Socialdemokratiska politiker beslöt under 1900-talets första hälft att avvecka kristendomen, inte genom att skilja Svenska kyrkan från staten, utan genom att behålla statlig kontroll över kyrkan och att tillsätta biskopar som var så konforma med denna strategi som möjligt. Detta låter absurt, och man tror inte det är sant. Men det är faktiskt den historien Maciej Zaremba berättar i sin bok En fri kyrka. Göran Skytte påminner om detta i sin nya bok "Skytte omvänd". Denna strategi tycks ha lyckats väl, många minoriteter och religioner är det tabu att tala negativt om, blott kristendomen är tillåtet att håna och häckla på sätt sätt som skulle vara helt omöjligt i andra sammanhang. Göran Skytte kommenterar i en krönika i SvD journalisternas roll i detta. Han skriver:
Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken ? och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden. Det är inte en naturlag att vissa värderingar förtigs och andra hyllas. Det beror på att enskilda journalister gillar vissa värderingar och ogillar andra och att de sedan uppträder i flock. Det är då det plötsligt kan uppstå en devot inställning till vissa företeelser, vissa värderingar. Medan andra plötsligt hamnar på svarta listan och blir föremål för spott och spe, tystnad och förlöjligande.
I vår tid tycks jakten på kristendomen ta alltmer absurda vändningar där politiker och tjänstemän tävlar om att vara mest nitiska: För ett par år sedan hade vi debatten kring förbud att fira skolavslutningar i kyrkan, i dagarna läser jag att en församling i Södermanland har förbjudits att sätta upp ett kors i en minneslund och att en frikyrkoförsamling i Uppland nekats bidrag till nya lokaler av Östhammars kommun med motiveringen att det är för exkluderande att ha inskrivet i stadgarna att medlemskap förutsätter att man omfattar den kristna tron. Jag tror att denna kristendomsfientlighet håller på att bita sig själv i svansen. Absurditeten i denna nitiska utrensning av det som varit en bärande del av vår kultur under årtusen inses av allt fler.
Det finns inte så många inom den kristna falangen som är bra sammhällsdebattörer, kristna har alltför mycket varit på defensiven. Jag tror emellertid att det är ett tidens tecken att vi ser offentliga personer som nu omvänder sig till kristendomen, ett exempel är Göran Skytte som med sin skarpa penna träder upp till kristendomens försvar. Ibland har liberaler setts som kristendomens fineder, eftersom man sätter likhetstecken mellan att tänka fritt och att vara emot alla normer och fasta värden. Men jag tror det är en grov missuppfattning. Fritt tänkande kan aldrig vara en fiende till kristendomen. Tänker man fritt kan man också tänka rätt, och genomskåda fördomar och mode-strömningar i tiden. Titt som tätt blir man överraskad av artiklar som kommer in i den liberala Expressen som uttrycker kristna perspektiv på olika samhällsfrågor.
Nu senast läser jag att den liberale bloggaren Dick Erixon har tagit bladet från munnen när det gäller synen på kristendomens roll i den västerländska kulturen. Han intervjuas i Världen idag och säger bl.a. att de liberala tankegångarna som frihet, rättstat endast fungerar som ett juridiskt och strukturellt ramverk, men att det bakom tron på rättstaten ligger djupare värderingar:
"Jag upptäckte att på kultur- och civilisationsnivå är jag kristen. Det är den kristna värdebasen som är grunden för allt vårt tänkande i västvärlden... De mänskliga rättigheterna är något som varje kultur borde få upptäcka. Det har ett universellt värde men har sin grund i den kristna människosynen. Alla andra kulturer utom den kristna har rangordnat människan..."
Det kristna begreppet synd ser Dick Erixon som något mycket positivt:
"Synden, att människan är fallen och felbar, är grunden till all självkritik... vetenskapens framväxt hänger ihop med att man får ifrågasätta. När man i alla andra kulturer ifrågasätter och kritiserar blir man kränkt. I den kristna kulturen vill man ta reda på om det ligger något i kritiken. På grund av syndbegreppet har vi lärt oss att ompröva och kunna ta in ny kunskap."
Erixon kommenterar intervjun på sin blogg och skriver bl.a.:
De som vill utmana staten måste kunna göra det på en civilisatorisk grund, inte bara säga att man är emot statens regler och förbud. Och för Sverige är den grunden, vare sig man vill erkänna det eller inte, kristen. Jag tycker den här sortens samtal tillhör de viktigaste vi kan ha i vår tid. När mycket sätts på ända och blir obsolet gäller det att verkligen veta vem man är. Identitet är det som kan skapa trygghet i en föränderlig värld. Därför behöver vi söka bakåt, knyta an till vår kultur och våra traditioner. Inte för att exkludera andra, men finna oss själva.
Dick Erixon menar att många även inom de kristna institutionerna kommit bort från det grundläggande kristna budskapet, och särskilt kritisk är han till Svenska kyrkan där han delar den analys som gjorts av Zaremba, Skytte m.fl. Också många präster och lekmän inom Svenska kyrkan är djupt bedrövade av utvecklingen inom Svenska kyrkans ledning, men utåt är de sparsamma med kritik eftersom de också älskar sin kyrka och inte i onödan vill orsaka splittring. En utomstående person som Erixon kan vara mera frispråkig. I Värden idag-intervjun säger han: "Jag upplever att Svenska kyrkan är väldigt ateistisk och materialistisk i sitt språkbruk... Det finns en politisk korrekthet i Sverige som, även om den är antikristen, verkar ha trängt djupt in hos de kristna".
Så långt Dick Erixon. Det är insiktsfulla tankar av en person som inte ens själv betraktar sig som troende kristen. Den socialdemokratiska avkristnings-strategin tycks ha lyckats när det gäller Svenska kyrkans ledning som berövats sin kraft och inte längre har initiativet när det gäller att vittna om den kristna tron. Men att avkristna Sverige har man inte lyckats med, så där är man tillbaka på ruta ett. Vi ser hur kristendomen kommer tillbaka på bred front, både inom frikyrkorna, inom katolska och ortodoxa kyrkorna och i Svenska kyrkan genom tusentals olika grupper som fungerar ute i de olika församlingar med människor som praktiserar sin tro i ord och handling. Kyrkorna är vår störta folkrörelse som varje vecka samlar långt flera än idrottsrörelsen, men det är en verklighet som inte syns så mycket av i media. Det finns en ekumenisk anda som aldrig förr där kristna ur alla läger finner varandra och gläds åt att göra det kristna kärleksbudskapet känt och spritt i samhället. Här finns en kraft som är mycket större än vad politiska ränker och strategier kan rå på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar