"Pingsten representerar i kristen tro en erfarenhet som får murar att rasa", skriver Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin i Dagen den 9 maj. Ännu en gång uppträder dessa två kyrkliga ledare som representerar Katolska kyrkan respektive Pingströrelsen och visar prov på en föredömlig ekumenisk anda. Det är modigt av dem att på detta sätt gå före och visa vägen för ekumeniken i det kristna Sverige. Vi är inne i en mycket fruktbar ekumenisk process i Sverige just nu, inte minst Jesusmanifestationen är ett tydligt tecken på detta. Förra gången talade dessa herrar gemensamt om Jesus, nu är temat, som sig bör inför pingsten, den Helige Ande. De skriver:
Den moderna pingströrelsen, född på bakgatan Azusa Street i Los Angeles, utmärkte sig inte främst genom sin andliga hänförelse. Det var en andlig väckelse som bröt ner barriärerna mellan raser och klasser. I ett djupt segregerat samhälle tändes hoppet om en gemenskap som inte bygger på likhet. Den färgade predikanten William Seymour, som var väckelsens förgrundsgestalt, skrev i sin tidning: "Pingsten får oss att älska Jesus mer och våra syskon mer. Den gör oss alla till en enda familj." När påven Johannes XXIII 1961 öppnade Andra Vatikankonciliet, gjorde han det med bönen: "Sänd oss en ny Pingst." Hans efterträdare, Johannes Paulus II, skrev i sin första rundskrivelse: "Kyrkan i dag tycks med än större glöd och med helig iver upprepa: Kom helige Ande!" Denna bön om Anden är svaret på vår tids allt djupare söndring och konflikter mellan människor och grupper i vårt samhälle. Den kan visa sig avgörande för kyrkans överlevnad i Europa.
Andliga nådegåvor, däribland även tungotalet som av många betraktats som kontroversiell blir nu genom karismatiska strömningar i de äldre samfunden allt mer allmänt accepterat även utanför den klassiska pingströrelsen. De skriver:
Nya testamentet beskriver vad som sker på pingstdagen: "Alla fylldes av helig Ande och började tala nya tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Pingstvänner har av hävd förknippats med tungotal. Men denna andliga gåva är numera vida spridd även bland katoliker och andra kristna genom den karismatiska förnyelse som sköljt över världens kyrkor under de senaste femtio åren.
Deras beskrivning av Andens funktion i kyrkan borde inte vara kontroversiellt för någon enda kristen. De skriver:
På pingstdagen framträder i världen en kyrka som är profetisk, inte moralisk. Orden går nu i uppfyllelse: "Era söner och döttrar skall profetera."
När pingsten går förlorad riskerar kristen tro att reduceras till en fråga om rätt och fel. Vi får en kyrka som gör samhällets moraliska upprustning till huvuduppgift. Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik, i en personlig erfarenhet av det mysterium Jesus talade om när han sa: "Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten."Ett andligt liv som inte får radikala följder - etiskt, politiskt, socialt - måste kraftigt ifrågasättas. Men de följderna är inte resultatet av att människan skapat sig ett nytt etiskt utkast. De har sin upprinnelse i en djupt personlig erfarenhet av pingstens Ande.
När den helige Andes ljus strömmar in i en människa börjar hon se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. En kyrka efter pingstdagen är djupt rotad i kärleken till Gud. Hon är inte likgiltig för rätt och sanning, men finner en annan väg än att vara ensidigt engagerad för eller emot en viss sak.
Man kan inte annat än säga Ja och Amen till detta! Kom Helige Ande!
KKS, Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige: www.katolsktfonster.se/kks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar