I sin predikan sade biskopen att det är viktigt att lyfta fram det goda, alltför ofta glömmer vi det, den grävande journalistiken rotar ofta i det negativa, skandaler av olika slag. Vi har alla en skyldighet att göra vad vi kan för att hjälpa andra i nöd, vilket också illustrerades av den evangelietext som valts: Den om Människosonens dom, "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig..." (Matt 25:31-46) Att påminna sig detta är särskilt viktig i en tid som vår där språket blir allt grövre, t.ex. på en del kändisars bloggar och i media, det blir mer och mer inne och accepterat att mobba, vilket gör oss immuna och att vi inte är beredda att ställa upp och försvara den utsatte när det väl gäller. Läs mera om f Kasimir.
Biskopen talade också om en annan person som betytt mycket för att rädda många judar: Påven under Andra världskriget, Pius XII. Han uppmanade församlingar och kloster i Katolska kyrkan att öppna sina dörrar för judar som behövde skydd, och på det viset har kanske hundratusentals liv räddats. Vid hans död 1958 talade Israels premiärminister Golda Meir med värme om hans stora insatser för judarna under andra världskriget.. Denne påve har också blivit kritiserad för att offentligt inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från nazismen. Men hans strategi var att arbeta i det tysta. Offentliga utspel kan också förvärra situationen för de mest utsatta. Det var vad som skedde i Holland, där biskoparna gick ut med ett starkt fördömande av förföljelserna, vilket ledde till en intesifierad våg av deportationer av judar till koncentrationslägren. En av de som deporterades till utrotningslägret i Auschwitz-Birkenau i samband med detta var Edith Stein, som sedan blivit ett av Europas skyddshelgon. En annan person som fick sätta livet till i koncentrationslägret och som sedan blivit helgonförklarad är den polske prästen Maximilian Kolbe.
Under tidigare epoker har Kyrkan mycket på sitt samvete i form av förföljelse mot judar. Detta var påven Johannes Paulus II mycket medveten om, och särskilt under det heliga året 2000 i samband med ett besök i Jerusalem bad han om förlåtelse för Kyrkans förbrytelser mot judarna. Det är något nytt i kyrkans historia som uppkommit att uppmärksamma historiens synder, uppmärksamma dem och nämna dem utan förskönande omskrivningar och sedan ställföreträdande för tidigare generationer be om förlåtelse. En som skrivit om detta är den katolske prästen och teologen peter Hocken.
Peter Hocken har nyligen skrivit en rapport om judarnas situation i Spannien och Portugal från 1400-talet fram till slutet på inkvisitionen. Många tvångsomvändes, de förbjöds att utöva sina judiska seder och bruk, en del kastades i fängelse, torterades och dödades. Detta är ett mörkt kapitel i Kyrkans historia som enligt Peter Hocken det också är viktigt att lyfta fram så att en försoningsprocess kan inledas.
Jag tror det är mycket viktigt att detta försoningsarbete fortsätter. De svårigheter och det motstånd och avståndstagande som kristendomen ibland möter idag tror jag hänger samman med att kyrkan har ytterligare en väg att gå på försoningens och botgöringens och nästankärlekens väg. Människor som Kasimir Vilnis, Edith Stein, Maximilian Kolbe och Påven Johannes Paulus II visade vädigt tydligt den vägen, men vi kan inte leva på deras lagrar, utan vi måste ta dem som exempel och fortsätta i deras spår. Här finns inget utrymme för självgod kyrklig triumfalism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar