Samtidigt som det finns en allt starkare ekumenisk rörelse i Sverige som drar alla kristna in mot evangeliets centrala kärna, så finns det också en liten skara rabiata ärke-frikyrkliga och anti-katolska fundamentalister. Det verkar som om de främst kommer från Pingströrelsen och Livets Ord och är missnöjda med den ekumeniska utveckling som dessa grenar av Kristi kropp genomgått under senare år. Fyllda av missnöje och med motiveringen att de har en profetisk uppenbarelse gör de anspråk på ett teokratiskt ledarskap som undandrar sig all prövning i den större kristna gemenskapen. Dessa grupper är mycket farliga om de får makt över inte ont anande adepter som ofta söker sig till sådana församlingar eftersom de på ytan kan verka mycket tilldragande genom sitt engagemang och sin kritik av liberalism och andlig ljumhet. I sin extremism står de inte långt efter talibanerna. Vad som skiljer sig från dem är bara avsaknaden av politisk makt och förhoppningsfullt en något mindre benägenhet att ta till våld.
Men att denna form av teokratisk kristendomstolkning i händerna på fel personer också kan leda till mord och våld har vi Knutby som ett illustrativt exempel på. Men dessa grupper synes sakna förmågan att göra en sådan analys. Våldsdåden i Knutby skyller man på en enskild galning, sedan går man på i ullstrumporna som om ingenting har hänt. Åsa Waldau och hennes med-pastorer tycks inte förstå att de borde ta en time-out.
En trojka som tillhör denna nya teokratiska fri-församlingsrörelse är de som driver bloggen Aletheia. En av dessa, signaturen Haggaj, föredrar att förbli anonym och berömmer sig av att inte stå med i någon "församlingsmatrikel". Inte förvånande kritiseras på denna blogg de som varit kritiska till utvecklingen i Knutby. Sten-Gunnar Hedin som har haft kurage nog att offentligt uttala vad han ser går man särskilt hårt åt. Några församlingsmedlemmar från Knutby deltar ibland på bloggen, och Haggaj själv verkar ha en nära anknytning till Knutby.
Anna-Maria Hodacs gör i Signum en utmärkt analys av denna rörelse. Främst kombinationen av två förhållanden gör att denna typ av extremism löper en stor risk att fjärma sig alltmer från sund kristen tro. Det ena är deras fullständigt antiintellektualistiska sätt att läsa Bibeln och att utan analys upphöja sina egna tolkningar till norm. Det andra är deras anspråk på att vara på ett profetiskt sätt ledda av Gud, vilket då sådana personer kommer i ledarställning kan få fullständigt förödande konsekvenser för den församling som sådana ledare slår sina klor i.
Man verkar sakna all kunskap om exegetik och historisk kritisk läsning av bibeln. Ibland förnekar man t.o.m. att man tolkar utan säger helt naivt att "man läser som det står". I själva verket håller denna rörelse på att utveckla en helt egen vildvuxen tolkningstradition som frikopplad från kyrkans 2000-åriga erfarenhet kan ta vägen vart som helst. Att bibeln består av olika böcker tillhörande olika litterära genrer, att den författats av människor begränsade av sin tid och miljö, de olika tolkningsdimensionerna, bokstavlig allegorisk moralisk och anagogisk betydelse etc. verkar man inte ha någon aning om, eller t.o.m. vara stolt över att strunta i. (Läs mer om bibeltolkning här). Anna-Maria Hodacs skriver: "Det verkar som om man istället undervisade i en sträng fundamentalism som inbjuder till tankens självmord och invaggar i en falsk säkerhet."
Anna-Maria Hodacs fortsätter:
I den evangelisk-lutherska traditionen lästes bibeln i en kristen miljö och inom ramen för en tolkningstradition. I den traditionen hade man nog rätt klara besked om bibelns ”kärna och stjärna” och man kunde tolka ”skrift med skrift”.
Därmed fanns ett skydd mot alltför vildvuxna och godtyckliga utläggningar av texten. Men om den tolkningsgemenskapen saknas och man lika fullt fortsätter att kalla bibeln för Guds ord, och tror att den är just det, då kommer man lätt på avvägar – just på grund av själva respekten för Guds ord. I exemplet Knutby skedde precis detta, med resultatet att själva bibelläsningen förorsakade stor skada.......... de fatala riskerna när individuella kallelseupplevelser inte anses behöva underkastas kollegial prövning genom den större kyrkliga gemenskapen. Ledarna får här personligen en oerhört stor makt i församlingsstrukturen genom att det hävdas att Gud talar direkt till dessa människor. Pastorerna blir ett slags språkrör för Gud och kan därför ställa krav på församlingens medlemmar. Den enskildes samvete har bara att gå och gömma sig. Lydnaden är absolut. Det fullkomliga ska ju skapas i församlingen. Detta är en ytterst farlig teokratisk tendens i en inte obetydlig del av den samtida kristendomen.
Denna typ av församlingar med ett stort inslag av antiintellektualistisk bibeltolkning och teokratiskt ledarskap och anti-traditionalism finns också i andra delar av världen. Vi ser dem i Latinamerika, där det funnits en pingst-evangelisation bland traditionella katoliker vilka lockats in i denna typ av församlingar då de kanske levt i en konservativ anti-karismatisk katolsk miljö. Vi ser ofta hur dessa latinamerikanska pingstvänner, som tidigare varit katoliker är oerhört fientligt inställda till Katolska kyrkan och anammar oerhört starkt denna friförsamlings-ideologi.
Den Helige Ande finns levande i kyrkan. Karismatiska nådegåvor finns i kyrkan, de är till för varje döpt kristen och skall eftersträvas. Detta fastslog Andra Vatikankonciliet, och vi har en karismatisk rörelse inom Katolska kyrkan som starkt bejakats av de sista påvarna och många av kyrkans biskopar. Både Johannes Paulus II och Bendedikt XVI har sagt att det är viktigt att fostra en "pingstens kultur" i kyrkan och bett Karismatiska förnyelsen att bidra till detta.
Skiljelinjen går inte mellan karismatisk kristendom och sakramental traditionalistisk anti-karismatisk kristendom. Kyrkan är till sin natur både sakramental och karismatisk. Skiljelinjen går mellan dem som bejakar och vill stå i förbindelse med den levande kristna traditionen och dem som antiintellektualistiskt förkastar traditionen och tror att de i isolering med teokratiskt ledarskap kan bygga upp sin egen kristendom. En sådan rörelse kommer snart på villovägar.
Artikel i Signum: Bibelskolor och teokratiska församlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar