söndag 5 oktober 2008

Äktenskapets sakrament och kyrkornas vigselrätt

 För drygt ett år sedan presenterades den Regnerska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen med förslag på införande av samkönade äktenskap. Utredningen var inte uttömmande, man tittade inte på för- och nackdelar och konsekvenser av olika alternativ utan konstaterade endast att det inte fanns några juridiska hinder att göra äktenskapet könsneutralt. Det finns en stark politisk vilja från flera håll att forcera fram en sådan förändring, och utredaren nämnde som starkaste argument för förändringen tidsandan. Regeringen Reinfeldt står nu under stark politisk press att lägga fram ett förslag så snart som möjligt trots att Kristdemokraterna som enda parti motsätter sig att göra äktenskapet könsneutralt.

Av de många remissvaren på utredningen framgår att kyrkorna var praktiskt taget eniga om att äktenskapet bör bevaras som ett förbund mellan man och kvinna. Om äktenskapet som samhällerlig juridisk form görs könsneutralt aktualiseras genast frågan om kyrkornas vigselrätt. Bland dem som vill skynda på utvecklingen att göra äktenskapet könsneutralt finns de som vill ta ifrån kyrkorna vigselrätten eftersom de inte vill viga samkönade par (hit hör RFSU och Åsa Regnér), och hos kyrkorna själva finns olika åsikter om detta. Svenska Kyrkan hör till dem som starkas förespråkar att få behålla vigselrätten eftersom Kyrkan som folkkyrka ser ett samhällerligt och pastoralt värde i att ha denna kontakt med befolkningen i samband med avgörande skeden i livet som födelse, introduktion i vuxenlivet, att välja livspartner och död. Stefan Swärd (EFK) uttalar en viss förståelse för detta på sin blogg. Svenska kyrkan är också den kyrka som varit mest tvehågsen till att bevara äktenskapet även i dess kyrkliga form som heterosexuellt. Det finns krafter inom Svenska kyrkan som driver frågan om att göra även det kyrliga äktenskapet könsneutralt. Bland övriga samfund är samstämmigheten stor att det kyrkliga äktenskapet, i Katolska kyrkan äktenskapets sakrament, är och skall förbli ett förbund mellan man och kvinna. Hos Katolska kyrkan och vissa frikyrkor är man positiv till tanken att släppa vigningsrätten, på så sätt slipper det bli konflikter mellan kyrkornas syn på äktenskapet och samhällets om nu förslaget om könsneutralitet förverkligas. Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen pläderade nyligen i en debattartikel i SvD för detta. Läs Katolska kyrkans remissvar till äktenskapsutredningen.

 Från folkligt håll har finns ett motstånd som fångats upp i kampanjen bevara äktenskapet. I februari 2006 publicerades ett upprop "Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!"  Detta fick ett mycket negativt mottagande av ledande journalister som reflexmässigt började tala om diskriminering av homosexuella, och kända personer blev trakasserade för att de skrivit på. Uppropet undertecknades av en lång rad samfundsledare och samhällsdebattörer. Just nu har 57.000 personer undertecknat uppropet.

Att svenska kyrkan kan tolkas som diskriminerande när man säger nej till att viga samkönade par, håller kaplan Ann-Cathrin Jarl inte med om. Kyrkan är inte diskriminerande utan försöker vara så inkluderande som möjligt. Vi är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap, säger hon i en intervju i SvD 

Det gäller att hålla isär två saker. Det ena är hur samhällets familjelagstiftning skall se ut, det andra är hur vi skall leva som kristna. När det gäller det förstnämnda, hur samhällets familjelagstiftning skall se ut, så tycker jag fortfarande att man skall bevara den heterosexuella äktenskaps-institutionen. Det finns goda skäl för detta och det är inte diskriminerande för homosexuella: Alla människor har lika värde och står under vissa grundläggande lika livsvillkor. Till dessa vilkor hör att vi alla har blivit till genom en mamma och en pappa. Synen på äktenskapet som ett ömsesidigt förbund mellan en man och en kvinna som ger sig åt varandra med öppenhet för att ta emot barn, beskydda dem och trygga deras uppväxt bygger på en fundamental biologisk, social och psykologisk verklighet starkt förankrat i människornas medvetande och som ingen ideologi kan ifrågasätta. Även FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna understryker detta då det stadgas  att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, utgör "den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten" (artikel 16). En viktig punkt är att om äktenskapet görs könsneutralt kan det inte längre kopplas naturligt till barn och barns rättigheter. Ytterst handlar det om vems intresse som ska väga tyngst i Sverige, barnens eller de vuxnas.

Att göra skillnad på personer eller att inte tillerkänna någon sociala rättigheter är oacceptabelt om det går emot grundläggande rättsprinciper. Men att inte tillerkänna socialt och legalt äktenskaps-status till samlevnadsformer som inte är i linje med grunden för äktenskapet står inte i strid med grundläggande rättsprinciper. Det är en sak att skydda vars och ens rätt att fritt engagera sig i de aktiviteter och intressen man vill, detta faller inom ramen för de mänskliga fri- och rättigheterna; det är en helt annan sak att kräva att aktiviteter som inte representerar ett signifikant positivt tillskott till den mänskliga personens utveckling i samhället skall erhålla ett specifikt kategoriserat legalt erkännande av staten. Inte ens i en avlägsen analog mening uppfyller homosexuell samlevnad det syfte för vilket äktenskap och familj förtjänar ett specifikt kategoriserat erkännande. Det finns grundläggande rättigheter för alla medborgare inom ramen för varje persons rätt till privat autonomi. Dessa kan också åberopas av homosexuella par som lever tillsammans. Man kan leva ett autonomt och respektabelt liv utan att kräva att få åberopa äktenskaps-status.

Emellertid är ju den politiska majoriteten massiv när det gäller att driva igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning, och i detta läge är det rimligare att kyrkorna avsäger sig den civila vigningsrätten så att alla som ingår äktenskap får göra det borgerligt, sedan får de som vill ha en akt i kyrkan.

Erwin Bishofberger SJ, katolsk präst och professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska institutet skriver i sista numret av Katolskt Magasin (nr 10 2008) om äktenskapet som sakrament: Enligt katolsk teologi och kyrkans tradition är äktenskapet ett sakrament. Det är ett synligt tecken genom vilket Jesus Kristus meddelar Guds nåd. Detta sakrament ingår i den kristna trons kärna: När två människor väljer att dela livet med varandra och genom sin kärleksfulla förening kan skapa nytt liv, så aktualiserar det Inkarnationen, Guds människoblivande. Inkarnationen är ett synligt uttryck i skapelsen och historien av Guds eget väsen, Guds treeniga liv uppenbarat genom Jesus Kristus. Den gudomliga gnistan tänds i makarnas intima relation och deras delaktighet i Guds skaparkraft. Det innebär att makarnas av nåden burna samverkan med Gud genom sina barn bidrar till det gudomliga människoblivandets kontinuitet.  Bishofbergers skriver:

"Det säger sig självt att en statlig utredning måste ha problem med att äktenskapet betraktas som ett synligt tecken på Guds helande närvaro. Utifrån en sekulär människosyn är det inte lätt att fatta att äktenskapet skulle vara en av de främsta manifestationerna för Inkarnationen....Den Katolska kyrkan varken vill eller kan tvinga sin syn och sin övertygelse på statlig lagstiftning. Men hon kan på goda grunder inbjuda till eftertanke även om hennes budskap genljuder som en ropandes röst i öknen."

Oloph Bexell, professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet menar också att man bör skilja på kyrklig och borgerlig vigsel.

Inga kommentarer: