Att en grupp journalister och intellektuella, varav somliga med ett ben i kyrkan, satt i system att döma ut påven Benedikt XVI som ses som alltför konservativ för att genomföra det liberala projektet har jag tidigare skrivit om. Det är alltifrån katoliken och GP-redaktören Gert Gelotte, DN-kolumnisterna Barbro Hedvall och P C Jersild, till fp-politikern och tillika svenskyrkliga prästen Cecilia Wikström och Aftonblads-redaktören och också tillika svenskkyrkliga prästen Helle Klein. Kyrkans Tidnings ledarredaktion verkar också gå med i denna allians. Lyssna vad man skriver i en ledare (nr 20 2009)
"Påvens misstag har varit omfattande och reaktionerna mot honom världen över har minst sagt varit starka. Det har gällt allt från det ökända talet om muslimer i Regensburg till hävandet av bannlysningen mot SSPX och sambandet mellan AIDS och användandet av kondomer. Beslutet om att upphäva bannlysningen av prästerna i SSPX har följts av de mest intrikata och komplicerade förklaringar av vad detta beslut egentligen innebär. Många har varit behjälpliga för att förklara för oss alla ”som inte förstår” vad påvens beslut i grunden handlat om. Trots detta verkar ingen riktigt fatta förutom påven själv. Till och med hans närmaste som kardinalerna Tarcisio Bertone, statssekreteraren och Walter Casper, ordförande i påvliga rådet för kristen enhet, har uttryckt förvåning över beslutet och hur det kommit till."
Vad är detta annat än kvalificerat skitsnack (om man nu får uttrycka sig så grovt)? Vad man kan hålla med om är att papa Benedikt inte har samma fingertoppskänslighet och utstrålning som sin föregångare när det gäller diplomati och dialog med allmänheten, men det kompenserar han med 
många andra goda egenskaper. Föreläsningen i Regensburg var ju strålande, inte fientligt mot Islam på något sätt, det innehöll ett litet citat från en medeltida författare som mot påven illlvilliga fanatiker drog fram, och så var en kampanj igång i ohelig allians mellan militanta islamister och västerländska påvefientliga sekularister. Utgången av detta blev ändå genom påvens försorg strålande genom att han samlade muslimska ledare hos sig till en fredlig dialog. Så kan man gå igenom skandal efter skandal och konstatera att påven är mycket skicklig på att reda ut missförstånden och vända det till något gott i slutändan. Nu senast kan man konstatera att hans resa i mellanöstern där han besökte Jordanien, Israel och de palestinska områdena blev mycket lyckad. Det talar medierna tyst om, för det stämmer inte med den diskurs de vill diktera.
För Kyrkans tidnings ledarskribent och övriga i hetskampanjen mot påven tycks inte vilja förstå, utan man är helt upptagna med att med sin maktposition i massmedia som bas torgföra den diskurs man själva bestämt: Att påven är omöjlig och har fel. Läs bara hur Göran Lundstedt fortsätter i ledarartikeln:
"Jag tror att det är att göra analysen av påvens fyra år litet väl enkel och onyanserad att hela tiden skylla på att det är organisatoriska problem i Vatikanen, dålig kommunikation utåt och brist på bra rådgivare som gjort att påven gjort den ena blundern efter den andra. I grunden handlar det i stället om att vi har att göra med en kyrka som fortfarande styrs som en absolut monarki och har en högsta ledning som fungerar som ett medeltida hov. Demokrati ses som ett skällsord och något som bara naiva och dåligt pålästa lutheraner hänger sig åt enligt detta betraktelsesätt. Det är tydligt att den modell som den romersk-katolska kyrkan styrs efter i dag inte fungerar i vår tid. Det är grundorsaken till att Benedictus XVI riskerar att skada kyrkan mera än han gagnar den och att han i historien kommer att betraktas som en förlorad påve."
Återigen en bild jag och många katoliker inte känner igen oss i. Detta är en nidbild av påven. Jag har noga studerat påven, själv varit närvarande i samband med att han träffade Rörelserna i kyrkan pingsten 2006, och jag har läst en hel del av hans teologiska skrifter, där framkommer en helt annan nyanserad bild av en klok teologiskt och filosofiskt skolad man som är mycket medveten om de stora frågorna i tiden och upptagen med hur Kyrkan skall hantera dem. Det är värt att lyssna till påven!
En som sett påvens förtjänster är Sveriges ambassadör i Vatikanen, Ulla Gudmundson. Mycket riktigt påpekar hon att även den förre påven var konservativ (fast det märktes inte så mycket på grund av hans utåtriktade folklighet). Hon intervjuades i Dagen. Hon säger bl.a.:
- Varje påve genom historien har haft sin karisma, sin profil och sin mission. Benedikts karisma och mission är att hela, ena och konsolidera sin kyrka. Det är hans prioritet nummer ett, det har han sagt, och det präglar hela hans pontifikat. Hans prioritet nummer två är att förbättra relationerna till östkyrkorna.
- Teologiskt sett är det inte så stor skillnad mot Johannes Paulus II. Joseph Ratzinger var under många år chef för Troskongregationen - det var Johannes Paulus som utnämnde honom - och de två jobbade väldigt mycket ihop. Han är konservativ, men Johannes Paulus II var det också.
- Jag kallar honom för en dialektisk påve: Han gör något men effekten blir den motsatta. Det blev så i affären med SSPX. När påven upphävde bannlysningen av Förintelseförnekaren Williamson höll det på att bli en allvarlig konflikt med judarna. Men i stället har vi fått ett närmande och ett varmare klimat mellan påven och de judiska företrädarna.
Jag läser på Katolsk visions hemsida att Sveriges påvehatare nummer ett, Irène Nordgren har framfört kritik mot Ulla Gudmundsons positiva omdöme av påven, så att hon såg sig föranledd att fråga vilka punkter kritiken gällde, varvid Irène svarar i ett blogginlägg: "Genom att du väljer att tex inte låtsas om att Vatikanen är västvärldens enda kvarvarande autokrati som utövar ett åsiktsförtryck bland sina undersåtar och hotar och bestraffar oliktänkande uppfyller du katolska förväntningar på sk “saklighet och stringens”. Jag kanske ska påminna om att även envåldshärskare kan ha sin “karisma, vara charmerande och ha sin profil och sin mission...” Så går hon på i samma stil i ett långt inlägg.
Det förvånar mig att Gert Gelotte, vars åsikter jag inte delar i allt, men vars saklighet vida överstiger Irène Nordgrens kan fortsätta att engagera sig i Katolsk Vision vars blogg domineras av återkommande känslosamma utfall mot olika personer i Katolska kyrkan. Gert har en del poänger i det han skriver, men genom att han identifieras med Katolsk vision förlorar han sin möjlighet att kunna påverka. Möjligtvis är detta ett val han gör därför att han räknar med att den liberala falang han tillhör med tiden automatiskt kommer att dominera över kyrkans herdar. Gert skriver en gästblogg i Segloria smedja-bloggen, en del riktig bra saker. T.ex:
- "Katolska kyrkan har en tvåtusenårig historia. Denna historia är en ständig kamp mellan förstening och förnyelse."
- "Katolska kyrkan står inför en förändringsprocess som kan jämföras med sammanbrottet för den medeltida världsbilden". (styrelseskick, synen på kvinnans ställning, sexualiteten...) Att kyrkan är i otakt med det sekulariserade samhället "fördunklar... kyrkans budskap och ärende".
Detta är viktiga och tunga teman som diskuteras inom och utom kyrkan. Om man läser något ur påvens/kardinal Ratzingers digra teologiska produktion, så förstår man att även han är ytterst medveten om dessa teman. Gerts analys av situationen är allderles för tunn och enligt min mening helt felaktig. Gert igen:
"I Sverige finns ... en förväntan om att katolska kyrkan skall vara en konservativ monolit där en man bestämmer vad alla skall tro, tänka och säga och hur alla skall leva. Att det är på detta sätt är inte konstigt. Det är så kyrkans ledning vill ha det, det är så kyrkan framställs från officiellt katolskt håll i Sverige och det är så många konservativa katoliker kräver att få ha det... Katolska kyrkan domineras för tillfället av en konservativ reaktion mot andra Vatikankonciliets reformer..."
Nej, Gert, det är inte alls så kyrkans ledning vill ha det, det är absolut inte min bild av Katolska kyrkan, och inte min tolkning av viljan hos "kyrkans ledning". Visst finns det stora problem inom kyrkan, det är uppenbart för alla, visst finns det stockkonservativa krafter som bara blundar för problemen, är rädda för förändring och förnyelse och längtar tillbaka till en strikt hierarki som det var förr, men det är ju en nidbild av kyrkan Gert framställer när han beskriver påven och ledningen som roten till allt ont och den liberala agenda som Gert Gelotte och Katolsk vision står för som lösningen på alla problem.
Kyrkans nuvarande herdar och ledning har sina bra och dåliga sidor, den liberala opositionen har sina poänger, men också sina negativa sidor. Tack och lov att det finns en balans. Politiska vindar blåser snabbt över och ersätts av nya, det är viktigt att Kyrkan har en viss inneboende konservatism som står emot alltför snabba förändringar. Sanningen kommer ändå att segra till slut. Om nu kyrkan står emot något som är temporärt i tiden, så kommer det att bli prövat, en del förkastas, en del tas till vara. Kom ihåg att de som kommer att vara präster och herdar i kyrkan i framtiden är de barn som nu växer upp i våra familjer, det är där grunden till påverkan finns i en långsiktig process där medvetna och goda vuxna fostrar sina barn i en sann och äkta fromhet. Däri ligger det kristna folkets makt, inte i att kortsiktigt göra politisk revolution. Den nuvarande påven är som sagt ytterst medveten om dessa frågor, den som tvivlar på det ber jag att tränga in i en del av hans teologiska produktion varav det finns flera bra böcker på svenska.
Nej, Kyrkans tidning, Benedikt XVI är ingen förlorad påve, förlorad möjligen för det liberala projektet, men inte för evangelisationen, inte för ekumeniken, inte för Kyrkans roll att vara en positiv kraft i samhället, inte för en positiv Gudstro, för människovärde, fred, tolerans och kärlek.
Posted 2009-5-24 9:27 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar