Så också i Knutby där skotten från det fruktansvärda mordet och 2004 fortfarande ekar genom det svenska samhället och den svenska kristenheten. För när något sådant händer i en kristen församling som skall vara fredens och kärlekens hemvist på jorden,så är det extra anmärkningsvärt. Därför är det rimligt att vi som är kristna på ett särskilt sätt rannsakar hur vi praktiserar vår kristna tro: Hur kunde detta hända i ett kristet sammanhang? Hur kunde det komma sig att den kristna miljön och tron som förkunnades där inte kunde förhindra dessa bestialiska dåd? I Knutby kan man se att just föreställningar som man fått genom bibelläsning spelade med i hur händelseutvecklingen som ledde till den tragiska utgången. Vilket ansvar har kristna ledare i själavård och förkunnelse för att inte uppmuntra till sekteristiska över-idealistiska föreställningar som sätter personens egna kritiska förnuft ur spel? Tyvärr ser vi alltför lite av den reflektionen i kristna kretsar, och särskilt inte hos sådana grupper som ideologiskt står Knutby-församlingen nära, jag tänker på utbrytargrupper ur Pingströrelsen och Livets ord som är kritiska till den ekumeniska utveckling dessa samfund genomgått under senare år. Se vad jag skrivit tidigare under sökordet friförsamlingar).
Men även hos övriga kristenheten tycker man att man borde reflektera lite mera på djupet om dessa frågor. Tendensen är att man skjuter Knutby ifrån sig, det som hänt där har inget med oss att göra, resonerar man. Antingen är det verket av en galning som helt missuppfattat den kristna tron, eller också är hela Knutby-församlingen ett sekteritiskt missfoster som man tar avstånd från. Det rör inte oss, och det som hänt där ger oss inte någon anledning att reflektera över oss själva och hur vi praktiserar vår kristna tro. Överidealistiska sekter finns det gott om, och det är förvånande att unga vuxna med gott intellekt som kommer från stabila uppväxtförhållanden går in i sådana sekter och slutar använda sitt självständiga tänkande. - Ty så är det, undersökningar visar att det är just ur sådana grupper som sekterna får sina adepter.
Att skjuta det hela ifrån sig och slippa reflektera över sin egen delaktighet i att något sådant kan hända är givetvis den lättaste vägen. En som inte väljer den vägen är prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand. I boken "Inte bara Knutby" hävdar han att det som skedde i Knutby hänger ihop med något som finns hos oss alla och undersöker det ur olika aspekter. Boken har sina förtjänster och sina brister. Till förtjänsterna hör att Göran Bergstrand noga har läst på grundmaterialet, rapporteringen i media, material från utredningar och rättegång etc. vilket han återger i boken. För den som vill få en bra beskrivning av fakta kring vad som hänt och vad som kommit fram, så är boken att rekommendera.
Till förtjänsterna hör också att Bergstrand drar intressanta paralleller med andra sekt-liknande församlingar och andra mordprocesser. Han tar upp Nås-borna som utvandrade till Jerusalem och som skildrats av Selma Lagerlöf och han tar upp Yngsjö-mordet där det finns flera slående likheter till det aktuella mordet i Knutby: I båda fallen handlade det om att en person skaffat sig stor makt över en annan. I Knutby var det pastorn Helge Fossmo som manipulerade barnflickan Sara Svensson som redskap att utföra mordet. I Yngsjö var det Anna Månsdotter som använde sin son som redskap. I båda fallen hade de som planerade mordet inlett en sexuell relation med den person som användes som redskap, och i båda fallen hade redskapet ett samvete som gjorde att den sexuella relationen upplevdes som en skuld.
Vissa psykologiska aspekter som Bergstrand tar upp utifrån sina erfarenheter som psykoterapeut finner jag också intressanta. Han refererar till Winnicott och hans teori om mellanområdet och övergångsobjekten. Enligt denna teori finns ett mellanområde mellan inre och yttre verklighet som är nödvändigt för individuationsprocessen från litet barn till en mogen vuxen person. I detta mellanområde integreras yttre verklighet med inre föreställningar, behov och ideal. I de tidiga barnaåren fungerar snutte-filten eller nallen eller något annat objekt som barnet är starkt fäst vid som ett s.k. övergångsobjekt som representerar detta mellanområde. Inom detta mellanområde utvecklas leken, och lek är nödvändigt för att kunna utvecklas till en mogen människa. I vuxen ålder övergår mellanområdet i allt som har med kultur och religion att göra. För en sund utövning av kultur och religion i vuxen ålder krävs att man kunnat utveckla dessa sidor i lek som barn och att man kunnat tillägna sig förmågan att symbolisera.
Göran Bergstrands resonemang om att det finns personer som inte kunnat utveckla detta mellanområde på ett normalt sätt och saknar förmågan att symbolisera, och att detta spelar roll i situationer där religionsutövningen urartar till sekterism finner jag mycket intressant.Dessa personer hamnar antingen helt i den inre verkligheten, och kan inte ta in yttervärlden, eller också hamnar de helt i yttervärlden och kan inte integrera den med det inre livet.
I förstnämnda fallet talar vi om psykoser där vanföreställningar, hallucinationer m.m. upplevs som verklighet. Den psykotiske är så överväldigad av sitt inre kaos att han inte ser den yttre verkligheten. I sistnämnda fallet hamnar vi i något som Göran Bergstrand kallar det "enbart faktiska". Den enbart faktiske lever i ett tillstånd som är en spegelbild av psykosen. Han ser den yttre verkligheten och kan leva i den utan att behöva bli omhändertagen, men han överväldigas av sina egna fixerade tankar vilket färgar hans kontakt med verkligheten. Han kan inte symbolisera, kompromisser finns inte i hans värld. Han sitter fast i sina fixerade tankemönster som för honom förefaller logiska. Till slut blir hans tankemöster så stela att han hamnar utanför gemenskapen med andra människor. När detta utvecklas på grupp-nivå och flera individer som delar samma logik träffas kan man tänka sig att sekter uppstår.
Kristna själasörjare kan möta både psykotiska och enbart faktiska människor, och deras olika personlighetstruktur påverkar givetvis starkt deras sätt att uppfatta den kristna tron. Det är en grannlaga uppgift för själasörjare och predikanter att vara medvetna om liknande förhållanden och lotsa personer till en rätt förståelse av tron, både i den individuella själavården, och i offentlig förkunnelse.
Till bristerna i boken hör att jag i likhet med Ann-Marie Hodacs i tidskriften Signum tycker att författaren alltför mycket identifierar sig med förövarna, och hans slutsats att vem som helst av oss skulle kunna begå dessa brott känns ytlig och inte övertygande.
En annan brist är de slutsatser Göran Bergstrand drar av den rättspsykiatriska undersökningen av "barnflickan", Sara Svensson. I undersökningen uppfann Rättsmedicinalverket (RMV) i Huddinge en helt ny diagnos: "Religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör". Av den beskrivning som ges av Sara Svensson ställer jag mig tveksam till en sådan diagnos. Sara hade en svår bakgrund, hon var en skör person, utvecklingsmässigt kanske på ett barns nivå men i en vuxen kropp, i sin skörhet beroende och lättmanipulerad. Men psykotisk? - nej det ställer jag mig tveksam till. Hon trodde på det som predikades i Knutby, hon trodde på det på ett mycket konkret sätt, kanske hon hade denna bristande förmåga att symbolisera som beskrivits ovan, men om man skulle kalla dessa trosföreställningar psykotiska, så borde väl Helge Fossmo, Åsa Waldau och många fler sektmedlemmar, kanske en stor del av världens troende befolkning kvalificera för en sådan diagnos. Detta blir orimligt. I diagnossystemet DSMIV som utvecklats för psykiatrisk diagnostik anges som uteslutningskriterium vid sättande av diagnosen psykos att det som man vill klassificera som vanföreställningar inte lika gärna kan förklaras av en kulturell kontext.
RMV ser de religiösa övertygelserna hos Sara Svensson som en viktig orsak till att hon blev mördare. Detta är en spekulativ slutsats. I så fall, varför fick inte Hege Fossmo samma diagnos, borde han inte också undsluppit fängelsestraff och i stället fått rättspsykiatrisk vård? Och hur förhåller det sig med andra som mördar i religionens namn? Jihadistiska självmordbombare, medlemmar i Moon-sekten som gasade ihjäl personer i Tokyos tunnelbana m.fl. exempel - skall de också förklaras icke ansvariga för sina handlingar och få en psykiatrisk diagnos? Göran Bergstrand ser också problemet, och frågar sig t.ex. på vilka grunder inte också Helge Fossmo fick diagnosen. Men Bergstrand drar inte ut konsekvenserna av denna insikt, utan nöjer sig med att konstatera att det allmänna rättsmedvetandet ville se Fossmo som den verklige förövaren som måste dömas, medan barnflickan ses som ett oskyldigt "offer" som viljelöst utförde det dåd som Fossmo planerat. Men eftersom personlighetstörning inte är ett tillräckligt skäl för att slippa fängelsestraff, så måste RMV "uppfinna" denna psykosdiagnos som juridiken kräver för att hon skulle undgå straff. Bergstrand finner denna kompromiss som rimlig. En sådan slutsats finner jag minst sagt märklig. Det ställer många frågor på sin spets som gäller ansvar och psykisk sjukdom och hur våra lagar är utformade. Rimligtvis är lagar till för att följas, inte för att manipuleras av rättsmedicinska utlåtanden så att man skall få till en dom som stämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Här skulle jag önska en fortsatt diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar