Ett antal kända svenskar skriver idag i DN ett manifest till det sekulära samhällets lov. Delvis är det självklarheter de säger som jag som troende katolik och rubricerad som tillhörande "den mindre del av befolkningen som är mycket religiös" enligt det frågetest humanisterna lagt ut på internet (där frågorna f.ö. var helt omöjliga att svara på eftersom de var tendensiösa och det saknades fullständiga alternativ), kan instämma i. T.ex följande skriver jag självklart under på:
"...kritik av alla idésystem på lika villkor, oavsett om ideologierna betecknas som politiska, filosofiska eller religiösa. Ingen ideologisk grupp ska ha rätt att undgå kritik eller att slippa stå till svars genom att hänvisa till religionsfriheten. Ingen ska heller kunna gömma sig bakom kulturella traditioner om dessa kränker de mänskliga rättigheterna. I det sekulära samhället har ingen grupp rätt att förtrycka individer eller begränsa deras levnadssätt, vare sig i religioners eller traditioners namn. "
Manifestförfattarna påpekar också något viktigt när de säger att mångfald och tolerans får inte stanna vid tjusiga deklarationer, det måste också omsättas i praktiken: "Om kollektivets identitet värderas högre än individens rättigheter, blir hyllandet av mångfalden i praktiken inget annat än ett försvar för olikheter mellan grupper med ett samtidigt krav på likriktning och tvång för individer. Det vi kallar tolerans förvandlas då lätt till hänsynslöshet." Detta är absolut sant, och vi kan säkert identifiera miljöer även inom katolska kyrkan och övriga kristna samfund där det förekommit en förkvävande instängd miljö. Många "Guds barnbarn" kan vittna om detta från sin uppväxt.
FN-resolutionen om att förbjuda kritik av religioner ställer jag mig liksom manifestförfattarna tvekande till. Detta drevs ju igenom av muslimska stater, Vatikanen var också starkt kritisk till resolutionen. Katolska kyrkan tog i samband med Andra Vatikankonciliet ställning för religionsfriheten (Dignitatis Humanae).
Sedan detta är sagt frågar jag mig varför jag ändå får en obehaglig känsla när jag läser vidare i manifestets text. Lika självklart positiv och tydlig som den första delen av texten är, lika diffus och inlindad i halvkvädna visor känns den andra delen av manifestet. Jag får till och med samma känsla av försök till likriktning som det manifestet kritiserar religionerna för. Jag noterar att jag först får en klapp på huvudet för att det kan vara OK och till och med fint och bra att "vara religiös", om jag bara håller det privat, men i nästa andetag ser jag Katolska kyrkan och andra kristna dragna över samma kam som militant islamism och hederskultur.
Det antyds också att frågor som människovärdet i livets början och slut (abort, dödshjälp), stamcellsforskning m.m. är sådant som hör hemma inom privatreligiositeten, och det antyds att den inställning som torgförs av dessa humanister är den enda rätta. Detta känns minst sagt instängt och förkvävande. Ena studen kritiseras i manifestet (med rätta!) FN-resolutionen som förbjuder kritik av religioner, i nästa andetag pläderar man implicit för att förbjuda ett offentligt samtal om livsetiska frågor därför att man vill förpassa från normen (dikterad av vem?) avvikande meningar till privatreligiositetens område.
Analysen av religionens positiva sidor är undermålig, och manifestet är helt i avsaknad av självkritik och kan därför svårligen bli en bra grundval för att uppnå det man säger sig vilja uppnå, ökad tolerans, mera respekt för de mänskliga rättigheter och individens frihet. Genom svepande generaliseringar om religionernas dåliga inflytande där allt dras över en kam istället för att arbeta i gemenskap med dem inom religionerna som delar samma grundvärderingar riskerar man istället att skärpa motsättnignarna. Hur mycket humanisterna än säger att man vill bygga på förnuft och värjer sig för anklagelser att vara en ny "tro", så riskerar man att hamna i en sekterism, minst lika förkvävande och likriktande som de negativa religiösa miljöer man kritiserar.
Jag ger inte mycket för humanisternas analys av religionerna. Då är filosofen Jürgen Habermas tankar långt mer intressanta och djuplodande. Läs Ulf Jonssons understreckare i SvD om Jürgen Habermas från 17/6. Habermas fyller i dagarna 80 år. Få nu levande filosofer har ett jämförbart genomslag i samhälls- och kulturdebatten. Han framstår som Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och förespråkar ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle.
Andra bloggar om: gud finns nog inte humanisterna kristendom religion gud religionsfrihet mänskliga rättigheter sekulariserin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar