När humanisterna satte igång sin kampanj "Gud finns nog inte", så tänkte jag - Bra! Det innebär ytterligare fokus på de andliga frågorna vilket ökar intresset för kristendomen. Det är anledningen till att jag inte höjt på ögonbrynen eller protesterat mot en kampanj som kanske borde väcka protester från mig som enligt deras test tillhör "den mindre del av befolkningen som är mycket religiös". Göran Rosenberg undrar varför kampanjen inte väckt mera protester. Han skriver i DN:
"Jag försöker föreställa mig pingströrelsen eller judiska församlingen eller någon välfinansierad muslimsk organisation tapetsera det offentliga rummet med djupt känsloladdade religiösa symboler till texten ”Gud finns nog” och jag finner tanken omöjlig. Jag finner det också omöjligt att en sådan kampanj inte skulle ha väckt ett himla liv eftersom den genast skulle ha uppfattats för vad den var, ett provocerande och påträngande försök till religiös påverkan i ett samhälle där vi inte är vana vid sådant. "
Hans förklaring till de uteblivna protesterna är att Humanisterna lyckats att framställa det hela som en fråga om tro mot vetande. Men, skriver Rosenberg, "detta är inte en fråga om tro mot vetande. Detta är en fråga om tro mot tro. I Humanisternas fall inte bara tron att Gud nog inte finns utan också tron att de som tror att Gud nog finns utgör ett problem värt en mångmiljonkampanj."
Som kristna har vi ingen anledning att gå in i ordstrider om Guds existens. Vi kristna vitttnar om det vi erfarit och tagit emot: Jesus som uppenbarar Guds kärlek för oss. Gud är. Det är inget vi kan experimentellt bevisa eller inte, med det är en erfarenhet vi är övertygade om genom mötet med Jesus. Ungerfär så uttrycker sig också Åke Bonnier på sin blogg.
Jag testade kampanjen Gud finns nog intes frågetest, och konstaterade som flera andra gjort, att frågorna är helt omöjliga, tendensiösa och det saknas relevanta svarsalternativ. Till exempel fanns bara följande två alternativ angående styrning av våra liv:
- 1. Guds vilja skall styra våra liv.
- 2. Människorna själva skall ta ansvar för hur man lever tillsammans ,utnyttja vårt förstånd och inte lita på att någon annan sköter saken, t.ex. Gud.
För en kristen är det självklart att Gud är den som skapat dig och att Gud är den som leder dig framåt. Lika självklart är det att du är skapad som en ansvarstagande människa som med förnuft och i samverkan med andra agerar i världen. Som kristen skulle jag därför vilja sätta en tydlig markering för båda alternativen. Men si det går inte i humanisternas enögda värld. Och så är det i fråga efter fråga, det framträder en mycket platt världsbild, och det märks att de som satt samman testet inte förstår vad kristen tro handlar om i grunden och en mycket föraktfull hållning till hur kristna och människor som omfattar någon religion tänker. För att ändå kunna slutföra testet kryssade jag mig fram mellan frågorna, ibland valde jag det "religiösa" alternativet, ibland det "humanistiska", och till slut fick jag resultatet att jag "tillhör den mindre del av befolkningen som är mycket religiös, och jag inbjöds att delta i humanisternas debatter.
Författaren Lena Andersson, ett av humanisternas nya "stjärnskott" och tillika nybliven kolumnist i DN argumenterar lika platt, och hon tycks oinformerad om kristen tro, hon ser bara den inskränkta bild hon vill se och argumenterar sedan mot sin egen bild, det blir knappast övertygande. Hon skriver: I kunskapsteoretisk mening är ateismen givetvis en tro, på samma sätt som det är en trossats att jorden snurrar runt solen. I det hänseendet är alla uppfattningar om världen trossatser.
Lena Andersson har fel. Det är en allderles för förenklad beskrivning. Jag har så länge jag kan minnas inte kunnat undgå att se på mig själv som en skapad varelse, och att det finns någon bakom skapelsen, en skapare, att detta sätt att se är allmänmänskligt antyds inte minst därigenom att vi i de flesta språk har ett begrepp för detta, på svenska heter begreppet "Gud". Däremot har jag aldrig någonsin kommit på tanken att denna grundläggande livshållning skulle vara något som vetenskapen kan styrka eller falsifiera, eller att frågan om Gud skulle vara en kunskapsteoretisk fråga på samma nivå som andra frågor som vetenskapen och filosofin sysslar med. Frågan om Gud ligger på en metanivå, därunder kommer alla andra filosofiska och vetenskapliga frågor vi människor ägnar oss åt när vi med vårt förnuft försöker begripa något lite mer av hur denna världen är uppbyggd. Jag citerar ofta den katolska prästen Anders Piltz, han formulerar det så här:
"Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med intelligens och moraliskt ansvar". (Signum nr 7 2006)
Att man förutsätter en Gud bakom skapelsen är en sak som inte kan vetenskapligt verifieras eller falsifieras, det har med grundläggande livshållning att göra. Däremot finns det urkunder till den kristna tron, såsom skriven dokumentation (Bibeln), Israels folks historia, personen Jesus, den tomma graven, kyrkans uppkomst med utgångspunkt från de första lärjungarna, Pingsten och den erfarenhet som betecknas den Helige Ande och de andliga nådegåvorna är konkret materia som kan bli föremål för kunskapsteoretiska överväganden och förnutsmässig reflektion. Hur man tar ställning till och tolkar hela detta sammanhang är tillgängligt för kunskapsteoretiska överväganden och förnuftsmässig reflektion. Det är oerhört viktigt att denna reflektion kan fortgå i vetenskapliga former, både vid oberoende universitetsinstitutioner och inom ramen för den teologiska forskning och utbildning som bedrivs av kristna samfund. Högskoleverkets nya kritiska tongångar är obegriplig.
Vissa tidningars ledarsidor försöker se helheten och kommer med ganska kloka kommentarer till Humanisternas utspel. Nyligen fanns en mycket bra ledarkommentar i Upsala Nya Tidning, och söndagens ledare i DN vill jag gärna citera:
I ett globalt perspektiv är inte problemet att människor tror på Gud, utan att vissa tror på Gud på ett repressivt, fanatiskt och för omgivningen skadligt sätt. Inte minst utgör alla regimer som backar upp en specifik religiös tro en fara för både sina egna medborgare och omgivningen.
Detta är inte svårt att hålla med om. Här finns en slags grundläggande värdegemenskap som alla goda krafter, troende av alla sorter samt sekulära religiöst indifferenta eller "troende" ateister kan enas kring. Att bekämpa ett repressivt inflytande i världen från religiösa fanatiker gör man inte genom att döma ut den religiösa tron som sådan, det skapar bara ännu värre motsättningar. Tvärtom är ett sunt religiöst engagemang en bundsförvant i detta.
Ett sant kristet engagemang kan locka fram något av det allra bästa i den mänskliga kulturen, och vi borde vara tacksamma för det kristna kulturella arv som finns i den västerländska kulturen. Att ta avstånd från det är som att såga av den gren vi själva sitter på. Det är den kristna människosynen som utgjort värdebasen som är grunden för utvecklingen av rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter i västvärlden. Enligt kristen människosyn rangordnas inte människan, utan varje människa har ett fundamentalt och lika värde i förhållande till andra. Och den kristna förståelsen av synden, att människan är fallen och felbar, är grunden till all självkritik och därmed till vetenskapens framväxt som bygger på att man får ifrågasätta och på så sätt kunna ta in ny kunskap. Denna attityd är unik för västerlandet. När man i andra kulturer ifrågasätter och kritiserar leder det lätt till reaktioner av kränkthet.
Dick Erixon framförde liknande tankar för en tid sedan i en intervju med Världen I Dag. Han kommenterar intervjun på sin blogg:
De som vill utmana staten måste kunna göra det på en civilisatorisk grund, inte bara säga att man är emot statens regler och förbud. Och för Sverige är den grunden, vare sig man vill erkänna det eller inte, kristen. Jag tycker den här sortens samtal tillhör de viktigaste vi kan ha i vår tid. När mycket sätts på ända och blir obsolet gäller det att verkligen veta vem man är. Identitet är det som kan skapa trygghet i en föränderlig värld. Därför behöver vi söka bakåt, knyta an till vår kultur och våra traditioner. Inte för att exkludera andra, men finna oss själva.
Samtidigt måste sägas att när religionen inte får motstånd utan stöds av makthavarna, så kan det också locka fram några av de sämsta sidorna av mänskligt beteende. Jag behöver nog inte nämna några exempel här. Kyrkan har alltid mått bäst och utvecklats mest i situationer då hon blivit ifrågasatt och motarbetad. Jesus och passionshistorien är ju själva grundbilden för detta. Martyrernas blod är det utsäde som byggt upp kyrkan och gjort henne till den kraft hon är i världen. I Sverige har vi ingen religionsförföljelse av den typ som förekommer i andra delar av världen, därför har vi kristna inget att klaga på här. Däremot kan vi vara tacksamma för det motstånd som humanisterna erbjuder inom ramen för vårt demokratiska samhälle. Det bidrar till att bygga upp och stärka Kyrkan.
Dagen Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion
Posted 2009-6-15 13:10 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar