När sekulära ateister skall försöka sig på kritik av tron och religionen går det ofta inte särskilt bra. Humanisternas försök att beskriva tron som önsketänkanden som ersätter vetande går det inte särskilt bra. Argumentationen blir ofta väldigt tunn, ibland blir det nästan lite komiskt, som en don Quijotte som slåss mot väderkvarnar. - För att man skall ha några argument att komma med måste man först måla upp en torftig karikatyrbild av religionen som man sedan kritiserar. Vi har egentligen ingen religionsdebatt värd namnet i Sverige, den kampanj som humanisterna dragit igång är i stort sett ett fiasko. Man talar förbi varandra, och man förundras av hur annars kloka och intellektuella personer kan bli så ytliga i sina argument och så styrda av sina känslor som när man skall argumentera för sin ateism och mot tron.
Professor Dan Larhammar vid Institutionen för neurovetenskap i Uppsala (mottagare av Hedeniuspriset år 2000) utgör inget undantag. Med emfas kanstar han sig på pennan sedan han läst Sten-Gunnar Hedins krönika i Dagen den 23 juli där han tar upp filosofiska spörsmål om tro och vetande samt funderar över varför ateisterna är så aggressiva i sin argumentation. I hans svar i Dagen den 7 aug säger han att det inte alls är så, men det blir nästan en komisk effekt eftersom texten år hållen i ett ganska polemisk ton där han inte försöker bemöta Hedins tankar på djupet, utan mera raljerande fortsätter att beskriva tron som "önsketänkande", i motsats till hans egen rationella och neurovetenskapliga logik som kan förklara hur saker är beskaffade och kan avgöra vad som är sant och inte sant.
"Ateister accepterar att det finns företeelser och fenomen om vilka vi i dag har ofullständig kunskap", skriver han, medan för andra (d.v.s. troende) "är ovissheten så otänkbar och förorsakar en sådan otrygghet att de i stället hittar på förklaringar, eller anammar andra människors påhittade förklaringar: sagor om ett övernaturliga väsens verksamhet."
Hedins exempel med apelsinen har han missförstått helt (ni får läsa artiklarna så förstår ni). Enligt Larhammars logik är det endast konstaterbara orsakssammanhang som kan vara sanna, annars avfärdas det som något vi vet är falskt. Men för en troende människa står inte vetenskaplig logik och gudstro i motsatsförhållande till varandra på det sättet. Att Gud skulle kunna verka genom det till synes slumpartade tror jag inte är främmande för någon troende människa. Men man skulle aldrig komma på tanken att ta sådant som ett bevis för Guds existens.
Tro och vetande är två sfärer som båda äger berättigande. Problemet med ateisternas argumentation är att de försöker dra tron in på logikens och vetandets område, för att sedan vederlägga den med logiska bevis. Detta låter sig inte göras.
Hedin påpekar att majoriteten av jordens befolkning tror på en högre gudomlig existens, en övertygelse som torde bygga på någon form av andlig erfarenhet. Ett antal miljarder människors erfarenhet måste väl ur en kognitiv aspekt vara intressant, även för en ateist, menar Hedin, inte bara något som man dum-förklarar.
Tron är ett medvetet sätt att leva ut och sätta ord på det som är den existentiella grund man valt i sitt liv, och de grundantaganden man gjort. För existentiella val och grundantaganden gör varenda människa, det spelar ingen roll om man är sekulariserad ateist eller varmt troende. Om man skulle granska varadagsmänniskors grundantaganden och vad man tar för givet i livet, så skulle man säkert kunna hitta mycket som vore diskutabelt, omedvetna fördomar. Ingen är neutral. Vi är alla påverkade av vår bakgrund och de val vi ursprungligen gjort i livet. Antingen är vi omedvetna om detta och odlar våra fördomar, eller också är vi medvetet reflekterande, beredda att ompröva och utvecklas. Den kristna tron när den är som bäst är ofta en tillgång i processen att utvecklas och bli mera medveten. (Vilket inte är det samma som att säga att det inte finns förstockade fördomsfulla kristna, för det finns det, precis som det finns sekulära och ateistiska sådana).
Hedin utgår från Sokrates och Platons resonemang om tro och vetande. Antingen vet man, eller så visar det sig att vetandet inte var något vetande. Tron däremot är inte falsk för att den visade sig vara fel. Tvärt om är det just förhoppningen, förvissningen, den längtande förväntan som kännetecknar tron. Tron kan visa sig inte stämma, men är lika väl en tro Tron är ett begrepp för det vi inte vet. Tro och vetande är inte synonyma begrepp utan kompletterar varandra. Hedins filosofiska utgångspunkt borde vara en intressant utgångspunkt för ateisterna att ta upp, men man missar detta helt till följd av att man är så inställd på att argumentera mot och har från början bestämt sig för att de troende är inskränkta och fördomsfulla.
I en ledarkolumn i DN anknyter Lena Andersson till samma tema, då handlar det om en andlig verklighet i förhållande till konsten. Hennes försök att förklara bort det andliga blir lika torftigt som Larhammars här. Jag hoppas jag hinner återkomma och diskutera den artikeln, men nu hinner jag inte mer idag.
Posted 2009-8-8 9:52 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar