Gert Gelotte fortsätter sin kampanj mot Katolska kyrkans ledare och institutioner, nu genom en artikel tillsammans med Irène Nordgren i Kyrkans tidning. Gelotte har en polemisk argumentationsteknik , som en politiker, man får ett intryck att syftet med hans texter är inte att i ett filosofiskt samtal undersöka olika frågor, utan det handlar om att uppnå konkreta resultat. Därför är han inte mer tydlig med hur han egentligen tänker än vad nöden kräver, han sovrar i fakta så att han utelämnar eller lyfter fram, påstår eller förnekar alltutifrån vad som är nyttigt för stunden för att uppnå det avsedda syftet.
Föremålet för Gelottes och Nordgrens debattartikel i Kyrkans tidning är Newmaninstitutet som nu blir högskola. Institutet beskriver sina jämställdhetsmål i en skrivelse till Högskoleverket: ?Newmaninstitutets ledning, anställda och studenter ska aktivt eftersträva en miljö där jämställdhets- och likabehandlingsaspekter är integrerade i såväl rekryteringsförfarande som undervisning, forskning och annat arbete. Ingen ska behöva känna sig exkluderad, osynliggjord, diskriminerad eller trakasserad på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, trosuppfattning, psykiska/fysiska funktionshinder eller ålder.?
Artikelförfattarna säger sig vara intresserade av att följa hur Newmaninstitutet förverkligar sin jämställdhetsplan, men konstaterar samtidigt att detta nog blir svårt eftersom man verkar i Katolska kyrkan som tillämpar systematisk diskriminering av kvinnor genom att prästämbetet är förbehållet män. - Dubbelmoral tycks de mena, men de flesta känner till att alla som står under Högskoleverkets uppsikt måste ha en jämställdhetsplan, det är ett politiskt beslut som inte tar ställning till vilka principer ägaren eller lärarna har för övrigt.
Jag tror inte Gelotte och Nordgren är ett dugg intresserade av hur Newmaninstitutet förverkligar sin jämställdhetsplan, deras intresse är att ta tillfället i akt för att ytterligare en gång klanka ner på Katolska kyrkan som insisterar på att prästämbetet är för män. Hittills har de myndigheter som övervakar lagstiftningen inte underkänt Katolska kyrkan som arbetsgivare eller mottagare av bidrag med åberopande av att man inte har infört kvinnliga präster. Då borde författarna lika gärna anklaga Högskoleverket för dubbelmoral. Eller Svenska kyrkan för den del som fortsätter att ha ekumeniska kontakter med Katolska kyrkan utan att framföra krav på att man upphör med denna diskriminerande praxis.
Det har egentligen länge förvånat mig att vi hört så lite kritik från Svenska kyrkans sida mot Katolska kyrkans syn på prästämbetet eftersom man med sådan övertygelse inom sina egna led för fram synen att det är könsdiskriminerande att inte ge kvinnor tillträde till prästämbetet och att man går så skoningslöst fram med kvinnoprästmotståndarna inom sina egna led. Därför är det logiskt med en artikel som innehåller de synpunkter som Gelotte och Nordgren framför i Svenska kyrkans organ, men det är inte logiskt att den är skriven av katoliker.
Jag tror att man inom Svenska kyrkan är rädd för en debatt om detta med Katolska kyrkan, eftersom man då skulle tvingas gå in i en mera djuplodande diskussion kring de teologiska frågorna, därför ger man sig hellre på de egna kvinnoprästmotståndarna som är lättare att avfärda för att de är få och de mest tongivande dessutom grånande. Man önskar styra diskursen helt till att det gäller en jämställdhetsfråga, så att motståndarna kan ställas till svars såsom motståndare till jämställdhet mellan könen.
Låt oss då adressera själva kärnfrågan: Är det en fråga om kvinnodiskriminering att prästämbetet är förbehållet män? Många ledande debattörer inom Svenska kyrkan och Svenska kyrkans ledning anser detta. Man kan inte säga om Svenska kyrkans ledning att de håller en fast kurs i alla frågor, men i denna fråga håller man en mycket fast kurs. Några katoliker anser samma sak, bland dem Gelotte och Nordgren liksom nunnan Louise Akers från ärkestiftet i Cincinnati i USA som har jobbat med freds- och rättvisefrågor i många år. Hon har på begäran av ärkestiftets utbildningskansli utformat kurser i ämnet kyrka och rättvisa. Hon anser att kvinnor bör få ordineras till präster i katolska kyrkan och menar att det är en rättvisefråga som har sin grund i människors lika värde.
Frågan är ställd, den kräver ett ärligt svar, och människor måste respekteras inom Kyrkan vare sig de kommer fram till den ena eller andra ståndpunkten. Det förutsätter ett öppet samtal, det går inte att lägga locket på genom att hänvisa till att nu har Katolska kyrkans läroämbete en gång för alla bestämt sig för hur det skall vara. Men jag håller inte med om att frågan om prästämbetet primärt är en jämställdhetsfråga. Det är ingen mänsklig rättighet att få bli präst, precis som det inte är någon mänsklig rättighet att få ingå ett sakramentalt äktenskap för vilka kontrahenter som helst. Och kvinnor har många möjligheter att få utlopp för sina andliga kallelser i Kyrkan, kyrkohistorien har ju många exempel på detta. (Därmed inte sagt att Katolska kyrkan inte måste bli bättre på jämställdhet mellan könen, precis som samhället övrigt).
Jag är inte den som av egen principiell ståndpunkt är övertygad om att kvinnor skall vara utestängda från prästämbetet, men jag har mött dem som tänker så och tycks sätta denna fråga framför tron i övrigt, de säger: "Om Katolska kyrkan skulle tillåta kvinnliga präster, då lämnar jag kyrkan". Så skulle inte jag säga, jag skulle själv inte kunnat tänka ut att ordningen skall vara på det sättet, men jag konstaterar att det är den ordning som är fastställd och som de som är bärare av Kyrkans läroämbete är väldigt eniga kring. Om läroutvecklingen emellertid skulle bli sådan, att vid ett ekumeniskt koncilium i framtiden biskoparna tillsammans med påven kommer fram till att prästämbetet skall öppnas för kvinnor, så skulle jag acceptera det. Men jag anser mig inte moraliskt förpliktigad att tillsammans med Gelotte och hans meningsfränder gå emot Kyrkans läroämbete och driva deras linje. Att följa läroämbetets linje strider inte mot mitt samvete.
Mina funderingar under sista åren har gått i den riktningen att jag tror att kvinnoprästfrågan inte kan ses isolerat, utan den är en del i det större sammanhang som har att göra med synen på könen, könskomplementariteten och äktenskapsteologin i stort. Det finns en logisk utveckling i Svenska kyrkan från öppnandet av prästäbetet för kvinnor och till accepterande av könsneutrala äktenskap där könskomplementariteten inte längre ses som viktig utan man talar endast om personkomplementaritet.
Det finns en polaritet mellan å ena sidan Kyrkans syn på komplementariteten mellan man och kvinna som en grundläggande teologisk och antropologisk fråga, ja grundlägande för hela den mänskliga existensen å ena sidan och den nya queer-ideologin som relativiserar och ifrågasätter detta perspektiv å andra sidan. När man ser vilka krafter som har tolkningsföreträde i Svenska kyrkan i dessa frågor, så är det uppenbart att det är ledande personer som står queer-ideologi nära eller som åtminstone inte är främmande för att anlägga ett sådant kritiskt perspektiv på Kyrkans traditionella syn och som använder sin plattform till att driva dessa frågor. Hit hör t.ex. Jesper Svartvik, medlem i Svenska kyrkans teologiska kommitté och var drivande i att få igenom beslutet att könsneutrala äktenskap är i enlighet med Svenska kyrkans teologi, liksom Malin Ekström och Ann-Louise Eriksson, chef för Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur. Dessa forskare verkar uppfatta sina roller mera som att vara ideologer än forskare, och finner en naturlig allians med vänsterliberala intellektuella utom och inom kyrkorna som är tongivande i mediavärlden, t.ex. Helle Klein och Gert Gelotte. Att man har media på sin sida gör att man har tolkningsföreträde och kan ange diskursen, vilket leder till att allt det Katolska kyrkan säger i denna fråga inte blir synliggjort utan direkt speglat såsom konservativt, bakåtsträvande, diskriminerande. Det går t.ex. knappast att nämna Humanae vitae utan att dra en skur av ogillande uttalanden över sig. Det är synd. Genom denna fördomsfulla enkelspåriga läsning av Humanae vitae missar man en hel del av vad som egentligen står där.
En person inom Katolska kyrkan som verkligen försökte sig på att fördjupa diskussionen och lägga ut och förklara Katolska kyrkans syn var påven Johannes Paulus II. 1979 och framåt höll han under sina onsdagsaudienser 129 små betraktelser som med utgångspunkt från bibeltexter fokuserade på KROPP OCH SEXUALITET. Detta var ett tematiskt projekt som utvecklades till vad som kom att kallas KROPPENS TEOLOGI. Undan för undan har denna samling betraktelser upptäckts av eftervärlden, här finns källan till en sexuell kontra-revolution och en återupptäckt och en rätt förståelse av kristendomens i grunden positiva och livsbejakande helhetssyn på kropp och sexualitet. Kyrkan behöver ett nytt närmande till dessa frågor som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Kroppens teologi är ett försök att anlägga ett sådant perspektiv.
Det är inte givet att de moderna queer-ideologerna har rätt och att Katolska kyrkan har fel. Det kan ligga något grundläggande riktigt och för människan gott i att bejaka den könskomplementaritet som kommer till uttryck i Katolska kyrkans och större delen av världskristendomens syn på dessa frågor. Om resten av samhället går vilse här är det viktigt att åtminstone Kyrkan står fast. Och detta har ingenting att göra med diskrimineringsfrågor, varken när det gäller kön eller sexuell läggning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar