F Thomas Doyle OP, som är katolsk präst inom dominikanorden och expert på kanonisk rätt har på ett bra sätt engagerat sig i pedofili-skandalerna inom Katolska kyrkan och är expertkonsult i utredningar kring prästers övergrepp mot barn i USA, Canada, Irland, Israel och England. Nu hjälper han ärkestiftet i Dublin med en rapport som kommer att offentliggöras inom kort. (En annan än den nu publicerade rapporten från barnhemmen som gjorts av irländska regeringen.) F Doyle tillhör dem som på allvar engagerat sig i offrens situation, och har blivit en respekterad katolsk dialogpartner där annars upplevelsen hos offren varit att Katolska kyrkans reaktioner när det gäller att ge upprättelse upplevts som ljum och otillräcklig.
I en artikel i National Catholic Reporter kommenterar han den nyligen släppta rapporten angående situationen på irländska katolska barnhem. Hans ord är allvarstyngda och pekar på djupet och vidden av den förtroendekris som uppdagandet av dessa skandaler innebär för Katolska kyrkan.
Thomas Doyle menar att Katolska kyrkan inte har uppvisat kraft och beslutsamhet att på allvar ta itu med dessa problem. Varken i Irland eller USA är det det institutionella kyrkan som drivit på i att kartlägga och ställa till rätta, trycket har istället kommit utifrån, t.ex. från den Irländska regeringskommissionen eller från rättssystemet i USA. Först ställd inför detta yttre tryck har kyrkoledningarna agerat och samverkat.
Blotta faktum att denna systematiska misshandel av barn förekommit på irländska katolska institutioner (och på andra håll också) uppenbarar ett djupt människoförakt hos personer med ledningsuppdrag. Fundamentala humanitära värderingar har övergivits, eller kanske inte ens någonsin omfattats av många personer i maktpositioner. Att någonting är grundläggande fel i den institutionella Katolska kyrkan blir smärtsamt uppenbart, när det tillåts att systematiskt missbruk och kränkningar av barns rättigheter och radikal oärlighet tillåts fortgå och samexistera med Kyrkans bild av sig själv som Guds rike på jorden.
Rapporten på 2600 sidor är utgiven av irländska regeringen och sammanfattar 9 års utredningar av skolor och barnhem drivna av Katolska kyrkan. Den täcker en period av 60 år från 1936 och fram till våra dagar. Rapporten ställer allvarliga frågor i fokus kring katolska institutioner som tillät och odlade ett klimat av ständigt pågående kränkningar och missbruk av barn av präster och nunnor.
Till saken hör att Katolska kyrkan har varit djupt involverad och kontrollerat många delar av samhällslivet i republiken Irland: Utbildning, hälso- och sjukvård, socialtjänst. De institutioner som undersökts har haft religiösa ordnar som huvudmän. Ordnarna har stått under uppsikt av Irländska biskopar, ordnarna har också haft högkvarter både i Rom och på Irland. Vetskapen om missförhållandena har funnits hos de överordnade, men ändå har man inte agerat. F Thomas är här kritisk till Kyrkan på alla nivåer från påven till de lokala biskoparna och superiors inom ordnarna. Hans anklagelse är allvarlig: Man har känt till att dessa missbrukskulturer funnits men man har inte gjort någonting. Om det är på det sättet lägger det självfallet till ytterligare en extra dimension till den redan allvarliga situationen som fördjupar förtroendekrisen ytterligare.
Man konstaterar att den brutala sexuella, fysiska, emotionella och andliga ödeläggelse som drabbat dessa barn inte var tillfällig, utan systematisk och en del av vardagen, man kan säga till och med ingrodd i själva kulturen kring omhändertagande av barn i det katolska Irland. Det är svårt för vanliga rättänkande människor och engagerade goda kristna och speciellt för hängivna katoliker idag att föreställa sig den fruktansvärda realitet som ligger bakom rapporten, menar f Thomas.
Sadismen och grymheterna är inte följden av en galen diktators inflytande eller av en ociviliserad stam-kultur, utan rapporten beskriver en värld skapad av den Romersk Katolska kyrkan. De fasor som dessa hjälplösa barn, fångade som i en fälla, fick uppleva åsamkades dem av män och kvinnor som hade vigt sina liv åt att tjäna människor med Kristi kärlek som ledstjärna. Detta gör traumat mångdubbelt värre. Vi korsfäster Jesus en gång till.
F Thomas som verkligen är expert på området konstaterar att det som rapporten beskriver tyvärr inte är unikt, även om förhoppningsvis det som beskrivs tillhör de grövsta exemplen på vad denna ondskefulla kultur inom Katolska kyrkan har åstadkommit. Han konstaterar att rapport efter rapport har kommit de senare åren som pekar på utnyttjande av barn och vuxna i underläge av katolska präster och ordensfolk.
Pojkar äter i en jättestor matsal för 800 studenter i Artane Industrial School i Dublin. (odaterat, CSN)
Katolska kyrkan berömmer sig av att ha gjort mycket för att ta hantera dessa problem, men f Thomas menar att den officiella reaktionerna från ledare inom Katolska kyrkan varit vaga och förutsägbara: Förnekande, följt av bagatellisering, sedan att skylla på andra, att utse syndabockar, och slutligen försiktigt nyanserade ursäkter, har varit standardsättet för Kyrkan att agera.
"It has wrought far too much destruction and murdered too many souls to be tolerated for another generation."
Vad som skulle behöva ske är att ledarskapet för den institutionella kyrkan på alla nivåer tar på sig ett systematiskt ansvar för det inträffade. Det har aldrig inräffat. Istället har det varit undflyende och irrelevanta standardreaktioner, vilket är oacceptabelt, menar f Thomas. Han skriver: "De som betraktar den institutionella Katolska kyrkan som sin källa till emotionell trygghet må skria om antikatolicism, mediasensationalism och överdrifter i rapporteringen om missförhållandena. Sådana reaktioner är tanklösa och gör det bara värre, det pålägger bara de tusentals vars liv blivit ödelagda än värre smärta."
Inga byråkratiska program, fromma ursäkter, och försäkringar om bättring i framtiden är tillräckliga. Problemet är djupare än det utbredda missbruket i sig själv. Man behöver öppet och frimodigt granska hela den klerikala kulturen i dessa institutioner, ordnar, skolor, stift och församlingar.
Här har vi alla ett ansvar, såväl präster som lekmän. Det finns även spår av detta i Sverige. Vi har varit relativt förskonade från avslöjanden om sexuella övergrepp (förhoppningsvis för att det inte ägt rum så många), biskop Anders bad offentligt genom annonser i pressen om ursäkt för ett sådant fall för en tid sedan. Från flera tidigare elever i en av vära katolska skolor har jag tyvärr fåt höra om erfarenheter som inte är så bra. Det handlar inte om sexuella övergrepp, men om en kultur av dominans och personliga kränkningar av eleverna som satt spår för resten av livet. Låt oss inte slå oss för bröstet här i det katolska Sverige och säga att allt är så bra här.
Det finns en klerikal struktur som många katoliker är djupt skeptisk till, det ser jag exempel på dagligen. En del underkastar sig i självutplånande masochistiskt nit, styrda av ett slags etiskt imperativ att man skall tiga och lida och att det är fult att öppna munnen och vara kritisk. Andra talar helt enkelt med benen genom att sluta vara aktivt praktiserande katoliker och stannar hemma från mässan. Det har jag många exempel på i min egen bekantskapskrets, och mellan skål och vägg kommer ofta kritiken fram.
"Catholics have a profound obligation in charity and justice to the countless victims of all forms of abuse. They have an obligation to believers of all kinds everywhere. They must ceaselessly do all that can be done to free the Christian/Catholic community from the toxic control of the clericalized institutional structure so that once more the Church will be identified not with an anachronistic and self-serving monarchy but with the Body of Christ."
Men varken att underkasta sig eller att fly fältet är egentligen konstruktivt. Vi lekmän måste inse att vi på det sättet bara förvärrar problemet och konserverar det istället för att bli en del av lösningen. Vi alla, präster såväl som lekmän har ett grundläggande ansvar att bygga upp Kyrkan, att verka för kärlek i praktisk handling och rättvisa, och motverka alla former av förtryck och utnyttjande.
Vi har en ljusnande ekumenisk situation i Sverige där vi alltmer delar glädjen att vara kristna med varandra. Vi katoliker kan inte gå in i ett samarbete med de andra samfunden och låtsas som att allting är perfekt hos oss. Vi måste själva internt ta itu med problemen, och också vara öppna med detta i den ekumeniska dialogen där vi måste dela sorger såväl som glädjeämnen. Först så kan det bli en ekumenik som är seriös och går på djupet. Jag vädjar till alla kristna, såväl katoliker som icke-katoliker: Be för Katolska kyrkan och på en lösning av denna djupgående kris. Be för helande och upprättelse av dem som blivit drabbade.
Vi lever i pingstens tid. Även pingsten får mot bakgrund av denna tragiska exposé en allvarligare dimension: Det handlar inte om glättig bröllopsyra som sätter lite guldkant på tillvaron: Vi är helt beroende av den Helige Ande. Enbart i mänsklig kraft synes det omöjligt att lösa upp alla dessa problem. Kom Helige Ande!
Rosenkransvallfärd Marielund 2006
Posted 2009-5-26 6:46 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar