Nonchalans att inte beakta misstroendevotum för styrelsen på Caritas årsmöte

 Det har nu gått snart 4 månader sedan styrelsen inte beviljades ansvarsfrihet på Caritas Sveriges årsmöte. Då skrev jag att det var en seger för demokratin. Tyvärr kan jag inte säga det om den fortsatta processen. Vad betyder det egentligen att en styrelse inte beviljas ansvarsfrihet? Är det något som bara kan passera, och man låtsas som om ingenting har hänt?

- Knappast, men det är ungefär vad som skett efter det att Caritas Sveriges årsmöte 27 april 2007 röstade mot ansvarsfrihet för styrelsen med 12 röster mot, 7 röster för och 2 nedlagda. Redan på årsmötet höjdes röster som ville kritisera årsmötesdeltagarna att de röstat mot bättre vetande, och efteråt har inte funnits tillstymmelse till analys av varför det kunde gå så fel. Delegaternas åsikt uttalad genom omröstningen har fullständigt ignorerats. SOM ETT MANTRA UTTALAS AV ALLA ATT MAN MÅSTE FÖRANKRA DET KARITATIVA ARBETET LOKALT, MEN I HANDLING SER VI INGENTING I DEN RIKTNINGEN.

Nu invänder någon att Caritas Sverige håller på att läggas ner som förening, så det finns inte så mycket att göra. Visst, men samma medlemsorganisationer, församlingar och ordnar, som hade rösträtt i föreningen Caritas Sverige tillhör också Katolska kyrkan i Sverige, vars stift nu är ansvarigt för hur det karitativa arbetet skall organiseras. Från alla parter finns uttalade principdeklarationer om att det karitativa arbetet måste förankras lokalt ute i församlingarna, och skall det finnas någon substans i sådana uttalanden, så KAN MAN INTE FÖRBIGÅ MISSTROENDEVOTUMET PÅ CARITAS SVERIGES ÅRSMÖTE.

Nyckelpersoner som hade ansvaret i den gamla Caritas-organisationen verkar tro att det bara är att gå på som vanligt och TA ÖVER DEN GAMLA PERSONALEN TILL STIFTET, utan att det finns en GENOMTÄNKT PLAN FÖRANKRAD LOKALT för hur det karitativa arbetet skall bedrivas i framtiden. Det enda raka måste vara att lägga ner den gamla organisationen, ha MBL-förhandlingar och säga upp personalen på grund av arbetsbrist (om det ej kan erbjudas andra uppgifter i stiftet) och därefter ha en grundläggande diskussion med församlingarna kring hur det skall se ut i fortsättningen, tänka igenom vilka tjänster som behöver finnas, fastställa arbetsbeskrivningar. Först därefter kan man rekrytera på nytt.

Gustaf von Essen som var styrelseordförande i Caritas Sverige var tvungen att avgå på grund av att han hade betalningsanmärkningar, vilket inte går för sig när man är styrelseledamot i en hjälporganisation som har ett 90-konto. När Stiftelsen för insamlingskontroll upptäckte detta kontaktade man Caritas Sverige och påpekade detta och att Caritas Sverige kommer att förlora sitt 90-konto om man inte genast åtgärdar detta. Gustaf von Essen tycks ta lätt på detta med betalnignsanmärkningar hos kronofogden. Först hette det att han hade en betalningsanmärkning och att det var ett rent förbiseende. Senare, efter avslöjanden i Dagen, visade det sig att det rörde sig om FLERA BETALNINGSANMÄRKNINGAR, men inte heller detta tycktes bekymra honom särskilt mycket att döma av intervjun som han gav i Dagen  3 maj 2007. Att det fanns flera betalningsanmärkningar hade han FÖRTIGIT FÖR CARITAS STYRELSE.

Att ställa sin plats till förfogande var inte en tanke som föresvävade honom, istället fick han stöd av stiftets finanschef i att skriva ett brev till Stiftelsen för insamlingskontroll, för att försöka få dem att SE MELLAN FINGRARNA PÅ BETALNINGSANMÄRKNINGANA OCH ÄNDÅ LÅTA CARITAS SVERIGE HA KVAR SITT 90-KONTO. Detta kunde Stiftelsen för insamlingskontroll inte gå med på, det hade inneburit att de skulle brutit mot stiftelsens egna stadgar. Efter skriftligt avslag från SFI sökte finaschefen personligen upp ansvariga på stiftelsen.

Det verkar som om finanschefen och von Essen INTE TÄNKTE BERÄTTA FÖR DEN EGNA STYRELSEN om detta försök till manipulation, i alla fall var det inte de som tog initiativ till att ämnet kom upp på Caritas Sveriges styrelsemöte, utan det var genom en annan styrelseledamot som av en händelse fått reda på vad som hade förevarit. Maken till förslagenhet får man leta efter. Det är som om man tror sig står över alla regler som normala samhällsmedborgare måste rätta sig efter. Detta spel under täcket borde vara nog för att de inte längre skall vara involverade i det fortsatta arbetet med den nya Caritas-organisationen.

Gustaf von Essen fick lämna styrelseuppdraget för att Caritas Sverige skulle få behålla sitt 90-konto, men I NÄSTA ANDETAG FÅR HAN BISKOPENS UPPDRAG ATT SVARA FÖR UPPBYGGNADEN AV DEN NYA CARITAS-ORGANISATIONEN I STIFTET. Som jag förstått är detta PÅ INRÅDAN AV FINANSCHEFEN, som även förväntar sig att tillsammans med von Essen överta den gamla personalgruppen och arbeta på i samma anda som tidigare och nonchalera resultatet av misstroendevotumet på årsmötet. Så här kan det väl inte få fortgå. Vem skall säga stopp?

Tyvärr verkar det finnas en kultur av självtillräcklighet och vänskapskorruption inom Stockholms katolska stift. Det nämndes bl.a. i Sidas tidning OmVärlden att rekryteringen till tjänster i Caritas skedde från EN MINDRE GRUPP PERSONER SOM KÄNNER VARANDRA. Jag har talat med alltför många personer som med goda föresatser gått in i förtroendeuppdrag som sedan blivit motarbetade och betraktade som "olojala" så att de till slut blivit brända och gett upp, för att jag skall kunna avfärda det hela som lösa rykten. Människor blir snabbt stigmatiserade i ett sådant system. När nya personer kommer fram som upplevs "besvärliga", kan de lätt avfärdas genom att man  påstår att de står under påverkan av personer som redan blivit stigmatiserade. Så aktar man sig för att ha kontakt med vissa personer för att undgå anklagelser att vara under dålig påverkan. Alla accepterar detta förhållningssätt, ingen vågar gå emot. SÅ UPPSTÅR EN TYSTNADENS OCH RÄDSLANS KULTUR. En som fått känna på detta i mycket hög grad är den f.d fältarbetaren som varit utfryst under många år, och än idag verkar det inte O.K. att ha kontakt med honom om man skall vara accepterad inom systemet.

Som jag hört är jag själv i vissa kretsar persona non grata tack vare det jag skrivit, och från mer än ett håll har jag hört att jag är för mycket påverkad av eller lyssnar för mycket till den eller den personen. Men detta är egentligen rent nonsens. Är det ett bra arbetsklimat, så lyssnar man till varandra, förutsätter att alla har något att bidra med, man håller inte med om allt, man har en öppen dialog som gärna får vara frän, men i botten finns en respekt för var och en.

Kom ihåg att människor behöver vi inte frukta. Vår lojalitet är mot sanningen och vårt eget samvete. Vår kära Katolska kyrka i Sverige som leds av biskop Anders är inte betjänt av ja-sägare, utan av personer som vågar stå för sin kompetens och det man tror på, även om det innebär att man måste säga obekväma saker. VÅGAR VI INTE STÅ UPP FÖR DETTA BLIR VI EN DEL AV PROBLEMET ISTÄLLET FÖR EN DEL AV LÖSNINGEN, OCH VI GER DÅ INTE HELLER BISKOP ANDERS RIKTIGA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT KUNNA UTÖVA ETT BRA LEDARSKAP.

Jag kommer att fortsätta att kämpa för ett bra och öppet arbetsklimat inom Katolska kyrkan i Sverige, och jag har inte för avsikt att vara tyst i fortsättningen heller. Jag är inte felfri, ibland kan jag missta mig, så kan det vara när man hellre talar än tiger, men den risken tar jag, någon kan alltid korrigera mig i en utvecklande dialog, men TYSTNADEN ÄR FÖRÖDANDE.