Gamla testamentets blodiga berättelser tolkas ytligt av okunniga journalister

 Att be om förlåtelse för historiens synder är något som i högsta grad angår kristna. I Katolska kyrkan har detta varit ett viktigt tema under påven Johannes Paulus II´s tid. I encyklikan Ut unum sint uppmanar han alla kristna att erkänna sina misstag, förlåta och försonas. I mars 2000 bad han i Jerusalem om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. Kristna vallfärdar idag till de tidigare koncentrationslägren och håller under tårar gudstjänster och ber om förlåtelse för vad som skett. Visserligen är dagens människor inte direkt ansvariga för vad förfäderna brutit, men det finns en praxis som växer fram att vi nu levande ställföreträdande tar på oss historiens synder och går in i en försoningsprocess. Teologen Peter Hocken har skrivit en intressant artikel om detta: Att göra bot för historiens synder. Den finns översatt till svenska på följande länk:

www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=2789

TV1´s program Existens tog upp temat om inte Kyrkan borde skämmas och göra avbön för försyndelser i det förgångna. I den lilla del som tog upp Katolska kyrkan belystes påven Johannes Paulus II´s insatser på detta området, men annars gjorde programmet ett ganska slätt och ytligt intryck. Teologstudenter i Uppsala intervjuades, tanken att ta ansvar för det som tidigare generationer gjort var ganska främmande för dem. Ärkebiskop Wejryd höll med om att kristna har mycket på sitt samvete, men att be om förlåtelse rakt på sak så som i Katolska kyrkan verkar inte lika naturligt i Svenska kyrkan. I god byråkratisk anda ville han utreda saken.

Man uppmärksammade i programmet också Gamla Testamentet som ju innehåller många blodiga historier, etniska rensningar, våldtäkt, incest etc. Hur kan kristna ha en urkund som beskriver så mycket våld och bestialiska handlingar, var frågeställningen. I DN uppmärksammas idag en nyutkommen bok, "Bibelberättelserna du inte fick höra i söndagsskolan" från förlaget Syrak. Lars Linder slutar käckt sin lilla recension med följande slutsats: "Med en så blodtörstig urkund är det ju inte konstigt om kyrkan med seklerna dragit på sig en hel del försyndelser".

Detta är en mycket historielös och okunnig syn på GT som tyvärr blir alltmer vanlig, och genom att journalister slarvigt slänger ur sig liknande omdömen befäster man denna historielöshet och hjälper människor att komma allt längre bort från en riktig förståelse av kristendomen. Detta är en följd av avkristningen och bristen på bildning i Kristendom och Kristendomens historia. Förr kunde skolbarnen sin katekes, och de var väl insatta i de bibliska berättelserna. Idag finns en okunskap om ens de elementära delarna av Kristendomen, om Bibeln och den Kristna traditionen. Denna okunskap var ett problem i sig, om denna okunskap i en ny våg av intresse för Bibeln ersätts med en felaktig och ytlig tolkning och av fantasy-berättelser typ Da Vinci-koden så är detta en mycket farlig utveckling. Brist på grundläggande kunskap gör att sådant går rakt in och uppfattas som sanningar. Kyrkan har här ett enormt viktigt bildande och evangeliserande uppdrag i vårt samhälle som inte kan vänta.

Bibeln är Kyrkans bok, den tolkar sig inte själv utan måste läsas i ljuset av Kyrkans tradition. Gamla Testamentet kan inte kan läsas som en urkund i den meningen att allt som beskrivs där är modeller för hur vi människor skall handla. Tvärtom, det är historiska berättelser om världen så som den är, i all dess grymhet, syndfullhet, Guds-frånvändhet. Rakt in i denna fallna värld kommer Gud för att besöka sitt folk. Hela Gamla testamentet måste läsas i ljuset av Nya testamentet och Jesus Kristus.

Kärnan i det kristna budskapet är att vi alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Människan kan inte frälsa sig själv och resa sig ur det elände som hennes själviskhet och Guds-frånvändhet har fört henne in i.

För att tolka Bibeln måste man vara uppmärksam på vad de mänskliga författarna verkligen har velat framhålla och vad Gud har velat uppenbara genom deras ord. Avgörande är innehållet i bibelns budskap, inte detaljer som hör till formen för framförandet av detta budskap. Man måste man ta hänsyn till omständigheterna i den tid och den kultur i vilken texten kom till, den litterära framställningens former (historiska, profetiska, poetiska eller andra litteraturarter) samt de sätt att tänka, tala och berätta som var i bruk då texten kom till.

Men detta räcker inte: Enligt Kyrkan är Bibeln inspirerad av Gud, därför måste den läsas och tolkas i samma anda som den blev skriven, den måste tolkas i den helige Andes ljus. Andra Vatikankonciliet visar på tre kriterier för en tolkning av Skriften som stämmer överens med den Ande som inspirerat den:

• Vi skall rikta stor uppmärksamhet mot hela Skriftens innehåll och enhet. Hur olika Bibelns böcker än är, så utgör de ändå en enhet med tanke på Guds plan, som har Kristus Jesus som sin mitt och sitt hjärta, en plan som blivit uppenbar sedan Kristi uppståndelse (jfr Luk 24:25-27, 44-46).
• Vi skall läsa Skriften "i kyrkans levande tradition". Bibeln är kyrkans bok. Enligt ett talesätt från kyrkofäderna läses Skriften bättre i kyrkans hjärta än enbart genom att man använder sig av dess rent materiella uttryckssätt. Kyrkan bär i sin tradition det levande minnet av Guds levande Ord, och den helige Ande ger henne den andliga tolkningen av Skriften.
• Vi skall ta hänsyn till "trosanalogin" Det betyder sambandet mellan de olika trossanningarna och deras inbördes sammanhang.
  Man brukar skilja på fyra olika slags betydelser i skriften:
• Bokstavlig betydelse
• Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
• Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för "vår undervisning" (1 Kor 10:11).
• Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

Då Bibeln tolkas efter dessa regler kan man uppnå en allt djupare förståelse av innebörden.

Referenser:

• Katolska Kyrkans Katekes 84 - 95 (Utg. Catholica, Vejbystrand 1996)
• Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen Dei Verbum (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 1-2, Katolska Bokförlaget, Uppsala 1987, 3:e uppl.)
• Påvliga bibelkommissionen, Att tolka bibeln idag (Utg. i serien Katolsk Dokumentation nr 22, Katolska bokförlaget, Uppsala 1995)