Jag skrev tidigare att Arborelius och Hedin tar på sig ett ledarskap i svensk kristenhet genom sitt samarbete, förut genom Jesus-manifestet, nu genom att ge sig in i abort-debatten. Att det uppfattas så bekräftas av en artikel i DN i dag av missionsföreståndare Göran Zettergren, Svenska missionskyrkan och Anne-Louise Eriksson, Svenska kyrkan som just ifrågasätter ett sådant självpåtaget ledarskap. För givetvis finns ingen allmän acceptans för detta, och det var väntat att det skulle leda till ifrågasättande och debatt. Men jag tror det är bra att temperaturen höjs i den svenska kristenheten, och det är bra att några tar på sig ansvaret för att försöka formulera sig i de kontroversiella och brännande frågorna. En konstruktiv debatt inom den svenska kristenheten är förmodligen till större nytta för evangeliets sak än att "sitta stilla i båten" och lägga munkavle på allt som inte är politiskt korrekt och kan rymmas inom en slags minsta gemensamma nämnare.
Zettergren och Eriksson skriver: "Vi är ytterst kritiska till att ge partipolitiska ställningstaganden gudomlig auktoritet..... Det är viktigt att kyrkorna är en aktiv röst i samhällsdebatten, att kyrkorna i demokratisk anda uttrycker övertygelse och tro. Men för oss är det viktigt att den samhällsrösten är varsam med både människor och ord. Och vi tror att det finns mycket få, om ens några, tillfällen när vi kan uttrycka oss "som kristna". Vi får tala som de människor vi är, präglade av våra erfarenheter och det livsutrymme som tilldelats oss."
Nu tycker jag inte Arborelius och Hedin ger gudomlig auktoritet åt partipolitiska ställningstaganden, det är en alltför långsökt tolkning av vad de säger. De ger sig just ut aktivt i samhällsdebatten på det sätt som författarna efterlyser, i demokratisk anda. Arborelius och Hedins poäng är att den kompakta vägran att se till fostrets människovärde och tabubeläggningen av att föra upp denna fråga på agendan i den svenska samhällsdebatten är just en sådan fråga där kyrkorna, "vi kristna", inte borde vara tysta. En person som i hög grad delar den bedömningen är Ulf Ekman. I en debattartikel i Världen idag skriver han:
"Miljontals ofödda barns blod ropar till oss från Europas blodbestänkta mark... Varför vill vi inte se det djupa allvaret i vad vi håller på med och varför har så många kristna i så många år varit så tysta?"
Kyrkornas uppdrag är att vara profetiska och tolka tidens tecken och vara salt och ljus i samhället, ej endast att vara en välanpassad oförarglig del i det politiska systemet. Detta uppdrag gör att man ibland måste gå mot strömmen och uttrycka sig på ett sätt som är allt annat än politiskt korrekt.
Det är beklämmande att diskussionen efter Arborelius och Hedins artikel mera fokuserat på frågan huruvida de varit politiskt korrekta än på själva kärnfrågan. Debatten illustrerar det författarna säger i sin artikel:
- att det kommer en aggressivitet i dagen så snart någon vågar hävda att ett mänskligt foster har ett skyddsvärde
- att det finns en förkvävande konsensuskultur i Sverige vilket leder till en kollektiv blindhet.
Att alla dessa tre artiklar, Arborelius och Hedins, Zettergren och Erikssons och Ulf Ekmans kan publiceras i en anda av fri debatt känns befriande. Det påminner mig om tacksamheten att leva i en demokrati med yttrandefrihet. Det krävs visserligen mod att bryta konsensuskulturens ok, men man blir inte halshuggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar