Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige, skriver Zaremba i sista delen av sin granskande reportageserie från Lärarhögskolan. Idag är det ingen hejd på vad man kan bli kränkt över och ställa krav på samhället att man skall ha rättigheten att slippa bli kränkt. Vissa grupper, som den lilla gruppen som driver fram queer-ideologin på Lärarhögskolan har satt det i system att beivra kränkthet, och som Zaremba visar har de lagen på sin sida: Den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Det ankommer på "förövaren" att bevisa att han inte kränkte.
Zaremba försöker förstå vad denna epidemi i kränkthet beror på. Han citerar teologen Ann Haberlein som menar att KRÄNKTHETEN ÄR EN MASSFLYKT FRÅN VUXENHETEN. Det är lätt att skylla sina motgångar på dålig uppfostran, droger, rasistiska strukturer. Men i sista hand är det vi människor som måster ta konsekvenserna av våra egna handlingar, det ansvaret flyr man bort ifrån genom att istället bli kvar i kränktheten och kräva att någon annan skall ta ansvar för det.
Det är kanske bättre att bli arg och göra något konstruktivt av sin ilska, som 1968-generationen, kränktheten förlamar och passiviserar. Dagens curling-generation gör ingen revolt, istället fordrar de att ANDRA SKALL UNDANRÖJA DET OBEHAG DE KÄNNER, annars blir de kränkta och anmäler...
En viktig vändpunkt i livet är att bli föräldrar. Det innebär att man tvingas mogna och på allvar inse att man har ett ansvar utanför sig själv. Det faktum att FÖRÄLDRASKAPET SKJUTS UPP TILL EN ALLT SENARE TIDPUNKT I LIVET (medelårlder 33 för en förstföderska!) kan också vara en bidragande orsak till utvecklingen. Zaremba refererar här till Nina Björk.
I onsagens artikel, Jaktscener från Lärarhögskolan, skildrar Zaremba en helt orimlig häxprocess mot en lärare som slutade med anmälan för kränkning av homosexuella år 2005. Drivande var en person, kallad "Nilsson", men han heter något annat i verkligheten, som också var ordförande i Gay-studenterna vid Lärarhögskolan. Flera oegentligheter i anmälningsprocessen framkommer: Anmälan hade gått ut som ett officiellt dokument från studentkåren, trots att studentkårens ordörande inte hade undertecknat eller fått tillfälle att ta ställning till anmälan. Ett brev från fem studenter som motsade innehållet i anmälan tystades ner. Högskolans jämställdhetsexpert var en av de ansvariga för utredningen. Hon visar det sig har inte ens talat med läraren som anmäldes. Hon säger i intervjun med Zaremba att förhenne var det "glasklart att han var skyldig".
Ordföranden för Sveriges Förenade Gaystudenter satte också sitt namn under en anmälan. Inte heller han kontrollerade sakförhållandena. Det var inte hans sak, menar han i intervjun med Zaremba, och det var onödigt: "Den som känner sig kränkt har rätt", säger han. I ett officiellt brev till skolan krävde han att "omvänd bevisbörda" skall tillämpas, d.v.s. den anklagade måste bevisa sin oskuld.
"Nilsson", ordföranden i Lärarhögskolans Gay-grupp var den person som tog initiativ att anmäla läraren och hans inlagor dominerar helt i ärendet. Också han har intervjuats av Zaremba: Han tog det inte personligt. För honom var det könspolitik. Mot slutet av Zarembas artikel kommer själva klimax: Det visar sig att Nilsson själv inte är homosexuell. På varför han då gick med i Gaystudenterna? blir svaret: "Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi." Grattis Nilsson! Du har gjort de homosexuellas rättmätiga kamp mot diskriminering en magnifik björntjänst i din personliga kamp mot din homofobi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar