SAMFUNDEN, fokus är ett GEMENSAMT ANSVARSTAGANDE FÖR DET GEMENSAMMA KRISTNA ARVET, ENHETEN och EVANGELISATIONEN. Den lyfter fram både LITURGISK FÖRNYELSE och KARISMATISK FÖRNYELSE, och förtröstar den helige Ande som den som åstadkommer enheten och är skeptisk till mänsklig aktivism som blundar för svårigheterna och vill rusa för fort fram . Ett ENANDE ÄMBETE I VÄRLDSKYRKAN är man inte främmande för.
Nu skall sägas att ALLA ÄR INTE POSITIVA TILL DENNA NYA EKUMENISKA ANDA. På bloggar och som debattinlägg i t.ex. tidningen Dagen förekommer inlägg som tycker det är för mycket artiklar om påven, att Katolska kyrkan fortfarande är den stora skökan etc. och Ulf Ekman har många inom hans egna led som är kritiska till hans ekumeniska engagemang. På samma sätt finns inom Katolska kyrkan som jag har förstått grupper som är starkt kritiska till att biskop Anders prioriterar ekumeniken så mycket och att han ofta är gäst i olika ekumeniska sammanhang. Sedan finns det många aktiva invandrargrupper både inom Katolska kyrkan och inom pingströrelsen som i och för sig inte är negativa till ekumenik, men inte heller särskilt intresserade av ekumenik utan är mera inriktde på det egna sammanhanget. Slutligen har vi liberalteologiska grupper inom Svenska kyrkan (och delvis Katolska kyrkan) som hellre ser en anpassning till samhället med t.ex. samkönade äktenskap, en liberaliserad inställning till aborter, nedtoning av synd-begreppet än fokusering på klassiskt kristna positioner i dessa frågor.
Sammanfattningsvis är den svenska kristenheten av ett komplext och diversifierat landskap vilket gör att den ekumeniska processen är svår och kan bjuda på många fallgropar framöver. Inte desto mindre tror jag att det positiva samarbets-klimat som präglade dagens paneldebatt är en förutsättning för att man skall komma vidare, och det är viktigt att det finns människor och kyrkoledare som vill ta ansvar för den fortsatta processen och är öppna för dialog men alla parter, och jag uppfattade att deltagarna i denna debatt hörde till dem som vill ta ett sådant ansvar.
Läs mera: Reportage i Dagen om Kyrkodagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar