(Bilden: Kardinal Walter Kasper, chef för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet i samband med katolsk mässa med 4000 ungdomar på Riddarholmstorget, Stockholm sommaren 2009) Stats- och politikerstyrd kyrka eller en kyrka som byggs upp av Kristus och dem som tror på honom? Aldrig som inför årets kyrkoval i Svenska kyrkan har dessa frågor så tydligt ställts på sin spets. Dagen och Elisabeth Sanlund tycker svaret är självklart. I en ledare med rubriken Säg adjö till partipolitiken skriver hon:
"Precis som alla andra trossamfund måste Svenska kyrkan styras av människor som brinner för kyrkan och dess uppdrag... Nu som alltid är kyrkans främsta uppgift att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus och att i både ord och handling demonstrera Guds kärlek till människorna.Det är en kärna kring vilken biskopar, präster, diakoner, kyrkomusiker, församlingspedagoger, kyrkvaktmästare och alla andra anställda kan förenas tillsammans med alla hundratusentals engagerade lekmän som vill arbeta för Svenska kyrkans framtid och för en fortsatt och förstärkt ekumenisk process i Sverige...
Att Svenska kyrkan överlever som organisation i sin nuvarande form är faktiskt inte det primära. Det allra viktigaste är att detta gigantiska och fortfarande resursstarka samfund med stark folklig förankring får kraft, mod och inspiration så att det förmår spela sin stora och viktiga roll i påkristningen av Sverige."
En av de allra tydligaste motståndarna till detta synsätt är stiftsprosten Eva Brunne, nyvald (ännu ej tillträdd) biskop i Stockholms stift. Hon talar starkt för fortsatt partipolitisering och är inte bekymrad över att personer som inte behöver vara troende eller sätta sin fot i kyrkan är de som skall styra över kyrkans angelägenheter. Hon tycks mena att kyrkan skall hämta sin kraft ur det sekulära samhällets demokratiska process och inte ur tron på Kristus, och att kyrkan skulle förvandlas till en förening eller en sekt om bara de aktiva i kyrkan skulle bestämma.
Vad är det hon menar? Inom många andra kyrkor är det så som Elisabeth Sandlund beskriver: Anglikanska kyrkan, Katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkorna, alla frikyrkor i Sverige... Räknar Eva Brunne in alla dessa i kategorin sekter? Brunne är en god representant för den långa tradition av tjänstekvinnor och män inom Svenka kyrkan som lydigt går i statens och politikernas ledband och som hellre tycks vilja förvandla kyrkan till en demokratistyrd institution än att vara det salt och ljus i samhället som kyrkans Herre önskar att hon skall vara. (Se artikelserie av Maziej Zaremba som jag tidigare kommenterat). Detta känns fullständigt absurt, som om man inte har förtroende för att den kristna tron på egen hand kan vara den förvandlande och livgivande kraft som den skulle vara, utan att den behöver hjälp på traven av det politiska etablissemanget. Med det låga förtroendet, hur motiverar man över huvud taget att kyrkan behövs som ett religiöst samfund, varför inte lika gärna förvandla det till ett medlemsförbund vilket som helst, som en fackförening, en ideell förening, kanske som en frimurarorganisation med vissa exotiska ritualer som påminner om dess historia.
Jag tror snarare att det är Eva Brunne och den falang hon tillhör som riskerar att förvandla Svenska kyrkan till en liten tynande intresseförening avknoppad från resten av kristenheten som byggs upp av människor som brinner för tron och kyrkans uppdrag. Det vore tråkigt om Svenska kyrkan gick den vägen. Istället skulle man önska att Svenska kyrkan i dess helhet, understödd av dess ledning, tillsammans med alla dem inom Svenska kyrkan som "brinner för kyrkan och dess uppdrag" fortsätter att betona sin samhörighet med kristenheten i stort och deltar i den spännande ekumeniska process som nu pågår i Sverige.
Biskop Anders i samband med Jesusmanifestationen 2009
Men den väg kristenheten har att gå är inte lätt, det finns mycket maktspel och kotterier och olika särintressen som drar åt olika håll. Enbart i mänsklig kraft går det inte att ena kyrkan på ett sådant sätt att hon blir det ljus hon skall vara i världen och samhället. Här behövs en fokusering på Jesus Kristus, mycket bön och en öppenhet för den helige Ande vars kraft och ledning är nödvändig för att åstadkomma det vi människor med vår tillkortakommanden inte förmår. Låt mig citera en bön av vår katolske biskop Anders Arborelius:
Kom helige Ande och gör oss frimodiga i vår tro,
så att vi mitt i det svenska samhället
vittnar om din kärlek och sanning
Kom helige Ande och ge oss kraft
att stå upp för de mest bortglömda och försummade
- de ofödda barnen, de missbrukade barnen,
de misshandlade och utnyttjade kvinnorna ?
så att deras värdighet blir respekterad
Kom helige Ande och tänd i oss en eld som brann i Jesu heliga hjärta
för alla kristnas fullkomliga enhet,
så att vi dag och natt ropar till Fadern
att alla må bli ett i Kristus
Kom helige Ande och bind oss samman till ett i Kristus,
så att alla våra olikheter
- i språk, samhällsklass, tänkesätt och karaktär ?
bidrar till att Kyrkans skönhet strålar fram ännu mer.
Kom helige Ande och väck våra församlingar och missioner
till ett nytt liv, till nytt engagemang och ny iver
för Guds ära och världens frälsning,
så att de blir en eldhärd där frusna människor
kan finna värme, hopp och glädje.
Amen
(Bönen är från 1983 och finns återgiven i boken In Laudem Gloriae. Predikningar och tal av biskop Anders Arborelius. Veritas förlag, 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar