Kristen tro står för alla människors lika värde oberoende av prestation, kön, hudfärg, och alla andra variabler som kan skilja oss människor åt. Jesus var kritisk till dem som satte sig på höga hästar och ville vara för mer än andra, t.ex.fariseerna som ville synas och framstå som fromma bland folket medan deras inre var svart.
När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. (Matt kap 6)
Han umgicks med tullindrivare som var mycket illa ansedda i Israel på en tiden och alla sorters utstödda och syndare, han tog parti för äktenskapsbryterskan som de andra ville stena, o.s.v. Kärleken är Kyrkans första princip. Det framhäver också påven i sin första rundskrivelse Gud är kärleken.
Det är därför paradoxalt att Kristendomen ofta står så lågt i kurs hos alla dem som vill försvara homosexuellas likaberättigande. Det finns en politisk agenda som vill riva ner och underkänna kristna värderingar och rent av ser på kristna närmast som rasister i förhållande till homosexuella. De enda kristna som godkänns är de som förbehållslöst kapitulerar. Jag tänker t.ex. på synen på äktenskap och familj. Det fanns en kampanj för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form och inte göra det könsneutralt. Denna kampanj har blivit totalt marginaliserad, och trots goda ambitioner från början tycks få kristna ha kraften att stå emot trycket: Man accepterar den stigmatisering man fått: Är man för att bevara äktenskapet är man homofob, mot människors lika värde och man hör nästan inte hemma i den demokratiska samhällsgemenskapen.
Samtliga riksdagspartier utom kd stöder idag förslaget att göra äktenskapet könsneutralt, och kd är också ganska lamt i att driva frågan. Ett undantag är tidningen Världen idag som går emot trenden. I en ledare med rubriken "Skammens förslag" skriver Ruben Agnarsson: 26/7 :
Någonstans på insidan har riksdagsledamöterna känslan av att det beslut de skall fatta är kontroversiellt. Att det förslag som nu håller på att förberedas i riksdagen, någon gång i framtiden kommer att framstå som ett otillbörligt och skamligt exempel på social ingenjörskonst.
Agnarsson refererar till ett annat beslut som föregicks av mycket politisk agitation och lobby-arbete:
Fredagen den 13:e maj 1921 beslutar en enhällig riksdag att starta Statens institut för rasbiologi. Motionen som närmast kunde förknippas med nationalsocialistisk politik hade undertecknats av både vänsterns partiledare Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman. Ledande svenska kulturpersonligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf, och Anders Zorn uttryckte stöd för rasbiologisk forskning. (Se artikel i UNT 24 juni)
Likheterna med den politiska processen inför den väntande motionen om könsneutralt äktenskap är slående, skriver Ruben Agnarsson och fortsätter:.
Lobbyarbetet har varit lika intensivt. Forskare, medier och kulturpersonligheter har utnyttjats lika målmedvetet, och det politiska förankringsarbetet har varit lika planmässigt. Att slutsteget i ett långsiktigt arbete för en socialistisk familjepolitik tas av en moderat statsminister tycks göra steget oantastligt....
Beslutet i riksdagen ser ut att kunna fattas med förkrossande majoritet. De inblandade tycks finna trygghet i att alla går vilse i flock. Det höga tonläget tyder på att det innerst inne ändå finns en gnagande oro inför vilka samhällskonsekvenser som förslaget kommer att medföra. Kanske finns det också en farhåga om att framtidens dom kan bli mycket hård.
Jag tycker att de som arbetar mot förtryck av homosexuella mera skulle gå i allians med kristna och inse att i den kristna värdegrunden finns den största garantin för likaberättigande. Det är inte alls säkert att nedrivning av den heterosexuellt inriktade äktenskapsinstitutionen till förmån för ett oprövat socialt experiment gagnar synen på homosexuella och tar bort fördomar och diskriminerande attityder.
Betydligt värre är det med de omedvetna strategier för diskriminering vi bär inom oss. Vare sig vi är kristna och bejakar kärleks-budet eller tror oss hysa moderna och frigjorda åsikter, om vi är hur queer-inriktade som helst och är för könsneutrala äktenskap, så är det den diskriminering vi utövar genom våra omedvetna inre attityder som är det största hotet mot verklig jämlikhet för homosexuella.
Ett par intressanta artiklar i DN kartlägger något av dessa inre attityder. Författaren Philip Ridley, uppväxt i London intervjuas 29 juli i DN. Han säger: Homofobin börjar i hemmet. Om en svart eller asiatisk blir utsatt för diskriminering i samhället kan han ändå gå hem och vara omgiven av andra som stödjer honom. Blir du utsatt för homofobi kan du möta oförståelse också i ditt eget hem.
Negativa attityder förekommer ofta också i kristna familjer, och det är en utmaning för föräldrar som fått ett barn med homosexuell läggning att ge barnet samma stöd och accepterande som andra barn så att det blir älskat och accepterat så som varje barn har rätt att bli. Som kristna bör vi erkänna att vi ofta kommer till korta och är inte de proffs på kärlek och accepterande som vi borde vara. Först genom att känna och acceptera våra tillkortakommanden kan vi råda bot på dem.
Den andra artikeln är skriven av Anders Selin och tar upp Glenn Hyséns attityder och hur han kommenterat det faktum att han för några år sedan slog ner en man som gjorde sexuella närmanden till honom. (Glenn Hysén är talare på årets pride-festival). Med obarmhärtig finess dissekerar han fram de attityder och fördomar vi inte trodde oss finna bakom den moderna matcho-attityden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar