Mitt rike är inte av denna världen - Om förhållandet mellan politik och religion

 På långfredagen deltog jag i en ekumenisk korsvandring i Stockholm. På olika ställen stannade man upp och bad för olika saker i vårt samhälle: Vid Centralstationen för resande som kommer från och till vår stad, vid Riksdagshuset och Rosenbad för riksdag och regering, vid Högsta domstolen för rättsväsendet i vårt land, vid Storyrkan för kyrkorna och kristen enhet o.s.v.  Därefter gick jag till Katolska domkyrkan på Södermalm och deltog i min församlings långfredagsliturgi tillsammans med biskop Anders. Där fortsatte förbönerna för världen såsom vi i Katolska kyrkan alltid ber på långfredagen: för Kyrkans herdar och hela Guds folk, för alla kristna om Kyrkans synliga enhet, för alla som inte tror på Kristus, för alla som inte tror på Gud, för våra politiska ledare, för alla dem som lider nöd och är offer för krig och förtryck.

Vi tillber en Gud som gjort sig solidarisk med var och en av oss, som stigit ner till vårt elände och blivit människa. Våra synder bar han upp på korset. Liturgin på långfredagen uttrycker kyrkans förstumning av sorg och bestörtning över Frälsarens död  då prästerna och biskopen faller raklånga ner framför altaret under tystnad.

Samtidigt innehåller redan långfredagen fröet till något nytt: Historien slutar inte där utan det var början. Ur Kristi offer spirar det nya livet, uppståndelsen, Kyrkans växt i världen genom den Helige Ande. Det känns riktigt att på Påsken då vi firar det som är Kristendomens kärna och centrum finnas ute på stadens gator och göra Evangeliet synligt och be för samhällets och mänsklighetens goda utveckling. Vi kan inte längre stänga in oss, utan som Petrus och de övriga apostlarna i Jerusalem går vi ut på torgen. 

Förhållandet mellan politik och kristen tro är inte enkelt och innehåller en dynamisk spänning som under 2000 år varit mycket fruktbar för den västerländska kulturen. Kristendomen har inga fundamentalistiska anspråk på att vara ett politiskt program och liera sig med den världsliga makten, "ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör", säger Jesus, men å andra sidan kan kristna inte se på när människor förtrycks och värden som människans rätt till liv och värdighet trampas i smutsen, därför kräver det kristna engagemanget också ett politiskt engagemang. Detta blir alltid kontroversiellt. Nyligen illustrerades detta spänningsförhållande av den artikel som biskop Anders skrev tillsammans med Pingst-ledaren Sten-Gunnar Hedin där kritiken mot artikeln mycket kom att handla om att kyrkoledarna klampade in på politikens område.  Detta ledde till kritik också från många katoliker, vilket avspeglar sig i debatten i sista numret av Katolskt magasin (KM nr 4 2007). Som jag skrivit i en tidigare blogg har jag aldrig uppfattat kyrkoledarnas inlägg så att de ville styra hur samfundsmedlemmarna skall rösta, och jag tyckte talet om "politiskt hot" var ganska överdrivet. Biskop Anders bekräftar dena tolkning i en intervju med KM´s reporter. "Jag är angelägen att be om förlåtelse för att jag har uttryckt mig på ett sätt som kan tydas  som om jag ville bestämma hur de troende skall rösta i allmänna val." Samtidigt är han glad att den fortsatta debatten kommit att handla om själva kärnfrågan: "Det har varit väldigt tyst länge om aborterna, även bland katolikerna. Denna tystnadens kultur är farlig", säger biskopen

Och debatten går vidare, Kyrkan fortsätter att vara salt och ljus i världen, all sekularisering till trots fortsätter evangeliet att engagera, den dynamiska spänningen mellan politik och religion fortsätter. Ett exempel på det är att DN i sin huvudledare idag, påskaftonen 2007 tar upp detta tema, och man för ett resonemang som är både vettigt och nyanserat. Man skriver bl.a.

om kristendomen har betytt något positivt för den västerländska kulturen så är det just denna spänningsfyllda maktdelning mellan världslig och andlig makt... i vilket fall har denna dualism varit enormt betydelsefull för Europas utveckling. Två inbördes konkurrerande maktsystem i ett samhälle skapar större frihet och pluralism: den som har våldsapparaten i sin hand är ändå moraliskt utmanad av en eller flera andliga principer, medan kyrkan eller kyrkorna måste övertyga medborgarna med hjälp av argument.

I europeisk historia finns naturligtvis gott om exempel på hur dessa två krafter har samverkat för att förtrycka medborgarna. Men ändå har det över tid funnits möjligheter att spela ut dem mot varandra och därmed skapa öppningar som lett fram till demokrati och ett öppet samhälle.

Utifrån denna historiska erfarenhet är det därför tveksamt om en värld utan religion nödvändigtvis skulle bli en bättre värld. Det finns åtminstone inga bevis för det. Starkt religiösa samhällen är inte bättre än andra, men det är heller inte så att icke-religiösa samhällen - som till exempel Sovjetunionen - har visat sig särskilt aptitliga.