Maria Hasselgren skriver en insändare i Upsala Nya Tidning som hon undertecknar i egenskap av pressansvarig på Stockholms katolska stift. För läsaren är det oklart om man skall tolka det som hennes egna privata tankar eller om det är stiftets officiella ståndpunkt hon framför. Jag hoppas att det är det förstnämnda, i annat fall vore det katastrofalt.
För vad är det hon säger? Hon påstår att det finns ett beslut, taget någonstans inom stiftsledningen, som gick ut på att CARITAS SVERIGES STYRELSE INTE ANSÅGS KUNNA BETROS MED INFORMATION AV VITALT INTRESSE FÖR ORGANISATIONENS STYRNING "för att inte orsaka onödig oro i organisationen".
Det innebär i princip att den inre ledningskretsen i stiftet inte ansåg Caritas Sveriges styrelse kapabel att utföra sitt arbete under månaderna januari till och med april 2007. Detta är en SKANDALÖS OFFENTLIG KRÄNKNING AV DE MYCKET KOMPETENTA PERSONER SOM SATT I STYRELSEN och som jag vet alla hade ambitionen att lösa krisen i Caritas Sverige. För visst var Caritas Sverige en organisation i kris, men styrelsen var inte i kris, det fanns olika uppfattningar, men den var fullt operationskapabel. Om det är som Hasselgren säger, så bekräftas med all önskvärd tydlighet att de sex ledamöterna som författade skrivelsen till styrelsemötet i februari hade helt rätt aningar när de efterlyste bättre informationsunderlag till styrelsen. Jag tror att detta är också en viktig bakgrund till förståelsen av misstroendeföklaringen mot Caritas Sveriges styrelse på årsmötet i april: MISSTROENDEFÖRKLARINGEN PÅ CARITAS ÅRSMÖTE VAR I SJÄLVA VERKET EN MISSTROENDEFÖRKLARING MOT LEDNINGEN I STOCKHOLMS KATOLSKA STIFT.
När det gäller hur det gått till med ansökan om dispens hos Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) för att få behålla 90-kontot trots ordförandens betalningsanmärkningar, så tror jag Hasselgren och Byström lägger fram en förskönad beskrivning. Jag kan inte tänka mig att ansvariga på SFI berättar för organisationer där styrelseledamöterna har betalningsanmärkningar att detta visserligen är mot reglerna, men att det är möjligt med undantag om man inkommer med en ansökan om dispens. En troligare förklaring är att Byström var så påstridig i sina försök att få till stånd dispensen att den som hon talade med på SFI till slut var tvungen att säga att man i så fall fick komma in med en skriftlig ansökan för formell handläggning.
Nu ställer många sig frågan hur det egentligen gick det till när beslutet fattades att inte informera Caritas styrelse om att 90-kontot var i fara. Var det ett noga genomtänkt beslut som framlagts för biskopen på ett sådant sätt att han fick tid på sig att noga överväga vad som talar för och emot, eller fattades det informellt av tjänstemän i panik utan att biskopen fått chans att ta ställning till konsekvenserna? Byströms, von Essens och nu senast Hasselgrens uttalande för media i denna affär gör att man frågar sig hur det egentligen står till med beslutsprocesserna på Stockholms katolska stift. Von Essen och Byström har sagt att de tycker det är helt i sin ordning att styrelsen inte informeras om allt. Von Essen har sedan sagt till Radio Uppland att han så här i efterhand nog borde ha insett att han skulle informerat styrelsen, men säger samtidigt att han knappast visste något själv eftersom stiftsledningen ägde frågan.
Det framstår allt mera som att Caritas Sveriges problem i själva verket har varit och är Stockholms katolska stifts problem. Visst måste vissa känsliga frågor kunna hanteras i slutna rum utan publicitet, det är helt klart, men problemet i Stockholms katolska stift är att ALLT SAMMANBLANDAS I EN ENDA RÖRA utan att det finns en tydlig och klar beslutsprocess. Styrelser agerar som om de hade ansvaret fullt ut men i själva verket sker ett dubbelspel bakom kulisserna. Denna otydlighet och brist på insyn gör att arenan är öppen för olika informella ledare att träda upp och intrigrera och styra. DET ÄR EN AKUT NÖDVÄNDIGHET ATT SE ÖVER ARBETSRUTINERNA OCH BESLUTSPROCESSERNA I STIFTET. Biskopen behöver ta ett tydligare ledningsansvar över denna process, och jag tror det kommer att bli nödvändigt att ta in en extern organisationskonsult för att titta på detta.
Om ingenting görs kommer vi att få se mer av det som vi sett så många exempel på under de senaste åren: Kompetenta personer med goda ambitioner engagerar sig i olika uppgifter för att under loppet av några år malas sönder så att de för all framtid avskräcks för att göra något mer inom Kyrkan. Detta är ett ofantligt slöseri med vår viktigaste resurs: engagerade och kompetenta lekmän som verkligen vill bidra till Kyrkans liv och växt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar