Chockerande besked från Vatikanen

 På lördagen kom det besked som jag och många med mig inte trodde kunde vara sant: Katolska Kyrkan häver exkommuniseringen för fyra biskopar från Prästbrödraskapet SSPX, bland dem Richard Williamson, historierevisionist som just förnekat förintelsen och är under polisutredning i Tyskland. Judiska organisationer rasar mot beslutet och informationsavdelningen på Stockholms katolska stift lär få mycket att göra för att förklara för allmänheten vad detta handlar om. I skrivande stund ligger Katolska stiftets hemsida nere, kanske på grund av överbelastning?

Snabbt har jag fått gå igenom den akuta krisens alla faser. Först förnekande: Det kan inte vara sant. Sedan chockfasen: Det är katastrof. Hur skall mina vänner och arbetskamrater se på mig som katolik? Hur skall det gå med det fina ekumeniska samarbetet vi har med våra kristna medbröder och systrar här i landet? Hos vissa grupper finns fortfarande en stark misstänksamhet mot allt som har med "Rom" att göra, men helt klart befinner vi oss i en islossningsfas. Sedan ilska: Hur kan man i Vatikanens ledning vara så okänsliga för PR och vanligt folks sunda omdöme och känsla för rätt att man offentliggör ett sådant beslut precis när världens fokus är på konstaterad högerextremism och antisemitism inom SSPX. Det kan hända att det är som Vatikanens talesman säger, att beslutet formellt är frikopplat från anklagelsen för historierevisionism och antisemitism, men inte desto mindre borde man ha valt en bättre tidpunkt att förklara detta. Vatikanen har just öppnat en kanal på YouTube för att bättra på sin PR och ge en positivare bild av påven, samtidigt gör man detta självmål och ser till att man verkligen får ett dåligt intryck i allmänhetens ögon. Vilket omdöme har påven egentligen när det gäller att umgås med offentligheten? Hur går diskussionerna i kurian och i hans stab? Vilka maktkamper utkämpas där? Finns det några som rent av vill statuera exempel och visa för världen att man fattar sina beslut suveränt oberoende av vad vanligt folk tycker och tänker? Det är ju vad många av Vatikanens kritiker tidigare sagt.  

Sedan kommer bearbetningsfasen: Nu gäller det att hålla huvudet kallt ta in vad som hänt, försöka förstå och förhålla sig till den verklighet som är.

Av dekretet om hävandet av exkommuniceringen som undertecknats av biskopskongregationens prefekt, kardinal Giovanni Battista Re framgår att den 15 december 2008 tog presidenten i den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” emot Prästbrödraskapets önskan att exkommunikationen från 1988 skulle hävas. Det var ordens ansvarige Mons. Bernard Fellays som framförde denna önskan å alla fyra biskoparnas vägnar. Han skriver i brevet att "vi är alla fast beslutna att vi vill förbli katoliker och tjäna den Romersk Katolska Kyrkan. Vi accepterar dess lära och vi tror fast på Påvens Primat. Detta gör att vi lider i den nuvarande situationen".

Det sägs i nyhetsrapporteringen från Vatikanen att Benedikt XVI visar tillit till det som biskoparna uttrycker och tänker fortsätta påbörjade samtal mellan Kyrkans auktoriteter och Prästbrödraskapet eftersom många kyrkorättsliga frågor måste lösas. Dekretet kommer under veckan för kristen enhet, och man vill visa att man önskar främja den Universella Kyrkans enhet. Därför avslutas dekretet med Kyrkans önskan att detta steg ska förverkliga en fullkomlig enhet med hela Prästbrödraskapet, som på detta vis synligt kan vittna om sin trohet till och sitt erkännande av Kyrkans Läroämbete och Påvens auktoritet.

En första reflektion är att hävandet av exkommuniceringen och anklagelserna för antisemitism är formellt två olika saker som inte har med varandra att göra. Detta är inte helt lätt att ta till sig och förstå. Eftersom Katolska kyrkan hävt exkommuniceringen på en person som förnekar förintelsen, så sammanknippar man lätt hela Katolska kyrkan med antisemitism. Jag har fått flera sådana e-brev, också med personliga anklagelser mot mig. I och för sig är det glädjande att människor reagerar kraftigt mot antisemitism, men om man sorterar upp fakta i detta mål, så står det klart att exkommuniceringens upphävande av SSPX-biskoparna och Richard Williamsons antisemitism är två olika frågor.

Katolska kyrkan tar bestämt avstånd från alla former av antisemitism och har de sista 50 åren arbetat mycket på att försonas med judarna och be om förlåtelse för brott och kränkningar mot denna folkgrupp som skett i kyrkans namn genom historien. (Detta är en fortgående process och det finns ännu mycket ur denna mörka historia att göra upp med, jag tänker t.ex. på "marranerna", judar som tvångsdöptes, ibland torterades och t.o.m. dödades av inkvisitionen, och tvingades avsäga sig sina judiska seder eller gå i landsflykt i Spannien, Portugal och Latinamerika.)  Det borde vara en särskild fråga att behandla om en katolsk biskop kan behålla sitt ämbete och hysa sådana antisemitiska åsikter som går tvärs emot kyrkans uppfattning.

Påven och de rådgivare som tillstyrkt offentliggörandet av dekretet under böneveckan för kristen enhet måste antingen grovt ha missbedömt vilka signaler man skickar ut, eller också vill man medvetet dämpa förhoppningarna och lägga sordin på den aktiva ekumeniska process som nu pågår i Sverige liksom på många håll i världen. Även om det inte är sant, så är den naturliga reaktionen hos allmänheten att man uppfattar det som om Vatikanen hellre vill ha enhet med högerextremister än med den övriga kristenheten i världen. Och reaktionen från judiska organisationer har som sagt varit kraftig.

En andra reflektion är att bortsett från media-dramaturgin och den extremt dåliga timingen med uppmärksamheten av högerextremismen och antisemitismen inom SSPX, så är beslutet inte så dramatiskt som det först kan verka, Faktum är att

• borttagandet av exkommuniceringen är bara första steget i en lång process. Förutsättningen för processens fortsättning är att dialogen gör framsteg.
• SSPX är fortfarande en utbrytargrupp,  juridiskt inte accepterad som en inomkyrklig katolsk organisation.
• SSPX-biskoparna har inte tillåtelse att viga nya katolska biskopar, och de får inte upprätta församlingar. De är fortfarande olovligt vigda biskopar och inte försonade med Rom.
• Präster som vigts av SSPX-biskoparna får inte tjänstgöra som präster inom Katolska kyrkan. De kan fira mässan, men gör det utan tillåtelse av Kyrkan. Katoliker kan inte heller i normala fall välja att gå till SSPX-präster istället för till av Katolska kyrkan godkända präster för bikt och avlösning. Katoliker kan inte med Kyrkans tillåtelse välja att gå till mässan och ta emot kommunionen hos SSPX som alternativ till den ordinarie katolska mässan på orten.

Summa summarum: Alla problem kring SSPX är inte undanröjda på grund av hävandet av exkommuniceringen. SSPX har inte plötsligt fått ett annat status. Påvens viljeyttring att fortsätta dialogen med SSPX är ganska självklar, eftersom han som herde för världskyrkan måste ha grundinställningen att samla alla under det gemensamma taket. Viljan till dialog behöver inte alls betyda att påven blivit högerextremist eller att han är emot Kyrkans utveckling i Andra Vatikankonciliets anda på samma sätt som SSPX-biskoparna. Tvärtom vill han att de skall försona sig och återvända till fadershuset, vilket kräver att de förändrar sig i första hand, inte att Katolska kyrkan förändrar sig (Även om Kyrkan alltid måste vara på väg, öppen för botgöring och att erkänna sina fel, öppen för den helige Andes ledning, öppen för förnyelse). Den fortsatta processen får visa om detta är möjligt.

Ett resultat av denna historia tror jag blir att diskussionen om traditionalism och förnyelse inom Kyrkan nu kommer att vara på banan på ett helt annat sätt än tidigare. Det finns drivande konservativa krafter inom Kyrkan som verkligen vill att hela Katolska kyrkan skall formas enligt den anda som SSPX står för och som ser mycket av det som hänt efter Andra Vatikankonciliet som dekadens. De vill återgå till gamla traditioner och stänga kyrkan för den ekumeniska öppenheten.  Andra Vatikankonciliet hade en mycket tydlig syn på Kyrkan som Guds folk. Alla kristtrogna, från påven och biskoparna till de sista lekmännen är alla unika och oumbärliga byggstenar i den levande organism som utgör kyrkan. Detta är en vacker och konstruktiv syn som också är biblisk. Jämför Paulus: Kyrkan liknas vid Kristi kropp i vilken vi alla är lemmar (1 Kor 12:12 ff ).  Men det är inte en tanke som slagit igenom i medvetandet hos den sekulariserade allmänheten eller hos kulturradikala ateister eller ens hos de stora massorna av traditionellt kristna som inte gjort ett medvetet existentiellt val för Jesus i vuxen ålder.  Är man välvilligt inställd till Kyrkan är bilden istället en hierarkisk kyrka av proffs som servar oss vanliga människor med religiösa värden, som vi kan komma i åtnjutande av vid dop, bröllop, begravningar, kanske också vid stämningsfulla kyrkobesök under påsk, advent och jultiden. Är man inte välvilligt inställd är bilden en kyrka av klerker som strävar efter makt och kontroll över de enskilda människorna och som dikterar vad de skall tro och hur de skall leva. Detta vare sig maktutövarna är i gestalten av ornatprydda biskopar eller salvelsefulla frikyrkopredikanter som bygger upp sina glassiga mega-kyrkor. Katolska kyrkan särskilt brukar betraktas som en jättelik centralstyrd koloss som detaljreglerar och styr allt, från tillsättningen av lokala biskopar till den enskildes sexualliv. Paradoxalt nog framstår Katolska kyrkan i mångas ögon som en organisation som inte tillämpar den princip som man själv lyfter fram i sin sociallära, nämligen subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att beslut bör fattas på lägsta effektiva nivå.

Andra Vatikankonciliets intentioner har kanske i själva verket endast i ringa omfattning blivit realiserade så som var tänkt i Kyrkans liv.  Kanske är det biverkningar och avigsidor beroende på att människor missförstått vad det handlar om som får en del traditionalistiska kritiker att reagera. Men lösningen är inte att backa tiden och frysa utvecklingen på en tidigare nivå, det är att i öppenhet för den helige Ande fullt ut genomföra det program som togs fram av koncilie-fäderna, så att Kyrkan står rustad att rikta blicken framåt och utåt istället för bakåt och inåt navelskådande sina egna inre problem.

Att denna diskussion kommer ännu mer upp till ytan nu tror jag är välgörande. Dessa frågor skapar stora spänningar inom Kyrkan, man kan tala om en kris. Jag började att skriva om krisperspektivet då jag talade om min personliga kris då jag fick nyhetsbeskedet igår. Låt oss anlägga krisperspektivet också här och påminna oss vad psykiatrikern Johan Cullberg sagt om kriser: En kris har både en positiv och en negativ sida. Den negativa är det katastrofala kaos som krisen först tycks skapa, men det positiva är att krisen innebär en möjlighet till utveckling, en omprövning som gör att man kommer ur gamla hjulspår och hittar en större stabilitet, fördjupad självkännedom, ökad vishet. Förhoppningsvis är det detta senare som blir resultatet av Kyrkans kris.