r 2008 avslutades med att vi den 29 december firade biskop Anders Arborelius 10-årsjubileum som katolsk biskop i Sverige. Det var en härlig fest i Katolska domkyrkan med många gäster, också många ekumeniska gäster som ett tecken på det nya ekumeniska klimat vi lever i. Dock såg jag ganska få representanter från Svenska kyrkan.
I samband med jubileet har biskopen intervjuats, dels i Katolskt Magasin, dels i tidningen Dagen. Båda är mycket läsvärda och biskop Anders delar gärna med sig av sina tankar hur han ser på situationen i Sverige och Kyrkans roll i samhället. Biskopen säger i en av intervjuerna att han är ganska blyg av sig till vardags, detta märks inte när han deltar i det offentliga samtalet, både i samhället och inom kyrkorna där han framstår som en modig person med integritet som står för sin mening utan att vara känslig för vart oppinoinsvindarna blåser just för tillfället. Sverige är i grunden ett ganska anti-katolskt land, för den oinformerade sekulariserade allmänheten är Katolska kyrkan liktydigt med motstånd mot preventivmedel, aborter och homosexualitet. Biskopen kommenterar denna okunniga bild:
-Det är frustrerande att människor har en så begränsad blick på Katolska kyrkan och tillåter sig att säga saker som de knappt skulle säga om någon annan. Och att man faktiskt aldrig har satt sig in i varför Katolska kyrkan säger si eller så. Så om Katolska kyrkan vet man ungefär de tre sakerna, annars vet man ingenting alls. Men det är spännande att möta de här människorna och försöka få till ett samtal och övervinna fördomar. Ibland kan det bli ett närmande, ibland inte.
Inom den protestantiska frikyrkligheten finns också inom vissa delar ett motstånd mot Katolska kyrkan. Biskopen kommenterar:
-Ja, från en viss grupp inom det frikyrkliga lägret. Egentligen reagerar de mot att många av deras egna har fått en mer positiv syn på den Katolska kyrkan. De är oroliga att en del framstående företrädare för frikyrkligheten, som Peter Halldorf, Sten-Gunnar Hedin, Ulf Ekman, har fått en mer positiv syn och vill samverka med oss. - Så det är egentligen en uppgörelse inom frikyrkligheten - vill vi ha ekumenik eller vill vi inte ha den? Den kan bli ganska smärtsam eftersom man tidigare hade en så negativ syn som ofta byggde på fördomar och missförstånd. Vill man permanenta det, är det mycket olyckligt.
Hur skall man då förstå denna anti-katolicism som frodas i det svenska samhället, både bland kristna och hos allmänheten. Biskop Anders kommenterar:
Nästan alla länder har en bottensats av fördomar. Oftast är det en underliggande antisemitism. I Sverige är det en underliggande antikatolicism, som kan klä sig lite olika - i de frikyrkliga grupperna på ett sätt, i andra grupper på ett annat. Vi måste komma ihåg att det moderna Sverige har fötts i kamp mot den katolska kyrkan. Tidigare hyllade man Gustav II Adolf och de lutherska idealen. Nu är det den sexuella friheten - och den katolska kyrkan är då den onda draken som hindrar detta.
Biskop Anders är en andlig person som egentligen valt att leva ett tillbakadraget kontemplativt liv som karmelitmunk. När han blev kallad att bli biskop var det därför inget naturligt val för honom, men det var en lydnadshandling i tro att gå in i detta. Eftersom han jämt predikar om att vi skall efterfölja Guds moder Marias exempel att säga Ja när Gud kallar, så kunde han knappast själv av personlig skäl tacka nej när Gud nu kallar honom in i en sådan uppgift. Jämfört med Marias Ja vid bebådelsen, så är det en ingenting att tacka Ja till att bli biskop, säger han i intervjun i Dagen. Hans företrädare biskop Hubertus Brandenburg som var en stor organisatör som byggde upp Katolska kyrkans infrastruktur i Sverige, bl.a. såg han till så praktiska saker som att församlingsprästerna fick ordentliga bostäder. Biskop Anders är tydlig med att han inte är någon manager och organisatör. För att tillföra sådan kompetens är han beroende av goda medarbetare. Däremot har han andra egenskaper som kanske är viktigare att inte sakna när man skall vara herde för ett stift förvalta den katolska, kristna tron, hoppet och kärleken i Sverige och att ge det vidare till nu levande och kommande generationer: Han har en andlig urskillningsförmåga, och han fattar viktiga strategiska beslut som han står fast vid:
Integration är viktig men kan inte tvingas fram med organisation. Katoliciteten manifesteras i mångfalden.
En del organisationsarkitekter menar att vi bör lösa frågan om integration mellan de olika språkliga grupperna i församlingarna med att avskaffa de nationella missionerna och helt enkelt tvinga invandrarna att börja fira gudstjänst på svenska. Biskop Anders är av annan uppfattning: Enbart organisatoriska förändringar kan inte förbättra samhörigheten i en församling. Det är inte alltid språk och kultur som splittrar eller förenar en församling. Det måste till något mer som handlar om människors attityder och inställning. Det behöver inte vara vattentäta skott mellan olika grupper. Församlingar med språklig och kulturell enhet kan ha andra interna barriärer. Om en församling ska hålla ihop, med sina olika grupper, handlar det mera om en andlig gemenskap. Katolicitet är ett begrepp för en trosenhet i mångfalden, en mångkulturalitet som är unik för den katolska kyrkan. Mångkulturalitet finns i samhället i stort men unikt för Kyrkan är att tron är ett sammanhållande kitt, säger biskop Anders. Det gäller också konvertiterna, framhåller biskopen bestämt. Det är inte bra när konvertiter avskärmar sig från församlingens etniska grupper, menar biskopen. Även svenska katoliker måste bidra till integrationen genom att rucka på sina egna vanor. Hur ofta bjuder svenska katoliker in invandrare till sina egna hem? Vissa invandrare har aldrig träffat en troende svensk. I Sverige har vi nu t.ex. stora grupper orientaler som ska kunna behålla sina riter men ändå vara en del av den större församlingen. I stället för att se på skillnaderna kan vi se hur de hjälper oss att visa katoliciteten. Ibland måste kanske även svenskar acceptera att gå till gudstjänst som firas på ett annat språk och med annan rit än den invanda. Biskopen menar att Sverige alltid kommer att vara beroende av invandring och att Katolska kyrkan är en ovärderlig resurs för att undvika att vissa grupper blir marginaliserade. "- Integrationsfrågan ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom Sverige riskerar att bli två Sverige".
Evangelisation är Kyrkans grundläggande uppdrag.
"Vi kan inte fortsätta att syssla med våra personliga problem och bygga på våra interna strukturer. I stället bör vi satsa på evangelisation i alla former. Hela Europa håller på att bli en andlig öken. För dem som kommer till Sverige måste Katolska kyrkan praktisera evangeliet på ett trovärdigt sätt." Det är viktigt att ge katoliker råg i ryggen så att de i sin miljö vågar tala om tron och sprida den. Sedan är det också viktigt att vi samverkar med kristna från andra kyrkor för att föra fram viktiga frågor, till exempel dödshjälps-, äktenskaps- och flyktingsfrågan.
Ekumeniken är livsviktig.
Katolska kyrkan blir mer och mer en del av den svenska geografin. Det går inte att tänka sig en kristenhet i dag utan katolska inslag. Det ställer krav på varje katolsk gemenskap. En församling måste hålla ihop för att ge attraktion utåt. Den ska stå som en lysande stad på berget. "..det är viktigare och viktigare att man så mycket som möjligt verkar tillsammans. Det finns skiljelinjer och frågor där vi inte kan ha en gemensam röst, och det är smärtsamt. Men för att få trovärdigt vittnesbörd måste vi, så mycket vi kan, tala med en tunga".
Biskopen gissar det framtida läget för ekumeniken i Sverige i ett tioårs-perspektiv: -På vissa områden kan det ha gått framåt. Men i vissa kristna grupper finns det en tendens att följa med samhället när det gäller synen på familj, äktenskap och sexualitet. Så vi får räkna med områden där det blir väldigt tydligt att vi inte är ett.
Till sist, så här karakteriserar biskopen en god katolik:
- Det är en människa som lever i en så djup Kristusrelation att det syns och märks. Man blir övertygad om att han eller hon är Kyrka. Den människan talar mera om Kristus än om sig själv. Det är ofta sådana personer som bär upp en församling eller en kommunitet, men det blir kanske tydligt först när de är borta.
Detta var ett smakprov ur dessa två mycket tänkvärda intervjuer där biskop Anders delar med sig av sin klokskap och andliga inspiration. Intervjun i Katolskt Magasin här, Intervjun i Dagen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar