Knutby: krisen är inte över

 Jag har fått kritik för att jag vidhåller att Knutbyförsamlingen upvisar sekt-lika drag och man menar att man inte skall kritisera om man inte har bevis, att församlingen fått utstå så mycket redan, och man skall inte "sparka på den som redan ligger". (Se vad jag tidigare skrivit om sekterism, Knutby1, Knutby2)

Avsikten med kritiken är emellertid inte att sparka på någon, utan att konstruktivt peka på problem som behöver lösas, inte bara för Knutbyförsamlingens skull, utan det är viktigt för hela kristenheten i Sverige att detta hanteras på ett bra sätt. Om sekterism-problemen i Knutby nu är lösta - så mycket bättre. Då tål man säkert min kritik och framtiden kommer att visa att jag hade fel, och det blir ett offentligt vittnesbörd om hur kristna kan hantera svåra problemsituationer. Men om problematiken kvarstår, då är situationen mycket allvarlig och ansvaret vilar mycket tungt på de pastorer som har själavårdsansvaret för nästan 100 personer, och de har all anledning att ta kritiken på allvar och ta in konsultativ hjälp utifrån för att lösa problemen.

Redan innan mordet och våldsdåden fanns flera tecken på att allt inte stod rätt till.

1. Det finns vittnesmål från avhoppare av liknande typ som man tidiagre sett från t.ex. Trosrörelsen och Opus Dei om tankestyrning och kontroll. Ett enstaka sådant vittnesbörd behöver visserligen inte säga mer om församlingen än om den kritiska personen, men om det är flera sådana vittnesbörd måste man ta det på allvar. Om församlingens ledare dessutom inte uppvisar några tecken till självkritik och reflektion utan kategoriskt avvisar allt och säger att det berodde på obalanserade personer som blivit hatiskt inställda till församlingen, så stärks intrycket att något är fel.
2. Den mördade Alexandra Fossmo hade några månader innan mordet blivit utsatt för ett mordförsök där barnflickan Sara försökte slå ihjäl henne med en hammare. Alexandras syster, Åsa Waldau kände till detta genom att Alexandra berättade det för henne. Att man valde att inte polisanmäla detta utan hantera situationen internt ser jag som utomordentligt allvarligt. Att Åsa Waldau tog detta beslut och att Alexandra också accepterade (eller enligt Åsa Waldau till och med ville) att ingen polisanmälan skedde eller annan hjälp tillkallades utifrån är ett tydligt tecken på att vi har att göra med en sluten miljö. Om en polisanmälan skett skulle kanske det tragiska mordet kunnat undvikits.
3.  Helge Fossmo hade en sexuell relation till Sara som fick flytta in i Helges och Alexandras sovrum och Alexandra fick flytta till ett annat rum. Helge var också otrogen med grannfrun. Att sådana saker kunde fortgå under en längre tid utan att någon av de närmast inblandade reagerade är också mycket anmärkningsvärt.

Allt detta måste ses som en bakgrund till det inträffade, och det går inte bara att skylla på att församlingen råkat få en galning som pastor. Om det funnits ett öppnare klimat i församlingen, så skulle Helge Fossmo aldrig kunnat hålla på så länge som han gjorde. De övriga ledarna i församlingen och Åsa Waldau som alla säger är en drivande person kan inte frånsäga sig sitt ansvar för situationen. Åsa Waldau är inte trovärdig när hon säger att hon blev förd bakom ljuset av Helge Fossmo.

Efter det inträffade mordet, mordrättegången och all massmedial uppmärksamhet kring detta, så var församlingen och dess ledare utsatta för en oerhört stor press, det var en församling i kris, och egentligen borde det ha varit en orimligt svår uppgift för pastorerna att både hantera den egna personliga krisen och fortsätta att vara fungerande själavårdare för församlingsmedlemmarna. I ett sådant läge är det en naturlig reaktion att man sluter sig ännu mera samman kring det gemensamma och stänger sig mot omvärlden.

Om något liknande hade inträffat i en katolsk församling kan jag tänka mig att biskopen skulle sett till att prästen och de närmaste personerna skulle tagits ur tjänst, de skulle fått krisstöd och andra personer förordnats att sköta deras uppgifter under en period.

Jag vet inte hur krisstödet för Knutby-pastorerna och deras församling såg ut, men en fristående församling som inte har någon anknytning till ett samfund eller större orgnisation är givetvis mycket mera sårbar i en krissituation. Min teori är att församlingen fortfarande befinner sig i kris, och att de aktuella händelserna och mediauppmärksamheten har fört församlingen in i en ännu större isolering.

Idealsituationen vore att den svenska kristenheten i god ekumenisk anda bortser från alla teologiska skillnader och ställer upp med stöd och hjälp, utan att strö salt i såren genom att kritisera och säga  "vad var det vi sa". Men många kanske hellre tar avstånd och betraktar församlingen som "Svarte Petter" för att hoppas undgå egen kritik för sekterism, medan andra kanske lierar sig med dem. Vi får då en ytterligare polarisering.

Mera material:

Läs på FRI´s hemsida: Beteendevetare Helena Lövgren följde Knutby-rättegången dag för dag.