Ekumeniska cirklar

 Jag funderar mycket på vad som händer i den svenska kristenheten just nu. Ekumeniskt upplever jag att ett PARADIGMSIFTE är på gång. Majoriteten av människor som verkligen är engagerade och lever utifrån sin kristna tro upplever att vi, alla kristna är förenade som systrar och bröder i en och samma familj. Borta är den gamla atityden att varje samfund är sig själv nog och att vi i praktiken behandlar de andra som konkurrenter, även om vi pliktskyldigt försökte ha något ekumenisk arrangemang under böneveckan för kristen enhet. Nej, nu är något nytt på gång. Ingen säger längre till den andre att du hör inte till mig, ALLA HÖR VI SAMMAN I EN OCH SAMMA KROPP, som Paulus liknar kyrkan vid: Alla är vi lemmar i en och samma kropp. Vi gläds med den andre när han gläder sig, och vi lider med den andre när han lider.

Sedan finns det extrema engagerade minoriteter som är anti-ekumeniska och som SER DEN NYA EKUMENIKEN SOM ETT HOT ELLER FÖRRÄDERI. Vissa extrema frikyrkliga kretsar anser fortfarande inte att katoliker är riktiga kristna, och ser pastorer som Ulf Ekman och Peter Halldorf som förädare som kapitulerar för Roms skenfagra lockelser. Det finns också konservativa katoliker som svärmar för det pre-konciliära och som ser varje försök till ömsesidig dialog med protestanter som ett svek och som är kritiska till biskop Anders stora ekumeniska engagemang. För dem finns det bara en väg till enheten: Att protestanterna villkorslöst kapitulerar och kommer till Rom.

Jag tror det som händer nu har legat och mognat under många år och fötts fram med böner. DET FINNS NU EN OTÅLIGHET I ATT GÅ FRÅN PRAT TILL HANDLING. Jag ser hur vi t.ex. på Södermalm arbetar med gemensamma sociala projekt inom Söders kristna råd, Jag ser hur andliga centra som pingstkommuniteten på Bjärka Säby, Östanbäcks kloster, många katolska kloster drar till sig andligt sökande människor från alla håll och man gläds åt att överskrida samfundsgränserna. Jag ser hur frikyrkopastorer som Ulf Ekman och Peter Haldorf mer och mer talar om ämbetet i Kyrkan och närmar sig katolsk sakramental syn. Svenskkyrkliga FKE ser sig som katoliker i Svenska kyrkan som vill ha förening med Katolska kyrkan, och även somliga frikyrkliga kan tänka sig enhet med påven och får upp ögonen för ämbete och sakrament i kyrkan.

Det slår mig att den gamla uppdelningen mellan protestanter och katoliker inte längre är lika tongivande som tidigare i den svenska kristenheten. Andra gränslinjer är tydligare och mer framträdande. En sådan är mellan uppenbarelsetrohet och liberalteologi, en annan är mellan de som bejakar ämbete och sakrament och de som menar att alla sådana strukturer i kyrkan är av ondo och att det bara är fria församlingar som läser Bibeln och där anden flödar fritt som gäller.

När jag satt och tänkte på detta ritade jag en figur med tre cirklar som delvis överlappar varandra. Den blå cirkeln representerar sekularisering och MÄNSKLIGT FÖRNUFT. Den gula cirkeln representerar Kyrkans materiella struktur här på jorden, ÄMBETE OCH SAKRAMENT.

 Den röda cirkeln representerar UPPENBARELSETROHET. För vissa protestantiska kretsar är detta identiskt med trohet mot Bibeln. Vi katoliker vet att det finns ett större sammanhang som heter Kyrkans tradition i vars sammanhang Bibeln finns, men hur som helst kommer vi fram till samma uppfattning om vad som är det grundläggande kristna apostoliska arvet som vi förvaltar och har tagit emot som en "trons skatt" som det är Kyrkans uppdrag att ge vidare till kommande generationer. Jag tänker här t.ex. på Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedins gemensamma Jesus-manifest. Dokument som Lausanne-deklarationen och Katolska kyrkans katekes uttrycker samma sak. Det finns en slags grundläggande gemensam konsensus kring uppenbarelsen som delas av alla uppenbarelsetrogna, även om man kan ha meningsskiljaktligheter kring detaljer. Denna konsensus avgränsar sig tydligt mot olika läror som vill lägga till eller dra ifrån väsentliga saker, t.ex Jehovas vittnen eller Mormonerna som klart faller utanför den stora kristna traditionen. Den avgränsar sig också mot liberalteologin och den kontextuella teologin som tillåter sig att tvivla på uppenbarelsen och menar att människan på nytt måste uppfinna och tolka tron utifrån sitt eget moderna perspektiv.

Ett sådant cirkeldiagram blir visserligen mycket schematiskt och kan knappast ge en rättvisdande bild åt en verklighet som är mycket mera mångfacetterad än så, men jag tyckte ändå den kan ge en viss hjälp åt att förstå vissa drag i det ekumeniska landskapet, därför publicerar jag den. (Klicka på figuren för att se en förstoring).

Förnuftet måste alltid vara med i den kristna tron. Uppenbarelsetrohet utan förnuft urartar till fanatisk fundamentalism. Framhållande av ämbete och sakrament utan förnuft och uppenbarelsetrohet urartar till livlös traditionalism och historieromantik, förnuft utan tro slutligen urartar till materialism, nihilism och andlig utarmning.

Jag tror att alla människor i grunden längtar och hoppas och tror på något mer än tomheten. Det handlar inte om vidskepelse eller en billig tröst för den svage, utan om något mycket mer. Vår tids stora fara är förnekandet och att nihilismen blir dogmatisk. Därför behövs Kyrkan, hon har något att förmedla till alla människor.