Popagandan för en könsneutral äktenskapslagstiftning har varit massiv, och sex partier har gjort allt de kan för att marginalisera det sjunde. Med en dåres envishet har Göran Hägglund stått på sig och sagt att han strävar efter ett gemensamt regeringsförslag som tar hänsyn också till kristdemokraternas synpunkter. Skickligt har de homosexuellas intresseorganisation RFSL agerat för att slippa diskutera fakta till stöd för att bevara äktenskapet i dess nuvarande form för att istället stämpla alla som inte ställer upp på RFSL´s koncept som homofoba. RFSL säger att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap, men intresset för partnerskap har varit ganska litet, ca 300 nya partnerskap förrättas varje år, medan det ingås 45 000 äktenskap varje år.
Kyrkorna hävdar att politikerna inte ensamma äger begreppet äktenskap. Äktenskapet som en institution som syftar till att utgöra en normativ grund för föräldraskap och föräldraansvar anser man som något gott och bra att bevara för hela det civila samhället. Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns att slå vakt om äktenskapet säger man att det är i linje med det gemensamma bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. Homosexuella kan inte sägas vara juridiskt diskriminerade i samhället idag, och att göra äktenskapet könsneutralt är på intet sätt ett nödvändigt villkor för deras likaberättigande. RFSL, omfattande c:a 5000 medlemmar kan inte sägas representera hela den homosexuella gruppen, det finns många homosexuella som stöder ett bevarande av äktenskapet i dess nuvarande form.
När det nu inte tycks finnas en politisk vilja att bevara äktenskapet i dess nuvarande form, så utkristalliserar sig nu en positionering från kyrkornas sida där man föreslår en obligatorisk civilrättslig vigselakt som gäller för alla och att begreppet äktenskap får fortsätta att reserveras för vad det hittills betecknat och förvaltas av kyrkorna. Detta är kontentan i Göran Hägglunds förslag i förra veckan, och det är också vad biskop Anders Arborelius och tre andra kyrkoledare representerande Katolska kyrkan, Pingströrelsen, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet föreslår i en artikel på SvD Brännpunkt idag. Det är glädjande att kyrkoledarna i det kritiska läge som nu är kunnat samla sig till en gemensam hållning. Göran Hägglund kan därmed hävda att han har en stor del av kristenheten bakom sig. Det skulle givetvis vara bra om biskop Anders Wejryd från Svenska kyrkan varit med också, men som Hasse Boström skriver på sin blogg: "Svenska kyrkan är fortfarande ett osäkert kort i sammanhanget och kommer att fortsätta att vara det. Jag tror att varken kyrkostyrelsen (den politiska ledningen av kyrkan) eller biskopsmötet (den andliga ledningen) på egen hand törs ta ställning i den här frågan. De är beroende av vad kyrkomötet tycker. Och det mötet har just avslutat årets session, så därifrån får man ingen hjälp".
Kyrkoledarna skriver:
"Genom denna tredje väg skulle lagen frigöras från ett historiskt arv från en tid då Sverige var ett homogent land i vilket det var straffbart att inte tillhöra den lutherska läran. När vårt samhälle nu är i grunden förändrat måste detta avspeglas i lagstiftningen på ett sätt som respekterar den enskildes livsåskådning. Hur människor i dagligt tal eller inom sina eventuella samfund benämner sin samlevnadsform blir upp till var och en att avgöra. Vilka ceremonier paret väljer som manifestation av denna samlevnad blir då också tydligare en fråga för var och en att ta ställning till, i relation till den egna livsåskådningen, vänner och familj. Införandet av civilrättslig registrering öppnar även för utvecklandet av nya traditioner. Det skulle ge fler människor utrymme att erkänna vissa livshändelsers stora tyngd utan att nödvändigtvis tvingas vända sig till en religiös institution vars livsåskådning man kanske inte delar.
Vi är övertygade om att regeringen, om den är lyhörd, har möjlighet att hitta en konstruktiv lösning som en absolut majoritet av befolkningen kan stå bakom. Uppenbarligen finns det alternativ som för de flesta borde vara bättre än den samkönade äktenskapslag som utredningen föreslog, förslag som bättre skulle bidra till ökad sammanhållning i samhället. Varför skulle regeringspartierna ha ett intresse av att säga nej till en lösning som visar respekt för religiös tro, individuell frihet och det sekulära samhället? "
- Ja, varför skulle de det? Vi hoppas på att krampen och polariseringen kring denna fråga kan släppa så att vi får en bred parlamentarisk lösning som tar hänsyn till det bästa för Sveriges folk under många generationer framåt.
Jag vill också hänvisa till en egen artikel jag skrivit i ämnet på Newsmill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar