Ingen vet vad som händer bakom fasaden hos Knutby Filadelfia. Efter de tragiska händelserna med mord och mordförsök var det initialt en stor uppståndelse och granskande reportage i pressen, men sedan har det blivit ganska tyst. Åsa Waldau är fortfarande en ledande pastor i församlingen, och hennes namn förekommer då och då i pressen och framstår som en lite mystisk kändis-pastor.
Skall man tolka tystnaden som att hälsan tiger still, och att man har tagit lärdom av det som varit och nu är på väg in i en nyorientering? Det är inte troligt. Ewa Wessman, mor till två vuxna barn som är med i Knutby-församlingen bryter nu tystnaden. Unga människor med många små barn ligger bildligt talat sårade och sargade i diket, skriver hon i DN, och hon vädjar till den samlade kristenheten i Sverige att ta ett ansvar för situationen. Ty Åsa Waldau, pastor i församlingen, fortsätter i samma spår som tidigare, säger Ewa Wessman, hon drivs fortfarande av tanken att hon är Kristi brud. Hon förnekar detta utåt, men i församlingens inre krets har hon fortfarande ett starkt inflytande över medlemmarna, och just ingenting har ändrats i församlingskulturen, menar EW. Detta kan man konstatera genom att lyssna till inspelningar av predikningar från senare tid som enl EW finns tillgängliga på internet. Den bild EW ger är bilden av en starkt sluten grupp som lojalt håller samman inåt och uppfattar alla kritik utifrån som illasinnad och fientlig. Medlemmarna själva säger att de är lyckliga och offrar villigt sina pengar, sina liv och uppfostrar sina barn i Knutbyandan. Enligt EW finns en stark förkunnelse om att världens undergång är nära, vilket gör att man inte låter barnen fortsätta sin utbildning. Om det finns starka misstankar att det är på det sättet så är det mycket allvarligt, det är en mycket sluten sektmiljö där man kan befara att barnen far mycket illa. Det borde finnas utrymme för kommunen att med stöd av barnavårdslagen gå in och undersöka förhållandena i de familjer där det finns barn.
Ewa Westman har rätt i att resten av kristenheten i Sverige inte bara stillatigande kan se på vad som händer. Tyvärr är vi kristna i Sverige allderles försynta mot varandra och låter mycket allvarliga saker passera, samtidigt som vi kan ägna stor energi åt att vara oense om och diskutera teologiska petitesser. Det finns ett maktspel i det kristna Sverige, ingen tillåts träda fram och ta ett ledarskap, och om någon ändå försöker göra det, så blir han genast sågad av andra. Knutby är ju en pingstförsamling, och övriga pingstförsamlingar, eller den samverkan som finns mellan pingstförsamlingar i Sverige borde i första hand ta ett ansvar för situationen, men jag håller med Ewa Westman om att hela det kristna Sverige har ett ansvar för situationen.
Sten-Gunnar Hedin inom pingst försöker ta ett ansvar, åtminstonde tar han på sig att vara talesman utåt i media. Han säger till DN att han anser att Åsa Waldau måste lämna Knutby, det är enda sättet för henne att visa att anklagelserna inte stämmer. Men som jag förstår är Hedins ledarskap kringskuret och ifrågasatt inom Pingst-rörelsen, det är frågan om hur stort handlingsutrymme han har. Skulle en liknande situation uppträda i en katolsk församling, så skulle situationen vara helt annorlunda, där har biskopen ett självklart ledarskap, och han skulle ha både rätt och plikt att ingripa och flytta på berörda präster.
Inifrån församlingen finns inte tillstymmelse till analys och förståelse för kritiken och oron utifrån. Åsa Waldau låter via ombud meddela att den nu aktuella kritiken är påhopp och usla lögner, och det är den försvarslinje man tidigare hört från andra pastorer i församlingen också. På hemsidan som är glad och glättig framställs en välmående församling med glada barn och nöjda vuxna som under ledning av Åsa Waldau ser med tillförsikt på framtiden. Man omnämner visserligen våldsdåden och mordet 2004, men ser det som en yttre händelse som inget har att göra med församlingens inre dynamik, och skulden läggs helt och hållet på Helge Fossmo som nu är en yttre fiende. Det är ett nästan kusligt förnekande av verkligheten, och bilden av en sekt som sluter sig inåt och definierar all yttre kritik som illvilligt förtal framstår väldigt tydligt. Jag befarar att fler katastrofala händelser kan inträffa.
Församlingsledningen borde ta sitt förnuft tillfånga och ta emot hjälp utifrån. Tyvärr finns ingen juridisk möjlighet att tvinga sig på, och även om resten av kristenheten vill hjälpa, så är det svårt om ledningen redan är så långt inne i ett isolatonistiskt sekt-beteende att alla erbjudanden om hjälp bara ses som bevis på yttervärldens fientlighet. Den lagliga möjlighet som finns är via barnen, där socialtjänsten har rätt att ingripa när det finns misstanke om att barn far illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar