Gudstro drivkraft bakom vetenskapliga genombrott

Den nutida diskussionen om att man måste vara ateist eller åtminstone inte vara personligt engagerad Guds-troende för att kunna bedriva objektiv vetenskap, nu senast manifesterad genom några lärare vid Lunds universitet, är en nutida artefakt som är helt befängd. Många av vetenskapsmännen som stått för de banbrytande vetenskapliga genombrotten har varit varmt Guds-troende människor. Hit hör Galileo Galilei, Isaac Newton, Albert Einstein och Michael Faraday. Man kan inte utesluta att deras personliga tro även varit den inre drivkraften för deras utforskarglädje.

När jag var ung tittade jag med intresse varje år på TV-programmet "Snillen spekulerarar" där SVT vid jultiden samlade årets nobelpristagare till ett gemensamt samtal. En fråga som alltid ventilerades var hur man såg på den vetenskapliga intuitionen. När det gällde existentiella frågor kunde man urskilja två olika sätt att se på detta. Några nobelpristagare resonerade ungefär så här: Allting har kommit till av en slump. Människans hjärna är "ingenting annat än" en oändligt komplicerad datamaskin, moral och etik är en mänsklig uppfinning och ingenting annat. Andra sade så här: Se bara på den enklaste bakterie, det är en oändligt komplicerad skapelse där alla delar fungerar i harmoni med varandra, när man betraktar naturen kan man inte undgå att tänka att det måste finnas en Skapare bakom allt detta. Båda förhållningssätten är förekommande bland vetenskapsmän, och man kan inte säga att de som har den senare inställningen skulle vara sämre på att utforska världen för att de är troende. Kanske är det t.o.m. tvärtom, att den personliga tron kan vara en drivkraft.

Det finns de som menar att den kristna människans förmåga att ifrågasätta sig själv och se sin egen ofullkomlighet är grunden till västerlandets framgångar på vetenskapens område. Vetenskapens framväxt hänger ihop med att man får ifrågasätta och ta in ny kunskap.