Tre dagar har nu gått sedan den stora Jesusmanifestationen i Stockholm som samlade 12.000 personer i Kungsträdgården från olika kristna samfund. Hemkommen på kvällen var jag bara trött: Två timmar på Medborgarplatsen, sedan marsch till Kungsträdgården, och där ytterligare två timmar stående. Dagen därpå började jag inse att jag varit med om något stort, och vi börjar nu få perspektiv på vad som hänt och kan reflektera. Det var inte bara en manifestation i enhet mellan kristna över hela det ekumeniska fältet, utan också ett vittnesbörd om enhet mellan folk och nationaliteter i vårt multi-kulturella samhälle. Man såg glädje i människors ansikten, och frid. Några poliser kommenterade det hela: Det här är inte en manifestation, utan en fest. Tanken går till vad en observatör skrev om de första kristna: "Se hur de älskar varandra".
Alla bidrog med något av det bästa ur sina traditioner, från ortodoxa och katoliker till Frälsningsarmen, baptister och pingstvänner för att nämna några i mångfalden, och utan att den ene behövde se ner på eller skämmas för den andre. När jag i efterhand tittar på video-sekvenser från samlingen i Kungsträdgården ser jag att människors ansikten strålar av fröjd och rörelse. Detta var något man längtat efter, att Guds folk kommer samman på detta sätt och gemensamt proklamerar evangeliet. Så länge kristenheten är splittrad finns en förlamning över förkunnelsen, men när man kommer samman enade på detta sätt, då bryts förlamningen, och proklamationen får kraft och når ut med en självklar lyskraft, budskapet når ut oberoende av den knapphändiga medie-bevakningen. Jag tror att vi varit med om något historiskt för kristenheten i Sverige, och att ekumeniken tagit ett stort kvalitativt steg framåt genom detta. Ingenting kan längre förbli som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar