Nedanstående text refererar några grundtankar från en bok av Raniero Cantalamessa O.F:M. Cap, Jesus Christ the Holy One of God. För närmare referenser hänvisas till boken.
Det påvliga hushållets predikant, kapucinmunken och prästen f Raniero Cantalamessa är en uppskattad predikant och föredragshållare som reser över hela världen. Han har tidigare varit i Sverige vid ett par tillfällen. Han betonar i sin undervisning de andliga nådegåvorna och dopet i den Helige Ande, Pingst-erfarenheten, mottagandet av den helige Ande som det som ger liv och kraft åt vårt kristna liv.
Jesus Kristus, sann Gud och sann människa.
I sitt första brev framställer evangelisten Johannes problemet att skilja på andar i samband med olika föreställningar om Kristi person:
?Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.? (1 Joh 4:1-6).
Evangelisten har redan avhandlat frågan om en personlig tro på Jesus, Guds Son. Med de ovan citerade orden leder han oss till en annan aspekt av den kristna tron, den som handlar om dess autenticitet och renlärighet; med andra ord, trons innehåll.
Evangelisationen bärs ut av de olika kristna samfunden i en ny ekumenisk anda: inte längre i inbördes konkurrens, men i broderligt samarbete med syftet att proklamera i världen vad de redan har gemensamt, det som är outsägligt stort: tron på Jesus Kristus, den ende Herren och Frälsaren. Just på grund av detta är det av största vikt att vara klar över vad tron är. ?Om en trumpetsignal är otydlig?, skriver Paulus, ?vem gör sig då färdig till strid?? (1Kor 14:8). Om proklamationen vacklar och är osäker om själva kärnan, så är det som att den kristna förkunnelsen - kerygmat - bryts sönder i det avgörande momentet och förlorar all möjlighet att tränga fram till hjärtana.
Johannes utgår från att det finns olika meningar om Jesus, men han försöker inte till varje pris sammanjämka dem. Inte heller gör han en lista över dem för att ta fram de goda sidorna i varje åsikt och jämföra dem, så som ofta är fallet då idag förekommande kristologier analyseras. Istället tar han rättframt ställning så radikalt att han säger: denna mening är från Gud, denna är inte från Gud; en mening är av världen, en är inte av världen; en är sanning, den andra är ett verk av falska profeter, ja t.o.m. av anti-krist.
Man kan tillämpa samma kriterier då man prövar idag förekommande doktriner om Kristus. Tidiga kristologiska dogmer var ?öppna strukturer?, kapabla att integrera nya utvecklings-linjer och att svara upp till nya krav, ungefär som trädstammar ständigt är beredda att skjuta nya skott. Tidiga kristologiska dogmer kan också utgöra ett kriterium och en fast måttstock mot vilken alla nya påståenden borde bedömas och mot vilken alla nya måttstockar borde kalibreras. Dogmer är som antikroppar i Kyrkans blodomlopp. När en frisk organism genomgått och kommit över en infektionssjukdom, så förblir den immuniserad för all framtid mot just den specifika sjukdomen, eftersom den nu inom sig har effektiva antikroppar, redo att aktiveras närhelst samma infektionssjukdom är på gång igen. En analog funktion sätts igång på trons område genom en dogmatisk definition. Den aktiveras automatiskt varje gång samma heresi som en gång föranledde dess tillkomst -arianismen, t.ex - återvänder och infiltrerar kyrkan, även om den kommer i annan skepnad.
Det finns inget behov hos kyrkan att utfärda ett nytt fördömande. Heresin har redan tagits ställning till genom dogmen. Kyrkans dogmer är inga ?hypoteser?, de är teser.
Nya kristologier.
I kyrkliga sammanhang, och i synnerhet i katolska kyrkan, förekommer det parallellt med olika kristologiska avhandlingar som både är moderna och i utmärkt samklang med trons traditionella innehåll, också ett antal s.k. ?nya kristologier? som avviker, ibland i hög grad, från de utgångspunkter som fastställdes av koncilierna i Nicea och Chalcedon, med syftet att till moderna termer översätta samma tro som uttrycktes av kyrkofäderna i det kulturella sammanhang de befann sig i. Här har vi här visserligen att göra med en översättning av något från äldre tider till moderna kategorier, men inte av sanningen såsom den slogs fast i Nicea, utan av villfarelsen vilken fördömdes i Nicea, inte av sanningen från Chalcedon, men av villfarelsen som fördömdes i Chalcedon. Med andra ord har det har skett en förnyelse, men av heresierna, inte av ortodoxin.
Dessa nya tankegångar vilar på antagandet att sättet att tänka och det kulturella klimatet har ändrats så radikalt, att det idag inte längre är möjligt att proklamera tron i gamla termer, att moderniteten med andra ord kräver nya lösningar. Men stämmer verkligen detta? Det system de närmar sig är inte nytt; det framfördes, diskuterades, och vederlades av kyrkan i äldre tider; ovedersäglig sanning sålunda som inte enbart är en produkt av den moderna tiden. Den motsättning som man inför mellan historia och nutid är falsk. Den faktiska motsättningen, som existerade då såsom den existerar idag, är snarare, såsom i vissa fall, mellan tro och otro, och i andra fall mellan renlärighet och heresi.
Gemensamma drag hos vissa nya kristologier.
Av moderna kristologier av katolska författare finns det några, vilka trots klara inbördes olikheter, inte desto mindre har ett gemensamt mönster, ibland klart utsagt, ibland underförstått. Mönstret är väldigt enkelt, eftersom det är reduktionistiskt. Det går ut på en systematisk elimination av komplexiteten i uppenbarade fakta och en rationaliseringsprocess syftande till att lösa upp all spänning mellan olika delar av trons uppenbarade innehåll.
Uppenbarelsens centrala kärna - det som i katekesen brukade definieras som ?de två stora mysterierna i vår tro? - är treenigheten och inkarnationen. Gud är en och tre; Jesus Kristus är Gud och människa. I det nya systemet reduceras denna kärna enligt följande: Gud är en och Jesus Kristus är människa. Kristi guddom är borta, och därmed också treenigheten. Den katolska trons både och, et-et, har bytts ut mot det dialektiska argumentet aut-aut: antingen det ena eller det andra.
Det är värt att fästa uppmärksamheten på ett specifikt reduktionistiskt system avseende tron som nu förs ut via de teologiska arbetena till kulturen och medierna och till allmänheten, och där det finns en fara i att detta okritiskt blir en slags gängse opinion utan att en vederbörlig utvärdering av konsekvenserna ägt rum. Resultatet blir i slutändan att vi, smygande och okritiskt, hamnar i läget att det finns två olika typer av kristendom som inte längre har något annat gemensamt med varandra än namnet: Å ena sidan den kristenhet som utgår från kyrkans trosbekännelse och de vedertagna ekumeniska deklarationerna där treenigheten och Kristi fulla guddom fortsätter att bekännas, å andra sidan en i breda samhällerliga och kulturella kretsar accepterad kristendom, övervakad av några få teologer där dessa sanningar tolkas på ett helt annorlunda sätt.
Baspåståendet i vissa nya kristologier är, först uttryckt negativt och sedan positivt, följande: Jesus Kristus är inte Gud, men Gud är (eller verkar) i Jesus Kristus. Denna tanke framfördes först av R. Bultmann som skrev: ?Formuleringen ?Kristus är Gud? är falsk i varje avseende, om ?Gud? förutsätts vara ett objektivt väsen, vare sig med referens till Arius eller med referens till Nicea, vare sig i ortodox mening eller i liberal mening. Den är sann om man med ?Gud? menar ett tillfälle av guddomligt ingripande?. Jesus är, säger Bultmann vidare ?Guds utvalda handlande?. (Handlingen, inte personen!) I det att de hämtar inspiration från detta koncept, påstår författare till de ?nya kristologierna? i hans efterföljd att Kristus är Gud i den meningen att Gud verkar i honom. Han är inte sann Gud, men uppenbarelsen av den sanne Guden, vilket är något helt annat. Jesus är den ?eskatologiske profeten?, han genom vilken Guds vägar blir uttalade. Detta är, så förklarar de, det vi med säkerhet kan säga om vi håller fast vid de älsta av de nytestamentliga traditionerna. Att säga mera, och insistera på Kristi guddom är för det första meningslöst i en tid där ordet ?Gud? nästan har mist sin mening, och kan för det andra dölja ett försök att neutralisera den profetiska udden i budskapet hos Jesus från Nasaret. Jesus är ?en person?, inte två, och denna person är till sin natur ?mänsklig?. Att säga att han också är en ?guddomlig person? är inte möjligt utan att förlora sig i allvarliga och oöverstigliga svårigheter. (Oöverstigliga förvisso för förnuftet, men inte för tron!) Den traditionella doktrinen, samma för västkyrkor och östkyrkor, enligt vilken den guddomliga och den mänskliga naturen förenas i Jeu Kristi person ersätts med en doktrin som handlar om Gudsnaturens närvaro i Kristi mänskliga person. Att vara ersätts med ?vara i?, Kristus är inte Gud, men Gud är i Kristus.
Allt blir ännu klarare då man betraktar hur tankegångarna går, i dessa nya kristologier, kring Kristi preexistens. Pre-existensen - d.v.s. den kristna doktrin som går ut på att Guds Son, redan innan han tog mänsklig gestalt genom Maria, existerade som en distinkt person eller distinkt väsen hos Fadern - är att betrakta som ett mytologiskt koncept som influerats av hellenismen. Innebörden i detta begrepp är bara att ?relationen mellan Gud och Jesus inte träder fram förän i ett senare stadium och, som det verkar, av en händelse, utan att den existerade från början och har sin grund i Gud själv.? (Observera att det som existerar från början är relationen, inte Jesus!) Med andra ord, Jesus pre-existerade i en intentionell mening, inte i verkligheten, i den meningen att Fadern alltid har förutsett, syftat till och älskat Jesus som en dag skulle födas av Maria. (Han pre-existerade därför inte på något annat sätt än var och en av oss, eftersom alla ?före världens skapelse? blivit ?utvalda genom Guds viljas beslut? till att vara hans barn. - jfr Ef 1:4-5).
"Treenighets-klimatet"
Hur är det då med treenighetsklimatet i dessa nya kristologier? I några fall är treenighetsläran helt borta, i andra fall är den uttunnad. Gud i sig själv är inte trefaldig; på sin höjd blir han trefaldig i historien, såsom ett resultat av Jesu Kristi ankomst i världen. Bibelns och traditionens tes om Guds Son som blir människa byts underförstått ut mot tesen om människan som blir Guds Son, på så sätt att i människan Jesus från Nasaret, så har vi fått ?en genom Ordet guddomliggjord person.?
Treenigheten och inkarnationen - trons två grundläggande mysterier.
Det finns ett oupplösligt samband som mellan trons två grundläggande mysterier. De är som två dörrar som öppnas och stängs samtidigt. Kristi guddom är hörnstenen som håller uppe de två mysterierna Treenigheten och Inkarnationen. Ta bort den hörnstenen, och hela den kristna trons struktur faller samman. Detta fördömdes för längesedan, och detta mycket entydigt av St Atanasius när han skrev mot arianerna: ?Om Ordet inte existerar tillsammans med Fadern från början, så existerar ingen treenighet av evighet, utan först var där endast enhet, och sedan, när tiden gick, började treenigheten växa fram. . . Det fanns en tid då treenigheten inte existerade, utan endas enheten.? I detta sammanhang gör Atanasius en observation som fortfarande är relevant då vi i vår tid konfronteras med tanken på ett ?guddomligblivande? av Gud. Hur kan vi veta, frågar han sig, när Guds tillblivelseprocess är arvslutad? Om han har skapats, så fortsätter han att skapas. Men långt innan Atanasius hade Johannes upprättat sammanhanget mellan dessa båda mysterier: ?Den som förnekar Sonen har heller inte Fadern. Den som erkänner Sonen har också Fadern.? (1Joh 2:23). Dessa två står och faller tillsammans.
Resultatet om de förkastas blir att den kristna tron blir banal. Den kristna dogmatiken står inför en enorm uppgift också idag. Det handlar om att förklara hur det är möjligt att ge ett positivt svar på frågan: är det möjligt att en handling utförd i tiden kan få effekt in i evigheten? Detta är bara möjligt så länge dogmen bevarar det synbarligen motsägelsefulla kraftfält som inryms i definitionen från Calcedon, där det utsägs att Gud och männsika, och således tid och evighet, är samtidigt närvarande, oblandade och i fullständig enhet, i Kristus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar