Bertil Gärtner är en nestor inom Svenska lutherska kyrkan. Jag träffade honom senast för två år sedan då han var huvudcelebrant vid den stora avslutningsgudstjänsten på Oas sommarmöte i Borås. Vid årets möte skulle han också varit med, men sjukdom satte hinder i vägen.
Bertil Gärtner tillhör dem som anser att Svenska kyrkan går åt helt fel håll när man nu håller på att ge en ny innebörd åt äktenskapsbegreppet. Vad han tycker om detta kan man inte ta miste på när man läser hans blogg:
- "Efter att ha läst Läronämndens yttrande i äktenskapsfrågan måste jag tillstå att det måste vara något sjukt när man måste försvara sina åsikter med långa haranger som bara leder till en slutsats: vi gör som vi tycker även om Bibeln har en annan åsikt...
- Man kan fråga sig om utbytet av ordet äktenskap mot ”persongemenskap” är något annat än att undvika det vanliga kristna sättet att uttrycka sig – ett äktenskap mellan man och kvinna. Enkelt sätt av en Läronämnd att trolla bort en sak för att få fram en annan...
- Jag har sällan läst ett så uselt dokument som Läronämndens yttrande i frågan om enkönade ”persongemenskaper”. Jag förstår att man tror sig veta vad Gud sagt och inte vill höra vad som varit den allmänneliga kyrkans tro i alla århundraden och då måste man ha många sidor av bortförklaringar för att komma fram till det man själv vill höra...
- I allt detta var det intressant att få veta att den kommitté som presenterat utlägningen av de bibliska texterna för Läronämndens yttrande aldrig sammanträdde utan allt skedde via E-mail. Bekvämast så naturligtvis!.."
Men han ser också mycket ljus och hopp:
- "Det är underbart att i samma ögonblick höra om hur den helige Ande verkar i många grupper i vår kyrka där man fortfarande vill höra vad Gud uppenbarat i sitt Ord. Dessa andliga rörelser visar på framtidens kyrka som vet vilken grund den skall stå på. Var den verkliga kyrkan idag finns kan man fundera mycket över."
Trots att det utifrån hans och många av de många aktiva engagerade gruppernas perspektiv är så mycket problem i den officiella kyrkan, att man tycks fortsätta att gå profanpolitikens ärenden trots att kyrkan nu skulle vara fri och obunden, så är tanken att han skulle lämna denna kyrka honom helt främmande. Bertil Gärtner ger uttryck för en mycket stor kärlek och samhörighet med världskyrkan som innefattar alla döpta, men framförallt med den Svenska lutherska kyrka han verkat i under sitt liv. Han har ju ofta varit en stridbar person som sagt ifrån när han tycker att den officiella kyrkan gör avsteg från den evangeliska tron, och han berättar att han ibland fått frågan varför han inte lämnat Svenska kyrkan. "Om inte Gud placerat mig här i denna kyrka hade jag för länge sedan lämnat den åt sitt öde. Men nu är jag satt här och min förklaring till detta finns skriftligen i nästa OAS-blad", skriver han.
Och Oas-bladet har just kommit ut. I sina funderingar över om att lämna Svenska kyrkan eller stanna kvar berättar han att han på sina resor träffat kyrkliga diginitärer både i öst och väst, bla. den förre påven Johannes Paulus II, och dryftat frågan, men han har alltid fått samma svar: Du skall stanna där du är. Detta är hans övertygelse också idag.
Jag uppfattar att det ligger något mycket vist i detta beslut. Kyrkan har i alla tider slitit med problem och ofullkomligheter, (Paulus verkar ju inte ha haft det så lätt heller med de församlingar han grundat med tanke på alla förmaningar man läser om i hans brev), och det finns något oansvarigt över tanken att man skulle överge skeppet så snart det finns missförhållanden. Det skulle då bli kaos, och det är väl precis vad det blivit i kristenheten där samfund efter samfund nystartats så att kristenheten idag framstår som mycket splittrad. Om ett helande skall komma till stånd, så måste det finnas människor som är beredda att stanna kvar och hjälpa till att läka såren i det sammanhang där de befinner sig, istället för att jaga efter den ideala kristna miljö som de aldrig kommer att finna.
Min uppfattning är att trenden idag har vänt. Från att fly fältet, isolera sig från de andra och starta eget, så finns i kristenheten idag en allt djupare medvetenhet om ansvaret för enheten och helheten. Bertil Gärtners attityd är ett exempel på detta.
Men katolikerna då? Skall inte en rättrogen katolik tycka att Katolska kyrkan är tillräckligt, och det är bara för de andra att vända om och återkomma till moderkyrkan?. Så tänker en del traditionella katoliker som verkar tycka att inte ens påven är tillräckligt traditionellt katolsk (SSPX m.fl.), men kyrkans ledning har en mycket mer fördjupad inställning till detta. Den som är intresserad av hur chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper ser på detta kan läsa t.ex. Peter Artmans bok Ny endräkt - Vävd i ett enda stycke (Artos förlag).
Vill man veta något om påven Benedikt XVI´s tankar kan man läsa intervjuboken av Peter Seewald: "Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen" (Veritas förlag). På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening "Vem ska egentligen ansluta sig till vem?", svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):
"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."
Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:
"De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad."
Jag tror både Gärtner och Ratzinger anar något av detta levande skeende som ingen kan styra över men som vi alla måste vara lyhörda för och var och en från sin horisont, sitt samfund, i trons lydnad vara öppen för vad Anden säger till församlingarna. Jag tror kristenheten idag befinner sig i ett liknande läge som Europa åren innan Berlinmuren föll. Ingen kunde ana hur det skulle gå till att ena öst och väst, men plötsligt så bara skedde det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar