På Katolsk Observatör finns en intressant artikel av Paul Zarowny som reflekterar över betydelsen av Andra Vatikankonciliet. Han refererar till böcker av John F Kobler: Vatican II and Phenemenology" (1985) och "Vatican II, Theophany and the Phenemenology of Man" (1991). Kobler menar att konciliet sammankallades på grund av oron i samband med det kalla kriget och rädslan för ett tredje världskrig. Andra faktorer i världsläget var den globala ekonomiska obalansen. Samtidigt fanns en oro för västvärldens konsumism och den tilltagande avkristningen. Konciliefädernas intention var att undersöka vad Kyrkan kan bidra med till att hantera dessa problem. Kobler menade att KONCILIEFÄDERNA ANVÄNDE FILOSOFEN HUSSERLS FENOMENOLOGISKA REDUKTIONISTISKA METOD vilken går ut på att tillfälligt bortse från all kunskap man har om ett objekt (i detta fall Kyrkan) för att sedan betrakta det från varje möjlig vinkel, och slutligen integrera den så uppnådda kunskapen med den tidigare kunskapen. Han analyserar detta bl.a. utifrån dokumenten Lumen gentium och Gaudium et spes. Artikelförfattaren skriver:
"Kobler uppfattar konciliets långsiktiga mål som detsamma som en formulering av en teologisk antropologi. Dokumenten utgör grunden för den teofaniserade antropogonin som består av ?helt mogna andliga personer?, vilka genom att de fått del av sakramentens nådemedel strävar efter att efterlikna de heligas gemenskap och den heliga jungfru Maria och utföra Guds vilja, på jorden liksom i himmelen. På så vis hjälper de till att skapa ett rike där fred råder ? eller åtminstone ett rike som är så pass fredligt att det undviker ett atomkrig... "
En grundidé med konciliet var enligt artikelförfattaren att KATOLIKERNA GENOM ETT NYTT FENOMENOLOGISKT PERSPEKTIV PÅ EVANGELIET SKULLE FÖRNYAS I SINA LIV PÅ ETT SÅ GENOMGRIPANDE SÄTT ATT VÄRLDEN FÖRVANDLAS, kärnvapenhotet upphöra, de globala orättvisorna minska, materialismen upphöra, och kärlekens civilisation (ett begrepp som Johannes Paulus II ofta använde) kan uppstå. Konciliefäderna utövade en samhällskritik mot den moraliska agnosticism och likgiltighet som präglade 1900-talets moderna sekulariserade människor, men som fick sin definitiva knäck den 6 augusti 1945, datumet för Hiroshimas förstörelse, ett datum som på den tiden var lika inpräglat i människornas medvetande som 11 september 2001 är för oss.
Kobler skriver i Vatican II, Theophany and the Phenomenon of Man:
"I den mån som Andra Vatikankonciliet använde fenomenologin som redskap vid reflexionen över samtida mänskliga erfarenheter, beskrivs konciliet genom våra dagars sätt att se på saken (som är ett dynamiskt sätt att se på människan) som att kyrkan där var uppfylld av medvetande om sitt moraliska ansvar. Härvid kastar beskrivningen av konciliet fram en vision av en ny mänsklighet i denna värld... I denna mening är Andra Vatikankonciliets pastorala teologi en konkretisering av en experimentell pneumatologi. Den är en ?beskrivning på djupet?, och även en tredimensionell, teomorfisk beskrivning. Den är en ?föregripande plan? och därmed även en eskatologisk projektion som anpassats till de pastorala behoven för vår upprivna och disharmoniska värld. Genom det menar jag att det även innehåller en strategisk vision (som har terapeutiskt syfte) av ett globalt samhälle där det är kärleken som styr, en nödvändig grund för en ny tidsålder som kännetecknas av försoning och människornas harmoniska närmande till varandra."
Artikelförfattaren konstaterar att traditionalister ofta anser att Andra Vatikankonciliets dokument innehåller tvetydigheter och att de utgör en blandning av tradition och modernism. Men, anser han, GENOM ATT FÖLJA KOBLERS TOLKNINGSMODELL FRAMSTÅR KONCILIEDOKUMENTEN SOM HELT OCH HÅLLET KONSEKVENTA.
Risken är att alltför få biskopar, präster, ordensfolk, teologer och lekmän förstår sig på denna konciliets vidare målsättning och att man bara sysselsätter sig med att genomföra detaljer. Genomförande av konciliets fulla agenda enligt denna tolkning FÖRUTSÄTTER EXISTENTIELLT MOGNA MÄNNISKOR. Kobler skriver (ibid):
"Om vi ett ögonblick antar att denna fenomenologiska tolkning av Andra Vatikankonciliet i det stora hela är riktig, finner vi oss stå ansikte mot ansikte med ett jättestort praktiskt problem. Våra nuvarande intellektuella redskap, med vars hjälp vi kan ta itu med konciliets religiösa och pastorala företag i hela dess enorma omfång, är sorgligt underutvecklade! Att våra intellektuella redskap är så bedrövligt otillräckliga betyder att vi på moralens vägnar är dåligt utrustade att ta itu på ett något mera påtagligt sätt med mänsklighetens nuvarande kris. Även om Andra Vatikankonciliets pastorala program kanske tycks oss avskräckande, ja utopiskt, så måste vi när vi betraktar vår tids förryckta värld inse att det är nödvändigt."
Vi står nu i början på ett nytt årtusende, efter 11 november 2001. Med snart ett halvt sekels perspektiv på konciliet kanske vi kan skönja om inte vissa svar, så åtminstone reflektera över vissa frågor:
Har Andra Vatikankonciliet sett som ett pastoralt experiment lyckats? Har det fört oss närmare en ny civilisation där det råder fred, där materialismen och egoismen ersätts av gudsfruktan och respekt för människovärdet? 1900-talet är också det århundrade då den helige Andes kraft upptäcktes på ett nytt sätt inom kristenheten vilket förnyat många kyrkor och gemenskaper på ett sätt som påminner om Apostlagärningarnas kyrka. Pingstförnyelse och Karismatisk förnyelse har under loppet av 1900-talet vuxit explosionsartat och kommit att beröra 25% av världens kristna. Det två sista påvarna har betonat de nya rörelserna i kyrkan och deras roll för en fortsatt evangelisation. 2006 var 400.000 personer samlade på Petersplatsen och angränsande gator för att möta påven Benedikt XVI. Förutsätter inte framgång med konciliets intentioner enligt Koblers och Zarownys tolkningar att den helige Ande fortsätter att vara den drivkraft som på djupet och kvantitativt driver de kristtrogna? För med enbart mänskliga krafter synes detta gigantiska pastorala experiment inte ha några chanser att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar