Nu har en rapport kommit från Katolska kyrkan på Irland som presenterar de kränkningar och sexuella övergrepp på barn som skett inom kyrkan. Det är skrämmande och upprörande läsning, samtidigt har vi länge vetat att rapporten varit på gång och att ett och annat skulle avslöjas. På något sätt förväntar man sig att kyrkans folk skall vara mera kärleksfulla, omsorgsfulla, icke kränkande än folk i allmänhet, därför blir liknande rapporter så mycket mer nedslående.
Om detta skall lära oss katolska kristna något, så är det ödmjukhet och att inte yvas över oss själva. I miljöer där kyrkan har makt och där inspirationen till den kristna tron inte kommer utifrån en personlig omvändelse, utan styrs av tradition och maktbegär, så är det kyrkliga sammanhanget ingen garanti för att människans sämsta sidor inte kommer fram. I en annan artikel i Svenska Journalen läser vi om en maktgalen abedissa som terroriserade sina underlydande.
I dagens läge är det nog så att katolska präster har ett ganska lågt förtroende bland allmänheten, jag märker ju hos mina katolska vänner och släktingar att det låga förtroendet finns även bland katoliker, där det finns en slags dubbel bokföring att man av artighet accepterar prästens roll som liturgimästare, men man tar alla hans råd och anvisningar med en stor nypa salt och handlar sedan efter eget omdöme. Det behövs ett stort mått av ödmjukhet och nedstigande från de höga hästarna och att göra sig beroende av den Helige Ande såsom en kraftkälla i sitt liv för att förtroendet för prästerskapet skall kunna återupprättas. Det är viktigt att vi lekmän också är realistiska på denna punkt och inser vårt eget ansvar för kyrkans framtid. Alla, präster som lekmän är vi levande byggstenar i kyrkan och är totalt beroende av hörnstenen, Jesus som ger oss den Helige Ande som en kraftkälla så att våra liv kan få rätt kurs. Låt oss alla, präster och ordensfolk såväl som lekmän besinna detta då vi snart skall fira Pingst, den högtid som representerar Andens utgjutande över Kyrkan. Vi behöver alla en personlig pingst i våra liv.
Man får bara hoppas att den Irländska rapporten leder till att man tar itu med dessa frågor på ett adekvat sätt. Bland offren finns en besvikelse att kyrkan inte tillräckligt kraftfullt tar tag i situationen och vidtar åtgärder mot förövarna. Biskop Anders säger i ett uttalande att han "är ledsen och bedrövad över att kyrkliga företrädare utsatt barn och ungdomar för övergrepp. Ingenting ursäktar att barn och ungdomar utsätts för fysiska, mentala och andliga övergrepp av dem som är satta att ansvara för deras väl och ve". Katolska kyrkan i Sverige har dels på engen hand, dels i samverkan med Sveriges kristna råd utarbetat riktlinjer för hur man skall arbeta förebyggande i dessa frågor.
Posted 2009-5-22 7:17 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar