Henrik Berggren, ledarskribent i DN är ytterligare en kulturradikal individualist och ateist (så karakteriserar han sig själv) i den generation som vände Kyrkan ryggen som nu börjar fundera i annan riktning. I en signerad ledare med rubriken Kyrkan och jag berättar han om sina reflektioner. Bara det faktum att DN ägnar en hel ledare åt detta är ett tecken på att något håller på att hända i vårt kulturella media-klimat när det gäller synen på andlighet och kyrka.
Berggren berättar att han gick ur Svenska kyrkan vid 19 års ålder influerad av sina antiklerikala vänner. Gifte sig gjorde han borgerligt, han ville t.o.m. rensa bort alla referenser till att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd ur den borgerliga vigselcermonin. I individualistiskt nit ville han protestera mot att att samhället hade med hans kärleksliv att göra. Han konstaterar nu: "Det var kanske något inkonsekvent, eftersom jag trots allt ville lova trohet till min hustru inför vittnen i Göteborgs rådhus." Han konstaterar också att när barnen kom började han inse att "frasen om att äktenskapet var instiftat till samhällets fortbestånd inte var religiöst normativ utan sociologiskt deskriptiv: som förälder blir man oundvikligen en samhällsbärare."
Att vara människa är något mer än att vara ett statligt skattesubjekt, skriver Berggren. Det kristna barndopet handlar om
...att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ. Ironiskt nog var den individualism jag dittills hyllat framvuxen just ur detta sakrament från 300-talet.
Sedan kommer livets andra ände, så småningom skall man dö och begravas i kretsen av sina närmaste. Berggren reflekterar:
"De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste. Kanske borde jag gå in i Svenska kyrkan igen, av omtanke om mina efterlevande. Fast en sådan pragmatism känns feg. Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten. Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet. "
Det är som om det blir för mycket med denna bekännelse av reträtten från kulturradikalismen, så det måste balanseras upp med en försäkran om att författaren inte gått och blivit kristen, den avslutande meningen lyder: "Men sen kommer tyvärr prästen."
Berggren är inte unik, flera i det kulturradikala lägret har börjat tänka om. Jag har tidigare skrivit om Dick Erixon som upptäckt att mycket av samhällets grundvärderingar som frihet, rättvisa, människovärde vilar på vårt kristna arv. Han är lite mera öppen än Berggren inför möjligheten av en kristen tro: "Jag befinner befinner mig på en upptäcktsresa", säger han, "där jag gör nya upptäckter hela tiden". Angående Gudsbegreppet och det övernaturliga säger han: "Den inramningen har jag fortfarande svårt att hantera." Vissa andra som Göran Skytte har tagit steget fullt ut och blivit kristna.
Jag måste säga att det är modigt av Berggren och andra att dela med sig publikt av dessa tankar, jag kan tänka mig att motståndet mot kristendom och kyrka fortfarande är ganska kompakt inom de kretsar där de rör sig. Ett par exempel från blogg-kommentarerna till Berggrens artikel: "Henrik Berggren har gått ur kyrkan men sitter lite fast där ändå, har inte riktigt lämnat den i själ och hjärta.", "För även om det på något sätt är självklart att det inte finns någon Gud..." "Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken..."
Svaghetstecken, nej, jag ser det som en styrka att Berggren och andra är ärliga mot vad de känner och försöker utforska det. Svaghetstecken är det snarare att inte våga stå för sina känslor och erfarenheter av rädsla för vad andra skall säga. Jag tror det håller på att hända något i kulturklimatet i Sverige. Det hårföra ateistiska skalet håller på att krackelera. Berggrens utrop "Det är okej till prästen kommer!" skulle kunna ses som ett uttryck för denna hårdföra ateism, men lika gärna som en öppen fråga: Finns det något mer?
Visst, det är ett stort steg att ta in i en kristen tro, inte desto mindre är det många under 2000 års tid som tagit och tar det steget. De största motståndarna blir ofta sedan de hängivnaste försvararna. För Paulus blev mötet med Jesus abrupt och stormande på vägen till Damaskus, för andra går det kanske lite mera lugnt till. Men jag vill uppmuntra Berggren och andra: Våga utforska saken, det är inget farligt, men kan leda till något man aldrig sedan ångrar i livet. Ett sätt är att anmäla sig till en Alpha-kurs. Dessa kurser ges runtom i Sverige och innebär möjligheten att utan motprestationskrav lära känna den kristna tron och med möjlighet att ställa vilka frågor som helst. Jag kan också rekommendera kursverksamheten vid Newmaniinstitutet för den som vill tränga djupare i de filosofiska frågorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar