I tidningarna läser vi om en pappa i USA som blev orsak till sin dotters död genom att han förvägrade henne läkarvård och nödvändig behandling, dottern hade diabetes och behövde insulin (DN, Dagen). Pappans motiv var att han bad att gud skulle hela dottern, och om han gick till läkaren samtidigt skulle det vara ett tecken på att han inte litade på Guds hjälp. Detta är att fullständigt missförstå vad kristen tro och förtröstan på Guds nåd och helande handlar om. Att som vårdnadshavare inte ta emot nödvändig läkarvård på detta sätt är givetvis helt förkastligt och brottsligt, det är att sätta sina egna behov framför barnets och bortom all sans och förnuft.
Ett av de mest framträdande temana i Nya Testamentet, förutom att Jesus förkunnar Gudsrikets ankomst och omvändelse, är att överallt dit Jesus kommer, så förbarmar han sig över de nödlidande människorna och helar de sjuka. Jesus säger ofta enligt bibeltexten när han helat någon att han inte vill att man sprider ut detta. Men Jesus kunde inte hindra att ryktet om honom spred sig, och stora skaror av människor söker sig till honom. Det berättas om en kvinna som trängde sig fram och hoppades att bli helad bara genom att snudda vid hans kläder. Uppdraget att hela övertogs av apostlarna, och Apostlagärningarna innehåller många berättelser om helande och kraftgärningar. Vanan att be för sjuka har sedan följt med Kyrkan, och i alla tider har man också gjort erfarenheten att förbönen fungerar. Åtskilliga är vittnesbörden från människor som blivit helade genom förbön, kyrkväggarna i vallfartsorter som Jasna Gora ("Svarta Madonnan", Czestochowa, Polen) eller Lourdes i Frankrike är kantade av votivgåvor, avlagda kryckor och annat som tacksamma människor skänkt efter att de blivit helade.
Att be för sjuka är ju något som normalt förekommer i de flesta kristna sammanhang, det är en av de andliga nådegåvorna, och det finns många exempel och vittnesbörd från människor som blivit helade, ibland även på ett mirakulöst sätt som vetenskapen har svårt att förklara. Även utifrån ett rent vetenskapligt perspektiv är detta kanske att förvänta, eftersom placebo bevisligen har effekt. - Det är därför alla läkemedelsprövningar görs "dubbel blind", dvs häften får verknignslös substans, och hälften får det riktiga läkemedlet, och varken patient eller behandlare får under testperioden veta om det är placebo eller verksamt läkemedel som ges. I sådana studier har placebo regelmässigt också effekt. Läkemedlet antas vara verksamt först om effekten är klart bättre än placebo-effekten.
Den troende människan tolkar givetvis effekten av bön såsom att det är Gud som helar, medan den icke-troende försöker rationalisera på andra sätt. Det finns alltid människor som reagerar fel på den undervisning som ges och handlar oklokt, detta måste själavårdare och präster ta med i beräkningen, och det är ett stort själavårdande ansvar att förmedla tron på ett sådant sätt att man försäkrar sig om att de som man har under sitt ansvar förstår det på rätt sätt. När vi undervisar om helande inom den katolska karismatiska förnyelsen är vi mycket noga med att framhålla att Gud kan hela både på naturligt sätt, genom mediciner och läkarvård, och genom ett direkt ingripande, och att man aldrig kan styra Gud eller ha förväntningar på att han måste ingripa på ett direkt övernaturligt sätt. Lillemor Hallin har många års erfarenhet av bön för helande och har skrivit flera böcker om detta. När man ber för en sjuk på rätt sätt upplever sig den sjuke oftast tröst och lindring, även om inget totalt helande inträffar. Den övervägande erfarenheten av bön för helande är att det är något som uppfattas mycket positivt, både av den som ber och den man ber för, och det ligger mycket nära till hands för en troende människa som förtröstar på Gud att be till Gud i livets olika situationer, och då också när en medmänniska är sjuk.
Men man kan man aldrig gardera sig mot att människor av dumhet reagerar fel. Jag kan också tänka mig att det finns fanatiska församlingar och predikanter som talar väldigt starkt om bönens makt och att man måste tro starkt på Guds helande utan att bygga under detta med en kompletterande själavårdande undervisning. Då kan det trigga igång felaktiga reaktioner hos mindre väl balanserade människor. Därför har präster och själavårdare som bedriver sådan verksamhet ett stort ansvar. Själavård som innefattar bön för helande måste ges av människor som fått handledning och undervisning om detta, och det måste finnas en ansvarig person som har överinseende över verksamheten. I England förekommer ofta att bön för helande sker i anslutning till olika sjukhus på kristen grund. I Sverige har vi organisationen Helhet genom Kristus som undervisat i själavård och bön för helande.
Pappan riskerar nu att dömas för mord. I USA där allt är möjligt prövar nu pappans advokat att driva linjen, att eftersom han hade varit övertygad om att hans tro helade, så skall han inte dömas för något brott. Det skulle vara märkligt om domstolen frikände under sådana förutsättningar. Det är inte rimligt vare sig ur juridiskt eller förnuftigt perspektiv eller ur den kristna trons perspektiv att frikänna pappan på sådana grunder. Kristen tro och själavård liksom juridik måste bygga på förnuftets grund, annars kan det bli hur luddigt som helst. Har man ansvar för en annan människas liv och hälsa får man inte förvägra den människan den vård och behandling som behövs för att upprätthålla liv och hälsa. Detta är självklart.
Posted 2009-8-3 16:32 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favorites
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar