I ett debattinlägg i Dagen reflekterar Björne Erixon över kristendomens ställning i dagens Sverige och varför kristendomen mera är känd för vad den är emot än för vad den positivt står för.
Den kristna kyrkan måste inse sin ställning som minoritetsreligion i vårt land, menar författaren, och han fortsätter med att fråga sig var de verkliga hindren för kristendomens framgång ligger idag. Jag tror han har rätt när han säger att vi måste söka svaret mera inom samfunden själva än att skylla på ""samhällsklimatet", och människors tröghet. Det är alltid bekvämt att skylla motståndet på omvärlden, men det leder ingenstans.
Hur ser det ut idag: "Mycket av dagens kristendom liknar den församlingen i Laodikeia, som beskrivs i Bibeln som den ljumma men stolta och nöjda församlingen", skriver han. Det finns en hunger efter andligt liv i dagens Sverige, däri tror jag författaren har rätt. Många känner säkert igen sig i hans beskrivning av dagens situation:
När den animaliska, biologiska och konsumtionsinriktade hysterin mister sin lyskraft, träder tomheten in. När vi shoppat färdigt, knackar sökandet efter mening på vår verklighet. Då börjar Gud knacka på människans dörr...
Många människor kämpar för att få ihop sina liv tidsmässigt. Var finns det innehåll som gör livet värt att leva? Den marknadsstyrda kapitalistiska konsumismen, "dansen kring guldkalven", river stora hål i själen. Är detta allt som livet går ut på? Var finns ett hållbart svar att leva och dö på? ...
Ytligheten i medieutbud och fritidshets dränks i artificiella medel. Personkult och kändisfixering visar sin tomhet även långt inne i kristna led. Underhållning till döds. Kristen press och kristna konferenser spär på en osund uppmärksamhet kring ytlighetens "ikoner".
Kyrkan har trovärdiga svar. Bortom tomheten finns en mening, ett nytt liv i mötet med den uppståndne Herren som ger oss liv och hopp och som inspirerar till kärlek och omsorg om medmänniskorna. Om vi ser oss om finner vi många kristna som vittnar om detta med sina liv i ord och handling: Socialt engagemang för de svaga i samhället. Vittnesbörd om tron genom t.ex. Alpha-kurser och Liv i Anden-seminarier. Och de många kristna som i det fördolda tjänar Gud genom ett liv i utgivande kärlek för sina närmaste, sina grannar, sina arbetskamrater...
Detta är en omfattande verkliget i vårt samhälle som tyvärr inte så ofta syns i det offentliga rummet där konsumismens och individualismens ytliga tomhet dominerar.
Kyrkan har en uppgift att återerövra det offentliga rummet och sätta prägel på samhället igen, att bygga en kärlekens och hoppets civilisation. För detta krävs också att vi inte är rädda att sätta namn på egna inre problem i våra kyrkor och samfund och göra upp med dem, vare sig det handlar om pedofili-problem hos katolska präster eller osund sekterism som i värsta fall leder till katastrofala följder som i Knutby.
För att detta skall vara möjligt krävs att församlingarna gör bättring, lämnar sin Ladoicea-anda och blir brinnande i tron.
Låt påskens glädje och den stundande pingsten bli ett tillfälle till att ta emot den kraft som Jesus har utlovat:
Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig... ända till jordens yttersta gräns. (Jfr Apg:1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar